Dag 5 (2021-08-12) – Bestigningen av Šielmmáčohkka

Väderleksrapporten har utlovat sol med spridda moln denna augustimorgon men som så ofta hänger molnen tunga kring fjälltopparna och regnet hotar i horisonten. Jag pratar med stugvärden och frågar om han varit uppe på Šielmmáčohkka någon gång. Det har han inte. Under hans veckor som stugvärd denna sommar har ingen varit där uppe, menar han. Men, det ska finnas ett häfte inne på väggen i västra rummets kök som ger råd om bästa väg upp. Jag letar upp denna guide, bara för att finna en ytterst torftig förklaring i stil med ”från dalen norr om Nallú vandrar man norrut över blockmark och snöfält tills man når toppen”. Ingen vidare hjälp, men i efterhand visade den sig åtminstone ha rätt i sak.

Vi packar en ryggsäck att dela på. Regnkläder, varsin dunjacka, vatten och den obligatoriska energikällan som år efter år driver oss fram genom Sveriges fjäll – choklad. Det regnar ännu inte när vi lämnar Nallostugan.

Vi tar oss relativt torrskodda över Nallojohka och vandrar sedan nordvästlig riktning upp över Nallús västra utlöpare. När det planar ut tar vi kurs mer norrut och når slutligen södra kanten av sjön 1235 där vi korsar ett snöfält. Sedan vandrar vi österut och korsar det lilla vattendrag som förbinder sjön 1235 med dess lite mer östliga granne. Nu går vi i nordöstlig riktning och börjar ta höjd. Stenarna vi går på växlar kraftigt i storlek, färg och form. Till en början är de ganska stora och ger bra fäste för att sedan bli mindre och vassare. De rasar under fötterna och börjar glida ned längs den branta sluttningen. Ibland följer lite större sten med och då känns det obehagligt. Vi tar oss över två relativt branta snöfält som ändå ger gott grepp innan vi på alla fyra klättrar den sista branta sträckan upp till den lilla platån nedanför den mycket lilla glaciären på Šielmmáčohkkas sydsida.

Här tar vi en liten paus och begrundar lämplig fortsatt färdväg. Det finns egentligen två alternativ – att följa i kanten av endera av två långsträckta snöfält som löper upp bland molnen ett par hundra meter ovanför våra huvuden. Det är svårt att avgöra vilken rutt som är bäst, vi är mycket väl medvetna om att den ena skulle kunna leda till att vi får vända om då risk finns att den blir för brant eller på annat sätt farlig. Vi dividerar ett tag och beslutar oss sedan för att välja det östra snöfältet.

Vi går uppåt längs det östra snöfältets västra kant. Det är ganska brant men inga problem då underlaget ger gott fäste. Stenarna något rundslipade och inte särskilt hala. Ju mer höjd vi tar desto brantare blir det. Nu skingras de lågt liggande molnen för ett tag och vi ser tydligt ett krön. Det ser ut att bli mycket brant precis innan krönet, men vi kämpar på. Branten visar sig inte utgöra några problem, förutom att en och annan sten rasar ned. Den sista biten upp till krönet får vi scrambla.

När vi når krönet har molnen skingrats ytterligare och vi ser upp mot sadeln mellan Šielmmáčohkka och Kugghjulkammens västligaste topp. Det är inte särskilt brant och snart står vi mitt i sadeln. Utsikten över Siehtagasglaciären och ned över Visttasvággi är storslagen. Åt nordväst reser sig Šielmmáčohkkas stortopp, något hotfullt med sina mörka, vassa, kantiga stenbock som går upp i molnen. Vi tar mod till oss och börjar vandra.

Den sista biten upp mot toppen är egentligen inte svår. Stenarna är stora (från någon halvmeter till halvannan meter i diameter) och ganska vassa, så man får se upp var man sätter fötterna. Ibland anar man minimala spår efter en stig. Går man för långt åt nordöst stupar det plötsligt lodrät något hundratal meter ned till Siehtagasglaciären, så vi håller oss ett tiotal meter längre sydväst och följer kammen upp. Efter en halvtimmes vandring/scrambling är vi plötsligt framme. Toppröset, med en smal upprättstående sten. Det är det. Molnen ligger täta och vi ser inte mer än några meter i varje riktning. Plötslig plingar det till i telefonen. 4G! En rad meddelanden strömmar in. Det stämde alltså, det som en stugvärd i Vistasstugan påstod förra året – man har god täckning på Šielmmáčohkkas topp. Vi ringer ett videosamtal till familjen. Visst hackar det något och visst är bilden inte HD-upplöst men det är kul att se deras ansikten när vi ringer och berättar att vi står på Sveriges 12e högsta topp. Även om det knappt blåser och inte regnar är det inte supervarmt på toppen. Vi tar lite bilder och beger oss sedan nedåt igen.

Nedvägen är möjligen lite krångligare än uppvägen. Det börjar regna lite och blir lite halt. Vi tar oss varligt fram över de stora stenblocken. Efter en halvtimme skingras molnen ordentligt och Kugghjulskammens västtopp bli synlig. Jag lämnar de andra bakom mig och kommer ned på sadeln igen, där jag börjar jogga upp mot den motsatta toppen. Underlaget består nu av platta stora block och det går snabbt att ta sig uppför. På toppen är utsikten fantastisk, inte minst ned över Nallú, Stuor Reaiddávággi och Visttasvággi. Några minuter på toppen och sedan vänder jag om i sydvästlig riktning. Springer ett par hundra meter och kommer fram till en lodrät kant som störtar hundratals meter ned mot Stuor Reaiddávággi. Det kittlar i magen när jag ställer mig och kikar över kanten. Sedan går jag tillbaka och möter upp de andra, som nu hunnit till en bit nedanför sadeln.

Det går långsamt nedåt. Gafnes känner sig lite ostadig i benen så vi tar det lugnt för hennes skull. När vi kommit ned en bit och snöfältet vi följer inte längre är så brant går jag ut på det och åker de sista 200 metrarna på fötterna. Det går ganska snabbt och är fasligt kul.

För att undvika det branta partiet med rasrisk ned mot sjöarna går vi den här gången ett par hundra meter längre österut och kommer slutligen ned till den östra av de två sjöarnas östra kant. Vi vänder sedan om västerut för att runda Nallú. På Nallús nordvästsida hittar vi ett gigantiskt och vackert stenröse. Det är åtminstone 1,6 m högt och någon meter i diameter i basen. Det är runt och symmetriskt. Någon måste lagt ned mycket tid på att bygga upp detta.

Sista vägen tillbaka mot stugan går ganska snabbt. Vi kommer fram, trötta och belåtna. Jag har glömt att ladda klockan vilket medförde att den dog strax innan 1900 meters höjd. Då hade vi gått 10,2 km och 1003 höjdmeter. Gissar därmed att det totalt för dagen blev cirka 21 kilometer och 1100 höjdmeter.

På eftermiddagen sover vi någon timme och äter sedan middag. Umgås i köket och går en kvällspromenad innan vi trötta och belåtna somnar gott i varma sängar.