Dag 4 (2020-08-10) – Till Kebnekaise fjällstation och vidare upp på Duolpagorni
Klockan ringer redan vid 07.00. Gäspande packar vi ihop våra saker. Min frukost består av tunnbröd med mjukost. De andra äter gröt. Gröt står långt ned på min lista över tilltalande frukostar och jag sparar mitt lidande till senare frukostar på fjället.
Tio över åtta lämnar vi Nikkaluokta. De första knappa 6 kilometerna är som många vet lättvandrade och föga exalterande. Vi anländer till Ladtjoluspekåtan efter en timme och några minuter. Här stannar vi och äter varsin chokladkaka. Det är 14 grader varmt och sol. Fantastiskt vandringsväder. Pausen blir kortvarig. Alla är vi pigga och har krut i benen och kommande kilometer avverkas i rask takt. Gluttarn och Vegmil stannar plötsligt upp när vi möter en vandrare på väg mot Nikkaluokta. De studerar tydligen vid samma universitet. Han berättar att han för några dagar sedan varit uppe på Kaskastjåkka. Jag blir genast intresserad då denna toppbestigning sedan en tid tillbaka ingått i mina egna planer. Ganska lättbestigen, berättas det. Vi tar adjö och vandrar vidare. Snart rundar vi Darfáloalgi och Láddjuvággi öppnar sig framför oss. Det goda vädret gör att vi kan beskåda en mäktig vy inkluderande Skárttoaivi, Sinŋŋičohkka (Singitjåkka), Duolpagorni (Toplagorni) och Vierranvárri. Några små moln har för tillfället dragit in över Kebnekaisetopparna så dessa låter sig inte beskådas. De sista kilometerna avverkas i något lägre tempo då brorsan börjar få skav i sina tunga kängor. Jag pausar GPS-klockan 13.11. Den visar 19,53 kilometer och 356 höjdmeter. Vi checkar in och får tillgång till vårt rum, alla mycket nöjda med dagen hitintills.
Då vädret är fint och Duolpagornis spetsiga topp lockar packar jag snabbt om väskan så att den endast innehåller några förstärkningsplagg, telefon, vattenflaskor och ett par chokladbars. Gluttarn och Vegmil vill stanna kvar och vila. Brorsan är ambivalent. Bestämmer sig tillslut för att följa med på vidare äventyr.
De första kilometerna från Kebnekaise fjällstation längs Västra leden går vi tillsammans, sedan kommer vi överens om att jag ska jogga i förväg. Med mina lätta trailskor och mycket lätta dagspackning känner jag mig snabb och stark och en mer lunkande gångmarsch gör mig bara frustrerad.
När leden börjar bli brant och gå parallellt med Kittelbäcken tvingas jag dra ned på tempot. Möter många på väg ned från Sydtoppen. Vandrar förbi några andra på väg uppåt. En pappa och ett barn. Försöker de med en sen toppbestigning eller ska de tälta någonstans?
Vid Kitteldalens nordvästra ände planar stigen av tillfälligt. Korsar sedan Kittelbäcken. Fyller på rejält med vatten här. Det följande partiet med stenblockstrappstegen visar sig bli det jobbigaste på hela dagen. Uppåt, uppåt och uppåt. Pulsen stiger. Möter en äldre man på väg ned i de steniga partierna. Han ser rejält trött ut och går kräftgång då det blir riktigt brant. Slutligen når jag passet mellan Duolpagorni och Vierranvárri. Västra leden viker av i nordvästlig riktning, jag i sydostlig. Att ta de sista höjdmeterna upp till Duolpagornis topp visar sig bli en okomplicerad historia. Det är inte brant, stenarna ligger oftast still och här och var finns en liten stig. Väl uppe på toppen stannar jag min GPS-klocka. 1 h och 45 minuter samt nästan 6 kilometer. Utsikten är fantastisk. Ned till dalen mellan Duolpagorni och Sinŋŋičohkka är det nära 1000 höjdmeter. En hissnande känsla inträder. Man ser ända bort till Nikkaluokta. Bergets kända "krater" är nästan snötom. Ovanför Björlings glaciär ser man Kebnakaises sydtopp med enskilda personer på. Jag plockar fram telefonen för att knäppa några bilder och ser att jag fortfarande har god täckning. Ringer brorsan som precis passerar Kittelbäcken. Bestämmer mig för att vänta på honom. Tar fram min dunjacka, vantar och en buff och lägger mig intill toppröset. Det är vindstilla och jag somnar till för en stund.
Brorsan kommer slutligen upp. Hans tyngre kängor gör att hälarna slits mycket av alla höjdmeter. Vi tar några bilder till, slår en drill ned i kratern och börjar sedan vandra nedåt. Går förbi många trötta toppbestigare på väg ned från Sydtoppen. En asiatisk man stapplar ned och lägger mycket vikt på sina båda stavar. Nere vid bron över Kittelbäcken börjar jag åter jogga och lämnar i samförstånd brorsan bakom mig. Åter nere vid fjällstationen stannar jag GPS-klockan på 11,94 km, 989 höjdmeter och 3 timmar och 5 minuter. Total sträcka under dagen blir således cirka 31,5 km och 1350 höjdmeter.
På kvällen äter vi frystorkat. I min iver och hunger orkar jag inte vänta på att vattnet ska göra maten mjuk och knaprar därför i mig en ganska tråkig Cashew Rice för att sedan skölja ned den med vatten. I den lilla butiken bredvid receptionen provianterar vi sedan godis innan vi går tillbaka till vårt rum för att spela ett parti plump och sedan lägga oss.
Solklar morgon när vi tar de första stegen mot Kebnekaise fjällstation, längs Dag Hammarskjöldsleden.
Utsikt över Ládjuvággi. Skárttoaivi, Sinŋŋičohkka, Duolpagorni, Vierranvárri, Kebnetjåkka och Giebmebákti (Kebnepakte) från vänster till höger. Små molntussar dansar kring Kebnekaises båda toppar.
Precis då man rundar Darfáloalgi öppnar Láddjuvággi upp sig på riktigt. 
Tillbakablick över Láddjuvággi, östlig riktning.
På väg upp mot Duolpagorni. 
Upp mot Kitteldalen, Kittelbäcken ses delvis snötäckt. 
Ytterligare en tillbakablick över Láddjuvággi.
Nästan uppe i Kitteldalen. Vierranvárri till vänster, Kebnekaisse till höger. Syd- och Nordtoppen syns ej i bild. 
Trappan upp mot passet mellan Duolpagorni och Vierranvárri. 
Utsikt från Duolpagornis topp. Skárttoaivi i mitten. 
Utsikt från Duolpagornis topp. Láddjuvággi. 
Utsikt från Duolpagornis topp. Nordlig riktning - Kebnekaises Sydtopp ligger dold bland molnen men Nordtoppen syns tydligt, liksom Björlings glaciär. Tror att det är Kaskasatjåkkå man anar i bakgrunden, något till höger.
Utsikt från Duolpagornis topp. Västlig riktning. 
Utsikt ned över Kitteldalen. 
Utsikt ned i Duolpagornis kända krater. 
