När vi varma och nöjda gick tillbaka till bilen stannade Fabian upp, tittade på mig och sade tröstande; "vi såg inga skorstenar, men jag hade roligt ändå"
Om att förbereda och träna upp mig till tidigare goda fysik & mentalitet. Läsåret 09/10 pluggar jag Fjällsäkerhet och ledarskap vid Älvdalens utbildningscenter
Varit naturintresserad sedan barnsben. Nu flitig arrangör av egna turer och mycket aktiv filuftsare. Bästa vän och trogen följeslagare är blandrashunden Kaspar. Erfarenhet från svenska/norska fjällen sommar och vinter. Talar norska.
ny profilbild från 080825.
Intressen: Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Navigering, Paddling, Foto, Segling, Utförsåkning, Aktiv fotograf.
Nästan som LEGO!
Klåveröd 2008-10-26
Vårt mål för dagen var skorstensdalen i klåveröd. Jag hade tre vägar att välja mellan. Den första och andra vägen vi provade gick till helt andra platser. Enligt uteslutningsmetoden var jag därför helt säker på att det var den sista vägen som ledde rätt. Min största lilla anhängare på fem år var vid det laget redan trött. Han hade också minst en halv vattenpöl i den ena stövelen. (Jag tycker barn skall få hoppa obegränsat i vattenpölar). Därför fattade jag det viktigaste, men ofta svåraste, beslutet av alla under friluftssammanhang. Att vända i tid. Med skorstensdalen innom räckhåll var det lite snopet men inte svårt. Stenarna finns ju kvar.
Vi gick tillbaka till bilen och hämtade ryggsäcken med fika. I skydd för regnet i det fasta vindskyddet kokade vi vatten för att göra varm saft och äta kanelbulle. Fabian monterade stormköket för första gången.
Alla barnen med hem!
2008-10-08
Att komma hemifrån för att åka på äventyr med Pelle är roligt. Att komma bort är inte lika skoj. Dvs komma ifrån gruppen, kanske t.o.m. komma vilse och inte hitta tillbaka. Att vara borta, att tappa kontakten med gruppen, eller för den delen att tappa bort ett barn, om så bara för ett ögonblick är väldigt ångestfyllt och obehagligt. Jag har aldrig tappat bort ett barn men däremot gått vilse själv som barn och jag minns det än i dag hur det var. Därför tränar jag mina älskade lånebarn i Civilförsvarets ´"Hitta Vilse" tekniker och tvingar dom numera också att bära reflexväst. www.civil.se för civilförsvarets hemsida. Den äldsta killen knorrade dock rejält i början över att bära denna pinsamma tingest.
-Sån hade jag ju på dagis, nu går jag i skolan!
Rårödpågens Källa 17.01 NIKON Coolpix P5000
Vi kom sent i väg på vår utflykt pga att jag fått åka till veterinären med Kaspar, som blivit biten av en hund. Framme vid Skäralid lyste kvällssolen över Skärdammen med varmt gult ljus. Dom människor vi mötte var på väg hem. Barn i naturen behöver inte aktiveras, dom aktiverar sig själva. Killarna gjorde bergsbestigning på de ca 80 meter höga kullarna och åkte rumpekas ner på de mjuka boklöven. Snart treåriga lillflickan åkte också rumpekas. Hennes backe var så flack att hon fick dra sig fram med fötterna för att komma någonstans. Hon och jag pratade om att snart nog var hon stor nog att själv springa upp ända till toppen tillsammans med storebröderna.
17.07 NIKON Coolpix P5000
Knappt hade killarna kommit ner från sin toppbestigning av de mjuka kullarna innan de började klättra upp för rasbranten med stenblock på nästa ställe. För varje tionde höjdmeter de avverkade vände de sig om mot lillsyrran och mig.
-Ni är små som myror skrek de till oss, som väntade på stigen.
Och det var helt sant. Vi tyckte nämligen att det var de som var små som myror, där uppe i rasbranten.
Otåligt drog lillflickan mig i handen. Hon hade fått nog av att vänta. Hon ledde mig längs vägen och sade,
-Jag vill dricka!
Jag trodde inte mina öron. Inte förrän hon sade det tänkte jag på källan som kommer längs vägen lite längre fram. Vi var nära men absolut inte så nära att man kunde se källan. Hon både kom i håg källan och kände igen sig innan vi ens kommit fram. Jag var mållös. Tösen är inte tre år fyllda än, om än snart i och för sig. Så snart killarna kommit ner på stigen igen sprang de så klart förbi oss och vi blev ändå sist till hennes stora förtret. Det var ju hon som ville till källan...
18.00 NIKON Coolpix P5000
Väl framme tog hon skopan och klättrade själv ner till vattnet och fyllde skopan, spillde ut det mesta på vägen upp igen men var lika glad för det. Hon drack törstigt upp allt vatten i skopan och klättrade ner igen för påfyllning. Hon tog en stor klunk, sänkte skopan och sprutade ut allt vatten hon hade i munnen.
-Pottar, sa hon,
sken upp av lycka, tog en klunk till och upprepade proceduren.
Äventyret avslutades där vi startade, vid skärdammens strand.
-Jag vill klappa svanarna, sade hon när vi kom fram till stranden.
Vi smög försiktigt fram för att svanarna skulle acceptera vår närvaro. Slutligen var vi så nära att de kunnat äta ur våra händer. Jag säger kunnat, för vi ville inte prova. Svanarna kastar fram huvudet väldigt häftigt när de norpar åt sig föda från en människa. Svanarna plockade mat som låg en decimeter framför oss.
-Så här nära en svan har jag aldrig varit, konstaterade den äldsta killen förnöjt innan vi körde hem. Och alla barnen var med tillbaka...
Vad vi längtar efter!
I dag har Kaspar och jag varit ute på en av våra många dagsturer. Som avslutning på vandringen fick Kaspar ta ett bad och leka med pinne vid sjön.
Många övningsvandringar hemmavid har det blivit plus en längre tur i Arns fotspår, (första veckan i september).
Nu längtar vi ut igen. Denna gång är vi sugna på sällskap...
Vi anlitar därför vår blogg som anslagstavla med följande upprop.
FINNES; 5 årig pigg hanhund, korsning schäfer/rottweiler med tillhörande husse i sina bästa år, på väg mot sin bästa form!
ÖNSKAS: All form av sällskap i friluftslivet och livet.
Du själv eller någon du känner som känner någon som känner någon... eller träffar/annat tips, så låt oss veta!
Kommentar, gästbok eller mail, allt funkar!
