Varit naturintresserad sedan barnsben. Nu flitig arrangör av egna turer och mycket aktiv filuftsare. Bästa vän och trogen följeslagare är blandrashunden Kaspar. Erfarenhet från svenska/norska fjällen sommar och vinter. Talar norska.
ny profilbild från 080825.
Intressen: Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Navigering, Paddling, Foto, Segling, Utförsåkning, Aktiv fotograf.
Varje dag ett äventyr!
Vi bygger en ny koja.
2008-07-02 19.00
Vår förra koja blev i fjor vandaliserad till oigenkännlighet. I år bestämde vi därför att lägga vår kojare djupare in i skogen. För att komma dit måste du över en bäck. Inte särskilt djup men med branta kanter på nära två meter på varje sida. Äventyret börjar där. I bäcken, på väg till kojan. Jag låter pojkarna leka fritt i bäcken. Båda har stövlar på sig. Över bäcken har killarnas pappa börjat med att bygga en bro. Killarna vadar hellre över. De söker efter de djupaste partierna i bäcken.
-Hur högt kan vi vada i våra stövlar utan att bli blöta?
Båda kommer över med stövlarna fulla av vatten. Det gäller att testa gränserna genom att överskrida dom...
Denna gång ska vi bygga en trädkoja. Fabian testar sin styrka på en av grenarna. Sin styrka testar han också på sin storebror så ofta han får chansen. 
Av säkerhetsskäl använder vi bara färskt virke till bärande konstruktioner. Jag försöker förklara skillnaden mellan att helt såga ner ett levande träd kontra göra märken i barken på ett träd som skall stå kvar. Träden jag sågar ner är noga utvalda gallringsobjekt. Allt vi bygger surras fast. Inte spika i levande träd. Allt görs starkt nog att bära min tyngd. Då är det säkert för barnen. Fabian väger 18 kg. Det innebär en 5,4 faldig säkerhetsfaktor mot min vikt.
Olympus my 1030 SW. vidvinkel.
Att bygga en koja är nog den bästa avkoppling jag kan tänka mig. Tiden försvinner liksom, blir mindre viktig. Långt efter att storebror droppat av och gått hem kände Fabian också att det var dags att ge sig. Jag stannade kvar för att avsluta surrandet på påbörjat projekt. Till min glada överraskning kom Fabian strax tillbaka med en hel bunt mackor i sin lilla barnahand.
Nu har mamma skickat med matsäck till mig tänkte jag, men så var inte fallet. Jag frågade Fabian.
-Nä, jag såg ingen, sa han. Han hade själv grabbat ett gäng brödskivor ur brödpåsen och kommit tillbaka med för att vi tillsammans skulle kunna fika i kojan. Det är kärlek det.
