2008-10-08

Att komma hemifrån för att åka på äventyr med Pelle är roligt. Att komma bort är inte lika skoj. Dvs komma ifrån gruppen, kanske t.o.m. komma vilse och inte hitta tillbaka. Att vara borta, att tappa kontakten med gruppen, eller för den delen att tappa bort ett barn, om så bara för ett ögonblick är väldigt ångestfyllt och obehagligt. Jag har aldrig tappat bort ett barn men däremot gått vilse själv som barn och jag minns det än i dag hur det var. Därför tränar jag mina älskade lånebarn i Civilförsvarets ´"Hitta Vilse" tekniker och tvingar dom numera också att bära reflexväst. www.civil.se för civilförsvarets hemsida. Den äldsta killen knorrade dock rejält i början över att bära denna pinsamma tingest.
-Sån hade jag ju på dagis, nu går jag i skolan!

                                           Rårödpågens Källa 17.01 NIKON Coolpix P5000

Vi kom sent i väg på vår utflykt pga att jag fått åka till veterinären med Kaspar, som blivit biten av en hund. Framme vid Skäralid lyste kvällssolen över Skärdammen med varmt gult ljus. Dom människor vi mötte var på väg hem. Barn i naturen behöver inte aktiveras, dom aktiverar sig själva. Killarna gjorde bergsbestigning på de ca 80 meter höga kullarna och åkte rumpekas ner på de mjuka boklöven. Snart treåriga lillflickan åkte också rumpekas. Hennes backe var så flack att hon fick dra sig fram med fötterna för att komma någonstans. Hon och jag pratade om att snart nog var hon stor nog att själv springa upp ända till toppen tillsammans med storebröderna.

                                                                             17.07 NIKON Coolpix P5000

Knappt hade killarna kommit ner från sin toppbestigning av de mjuka kullarna innan de började klättra upp för rasbranten med stenblock på nästa ställe. För varje tionde höjdmeter de avverkade vände de sig om mot lillsyrran och mig.
-Ni är små som myror skrek de till oss, som väntade på stigen.
Och det var helt sant. Vi tyckte nämligen att det var de som var små som myror, där uppe i rasbranten.

Otåligt drog lillflickan mig i handen. Hon hade fått nog av att vänta. Hon ledde mig längs vägen och sade,
-Jag vill dricka!
Jag trodde inte mina öron. Inte förrän hon sade det tänkte jag på källan som kommer längs vägen lite längre fram. Vi var nära men absolut inte så nära att man kunde se källan. Hon både kom i håg källan och kände igen sig innan vi ens kommit fram. Jag var mållös. Tösen är inte tre år fyllda än, om än snart i och för sig. Så snart killarna kommit ner på stigen igen sprang de så klart förbi oss och vi blev ändå sist till hennes stora förtret. Det var ju hon som ville till källan...

                                                                              18.00 NIKON Coolpix P5000

Väl framme tog hon skopan och klättrade själv ner till vattnet och fyllde skopan, spillde ut det mesta på vägen upp igen men var lika glad för det. Hon drack törstigt upp allt vatten i skopan och klättrade ner igen för påfyllning. Hon tog en stor klunk, sänkte skopan och sprutade ut allt vatten hon hade i munnen.
-Pottar, sa hon, 
sken upp av lycka, tog en klunk till och upprepade proceduren.

Äventyret avslutades där vi startade, vid skärdammens strand.
-Jag vill klappa svanarna, sade hon när vi kom fram till stranden.
Vi smög försiktigt fram för att svanarna skulle acceptera vår närvaro. Slutligen var vi så nära att de kunnat äta ur våra händer. Jag säger kunnat, för vi ville inte prova. Svanarna kastar fram huvudet väldigt häftigt när de norpar åt sig föda från en människa. Svanarna plockade mat som låg en decimeter framför oss.
-Så här nära en svan har jag aldrig varit, konstaterade den äldsta killen förnöjt innan vi körde hem. Och alla barnen var med tillbaka...