Söndag 25/5 morgon

När en vaknar, vaknar alla. Så funkar det i tält. Vi var alla sugna på att komma upp och ut till den nya dagen så reveljen gick fort. Jag dukade fram frukost likt gårdagens kvällsmacka. Alla fick varsin smörgås men ingen hade direkt någon aptit så tidigt på morgonen, förutom jag då.
I stället gick vi på upptäcktsfärd längs vägen. Efter mindre än hundra meters promenad kom vi in i älgmarker där vägen går genom en liten mosse. Hunden Kaspar tyckte här var toppen och markerade för vilt direkt. Dock inget vi kunde se. Lilla Hanna gick vid min sida och höll mig i handen samtidigt som hon sjöng på en liten visa bara hon vet vad handlar om.

Till vänster om oss växte tätt med sly men på vår högra sida stod förkrympta tallar på myren och marken var täckt av ängsull? tror jag det heter. Vackert var det iaf när solen lyste på vita tussar på stråna. Det intresserade Hanna som plockade en blomma och satte i kläppen på blixtlåset. Sådan fägring lockade inte killarna utan dom plockade svamp på vägen. Liten, brun, trist, oätlig obetydlig svamp men det var det roligaste dom visste.
-Titta här vilken liten, utbrast Fabian.
-Men titta här då, här är en ännu mindre, svarade Andre.

Längre fram kom vi till det konstverk jag personligen beundrat så (se blogg 07-12-13). En ekorre utsågad direkt på stammen av ett träd, avsågat en meter över marken. Riktig motorsågskonst! Stolt visade jag upp ekorren för barnen. Ja, jo, dom tyckte iofs att det liknade en ekorre.
-Men vad är det här?
-Kom och titta!
Plötsligt visade barnen ovanligt stort intresse för ekorren. Trodde jag. I stället var det en luden fjärilslarv som satt PÅ ekorren som tilldrog sig deras intresse. Än en gång blev jag påmind om att barn ser saker med andra ögon. Ett barns ögon. Att se det stora i det lilla.

                                                                                                                  kl 08.02
Tillbaka vid baslägret serverade jag en andra frukost med Skånemejeriers extra fin youghurt 3,7% till hungriga barn. Därefter tog organisatören inom mig kommandot igen och ordnade så vi kunde diska i varmt vatten med diskmedel och diskborste i turordning. Hanna började. Hon gillar att greja med vatten så det var inga problem. Plötsligt gav hon ifrån sig ett illvrål. Då hade Fabian tröttnat på att vänta och löst problemet genom att ta diskborsten ifrån henne. Allt löste sig med lite konfliktmedling. Att sedan riva och packa tältet gick fort. Jag började också separera packningarna efter vad som skulle hem till mig respektive med barnen hem. Slutligen bar vi tillbaka stenarna från eldstaden och sopade igen alla spår efter vårt läger.

                                                                                                                  kl 11.20
Efter en liten bilresa fortsatte äventyret hos min kompis Mattias som har en gård med massa får. Totalt 52 stycken visade det sig. Utav dessa var 37 små lamm, mellan 4-6 veckor gamla.
-Lamm kallas fårets ungar upp till tolv månaders ålder, berättade Mattias.

Vi fick gå ut till fåren i hagen och klappa alla lammen. Dom var väldigt nyfikna på oss och kom fram och hälsade. Mattias hämta korn vi matade dom med och då åt dom ur våra händer. Hanna var totalt orädd och ville hela tiden ha mer korn att mata dom med. Gårdskatten, som utsett sig själv till flockledare höll ett vakande öga på oss.

Baggarna, en vit och en svart, gick i hagen bredvid. Dom matade vi genom staketet med färska växter. Sedan stångade dom varandra och då var vi glada över att vara på rätt sida av staketet. Dagen avslutades med att all fick åka en tur i Mattias fina traktor. En röd Valtra med frontskopa. Killarna var först lite reserverade inför överraskningen och lite blyga. När dom åkt varsin runda och Hanna och jag kom tillbaka efter vår åktur ville dom åka igen vilket ju var ett gott betyg. Vi fick dock tacka för oss för denna gång och påbörjade hemfärden.

                                                                                                                  kl 11.26
Det tog bara några minuter innan Hanna och Fabian somnade i bilen. Lite längre tid tog det för Andre men sen sov alla gott under hemfärden. Barnen är alltså inte mina, men ett gott skäl för mig att komma ut. Väl hemma hos deras mamma, som är min bästa vän, slocknade även jag av trötthet och fick vila en stund på soffan.
Snart, förhoppningsvis,  kan jag börja förbereda nästa äventyr.
Kanske redan i veckan...

Nikon D300. 24-70 mm. Polarisationsfilter.