Trött jag blir på dessa surmasar!! Jag bor själv bland både varg och björn och inte går jag och är direkt rädd för någon av dem men har respekt för dem. Mitt barn som är 9år går själv till skolbussen varje dag och jag har frågat om hon är rädd för varg eller björn -nää pappa men det var kul när vi såg björnen i skogen.
Jag har träffat på björn i norge när jag var 7år gammal och det var alldeles för nära. Hela min familj gick på en björn som låg och sov och jag kan säga att jag aldrig förr eller senare har varit så rädd i hela mitt liv. Det jag kommer ihåg är att jag såg en björn ståendes på bakbenen och en lurvig mage
5- 10m ifrån mig. Vi gjorde det man inte ska göra och vände om och sprang allt vi kunde, men som tur var blev björnen lika rädd och sprang åt sitt håll. Efteråt var vi in på en turistbyrå och berättade vad vi varit med om och personen på turistbyrån som vi pratade med kände en viltvårdare som ville komma i kontakt med oss. Vi visade platsen var vi träffat på björnen och viltvårdaren berättade att de inte haft björn där på 10år. Sedan hamnade vi i lokalpressen som den svenska familjen som hade sett en björn i dessa fjäll.
Jag har uteslutande hållit på med idrott som handlar om att vara i naturen och jag kan ärligt säga att jag inte varit rädd efteråt fast jag var barn.
Jag har varit och vandrat i Alaska och håller man sig ifrån älvarna med ca 200m så behöver man inte vara särskilt rädd om man uppträder på ett korrekt sätt.
Det hela grejjen handlar om är att vargen tar köttet för köttjägarna. Säg att det är på det viset så får ni respekt från mig men kom inte körandes med larvet om att de äter barn och gamla, det blir bara ett löjets skimmer av det hela.
Det känns som den gamla häxprocessen som "hängde" kvar i Älvdalen som sista plats i sverige tills konungen fick ryta i och säga till dem att det inte fanns häxor. Mycket handlar väl om upplysning.
Skrivet av en surmas som inte känner igen sig i dessa faror på landsbygden.
Mvh, Johan Karlsson
