nermander; sa:
Det där ser jag som en följd av hur aktiemarknaden ser ut idag. Idag vill alla aktieägare maximera kursstegringen och de skiter helt i kunderna. Företagen å sin sida är beroende av aktieägarna och gör precis som de vill.
Jag märker det själv på mitt jobb, i samband med att koncernen börsintroducerades (för ett år sen) så har vinstkraven bara ökat och ökat, det trycks mer och mer på att vi ska dra in pengar, och mindre och mindre på att vi skall göra ett bra jobb.
Enda sättet att rå på detta är väl att vi konsumenter köper aktier i de företag vars produkter vi vill påverka, men det är ju lättare sagt än gjort om företaget inte är börsnoterat.
På dagens marknad är det inte längre "kunden har alltid rätt", det är "aktieägarna har alltid rätt".
Jag antar att ditt företag börsintroducerades för att företaget behövde kapital? Vad hade alternativet varit, att tyna bort och inte kunna genomföra investeringar? Du borde vara glad att aktiemarknaden, och därmed aktieägarna, finns.
Sen får man hålla isär förstahands och andrahandsmarknaden för aktier.
I den anglosaxiska modellen går företag till börsen för att få kapital och kunna vidareutvecklas. Förstahandsmarknaden. Det finns många aktieägare i Sverige. Ett bättre system än t.ex det tyska där företagen i stort sett är i händerna på de stora bankerna, med deras relativa ovilja att ta risker. För risker är vad en aktieägare tar. En aktie i ett företag är ju samma sak som att äga en del av företaget, alltså en real fodran på företaget. På förstahandsmarknaden är företagen beroende av att aktieägare är villiga att ta den risk en investering, sparande, i aktier innebär. Och det är väl bra att det finns såväl stora som små placerare som tar den risken? En risk tas dock inte utan att man förväntar sig en avkastning proportionell till den upplevda risken.
På andrahandsmarknaden handlas aktier som företagen redan emitterat och fått in kapital för. Företag får lära sig att stå emot tryck från diverse placerare om snabba kortsiktiga kvartalsvinster. Dessutom vet de flesta att aktieplaceringar är långsiktiga investeringar. "Kvartalsekonomin" var ett fenomen som främst dök upp under IT-bubblans era. På den tiden satt det ett dussin "analytiker" i varje skrubb på banker och finansinstitut. Många hade då lärt sig "Discounted cash flow modeller". Problemet var att med de modellerna skall det diskonteras långt in i framtiden, men det är jobbigt så modellerna användes förenklade som enperiodsmodeller, ett kvartal framåt. Idag sitter de forna "analytikerna" utspridda i alla möjliga andra funktioner, och det har generellt slutats diskontera ett kvartal framåt.
Vårt marknadsekonomiska, blandekonomiska system är inte perfekt. Det är inte demokrati heller. Men det är de bästa systemen vi känner till, väl att märka om vi vill att människors preferanser och incitament ska få genomslag. Ju fler som äger aktier, ju mer spritt ägandet av aktier blir, desto bättre.
Ett företag som inte är börsnoterat är väl inte särskilt svårt att påverka? Kunden väljer om denne ska köpa företagets produkter eller inte. Ett företag som av endera skälet hamnar i onåd hos kunderna försvinner.
Raskesven