Tack för tipsen!
Jag har egentligen två spöken att hantera till min första ensam-hajk och vet inte vilken som är värst (jo, det vet jag nog)..
Den första är känslomässigt enkel att hantera, utrustning och överlevnad - vad behöver jag, hur använder jag utrustningen och vad är begränsningarna - en massa tekniska frågor och pengar löser ofta dessa problem.. och i mitt fall så är inte kostnader ett bekymmer..
Den andra är den sociala omgivningen, på något sätt känns det tabu att ge sig ut ensam -
- det är roligare tillsammans..
- har du ingen som kan följa med...
- varför campar du ensam..
- det är synd om dig som inte har någon att campa med
Faktiskt har det senare problemet varit en bromskloss för mig att komma iväg ett tag nu, jag gillar ensamhet men ingen bryr sig om att kommentera det så länge man är hemma i sitt hem, men att åka på semester eller äventyra så snyftar alla kring hur synd det är om en att behöva vara själv..
Det känns pinsamt att ensamcampa - som att man ger sig för ofrivillig ensamhet, antar att denna känsla ligger hos mig själv men det kan vara en blockerande känsla och kanske en anledning att jag inte fullföljer denna hobby som jag verkligen är nyfiken på.
Förväntar mig egentligen inga svar på detta inlägg, men har du någon egen känsla i området så posta gärna...