När jag springer, speciellt på våren och hösten, får jag ideligen av mötande frågan om jag fryser om benen. Då skulle jag väl klä på mig mer?
Bland de dummaste svar jag fått på vandring var en gång i Font-Romeu i Östpyreneerna. Den byn är ine helt lätt att hitta ut ur. Utrustad för vandring, i typiska vandrarkläder, med stavar i händerna
och ryggsäck på ryggen, frågar jag en kvinna om vägen till Lac des Bouillouses, som ligger
nära trädgränsen, några timmars vandring från Font-Romeu. Svar: "Lac des Bouillouses? Det är alldeles för långt att gå till fots!"
I Jotunheimen 2002 kom jag en gång i samspråk med en norrman. Jag var på vad som skulle bli en 10-dagars rundtur, min kanske bästa fjälltur genom alla tider. Mannen förslog att jag skulle gå in i en viss dal för den var så vacker. Jag tittade på kartan och konstaterade att jag isåfall skulle vara tvungen att gå samma etapp tillbaka nästa dag, ty det var verkligen inte läge att fortsätta ut till landsvägen och avbryta turen redan efter 6 dagar. Svar: inget problem, det är bara att gå ut till landsvägen och ta bussen vidare.
1998 övernattade jag på Graddis Fjellstue på en tur i Saltfjellet och Sulitjelmafjellene. Jag insåg att den rutt jag först tänkt skulle gå rätt lång sträcka genom björkskog och frågade värden om en väg som skulle gå mot gänsen till Sverige, vidare österut , därpå norrut och korsa Silvervägen vid Kuoletisjaure (Jurun, Ikesjaure, Mavas, osv.). Nej, nej, det är en gammal kuskväg som inte används längre, där går inte att ta sig fram. Gå istället ut här mot landsvägen, sen är det bara att följa den 9 km vidare mot Kuoletisjaure. När jag visade skepsis mot detta dumma förslag
sa värden att du kan ju också gå den här stigen först, sen kommer du till ett rengärde, där är det viktigt att du svänger vänster; om en stund är du vid en parkeringsplats. Jag, förvirrad: är jag då i Sverige? Nej, du är kvar i Norge, sen är det bara att följa landsvägen.
Om han var dum eller elak förstod jag aldrig. Men jag pressade honom, pekade på ett par tydliga toppar vid gränsen på kartan och frågade om de syntes härifrån (vilket jag nog hade räknat ut ändå). Han pekade fogligt ut dem. Sen rekognoscerade jag på eftermiddagen, hittade rengärdet och såg direkt att det var istort sett bara att gå rakt fram med topparna som riktmärke, vilket jag gjorde nästa dag. Som jag förmodat, där det funnits en väg var det hur framkomligt som helst.
Men ännu på kvällen förmanade värden hur viktigt det var att komma ihåg att svänga vänster vid rengärdet.