Svälj stoltheten
Lite sent svar kanske men jag fyller på för framtida läsare.
Jag har precis kommit hem efter tre dagars snowboard i Lindvallen och jag hade aldrig sett en pist i verkligheten innan. Första dagen bestod av att ramla, ramla och åter ramla. Stod upp korta sträckor och på slutet av dagen fick jag till en serie skär innan jag åter stöp. Stärkt av detta började jag dag två i en blå backe (Märta) men insåg snart att jag tagit mig vatten över huvudet och att jag behövde ett par åk i en lättare backe för att komma igång igen. Dessutom ömmade knäna rätt mycket, lyckades aldrig få tag på knäskydd på plats eller hemma. Tredje dagen svalde jag allt vad stolthet hette och gick faktiskt till de för skidåkare väldigt banala barnbackarna. Efter att ha fått upp värmen där gick jag vidare till allt längre och brantare backar och arbetade på att få till tekniken. Tyvärr blåste det något överdjävligt och många liftar var avstängda så jag kom aldrig till någon lämplig blå backe som jag troligen hade klarat vi det här laget.
Visst är det väldigt annorlunda men jag tror att man får ta och svälja stoltheten och börja i de riktigt gröna backarna. Även om det snackas om att man behöver fart så går det att åka stabilt i Lindvallens lättaste barnbackar, stannar du så häver du inte skäret i tid. Däremot kan det vara ett minst lika jobbigt för kroppen att åka släplift med bräda som att lära sig åka.
Lite sent svar kanske men jag fyller på för framtida läsare.
Jag har precis kommit hem efter tre dagars snowboard i Lindvallen och jag hade aldrig sett en pist i verkligheten innan. Första dagen bestod av att ramla, ramla och åter ramla. Stod upp korta sträckor och på slutet av dagen fick jag till en serie skär innan jag åter stöp. Stärkt av detta började jag dag två i en blå backe (Märta) men insåg snart att jag tagit mig vatten över huvudet och att jag behövde ett par åk i en lättare backe för att komma igång igen. Dessutom ömmade knäna rätt mycket, lyckades aldrig få tag på knäskydd på plats eller hemma. Tredje dagen svalde jag allt vad stolthet hette och gick faktiskt till de för skidåkare väldigt banala barnbackarna. Efter att ha fått upp värmen där gick jag vidare till allt längre och brantare backar och arbetade på att få till tekniken. Tyvärr blåste det något överdjävligt och många liftar var avstängda så jag kom aldrig till någon lämplig blå backe som jag troligen hade klarat vi det här laget.
Visst är det väldigt annorlunda men jag tror att man får ta och svälja stoltheten och börja i de riktigt gröna backarna. Även om det snackas om att man behöver fart så går det att åka stabilt i Lindvallens lättaste barnbackar, stannar du så häver du inte skäret i tid. Däremot kan det vara ett minst lika jobbigt för kroppen att åka släplift med bräda som att lära sig åka.