En solskenshistoria!
Förra året talade min 10-åriga dotter om för mig att hon ville bestiga Kebnekaise. Första gångerna trodde jag hon skojade, men till sist pratade vi om det. I början av 2015 bokade jag resa för mig och mina två döttrar, 10 och 13, med målet att nå toppen på Kebnekaise!
Ingen av oss har någon som helst vandringsvana. Jag har ok kondis, springer en hel del och älskar att springa på klipporna vid havet... Döttrarna spelar badminton på rätt hög nivå och har ok kondis, men har aldrig bestigit något berg att tala om. Men vad fasen! Jag läste på lite och tänkte att "hur svårt kan det vara?".
Så här i efterhand var det betydligt svårare än jag föreställde mig, och betydligt svårare än jag sålde in det till döttrarna. Maken till stenigt har jag aldrig sett och upplevt!!
3 aug.
Vi tog tåget till Kiruna och bussen till Nikkaloukta. Så fint! Stannade en natt i en stuga, åt gott, och gick på morgonen ut till Lap Dånalds. Jag bar all packning, förutom en liten väska med regnkläder till oss tre som de turades om att bära. Båten över sjön till andra sidan, och sen gick vi resten av vägen till Kebnekaise fjällstation i vidunderligt sällsamt landskap! Rejält sliten var jag när vi kom fram. Jag fick bära båda ryggsäckarna i slutet, och vi fick ingen ordentlig vila för myggen höll på att äta upp min 13-åring så fort vi stannade. Väl framme gjorde vi oss hemmastadda i vårt flerbäddsrum, åt en härlig trerätters middag och gick och la oss.
6 aug.
Upp vid 05:45. Frukost, lunchpåsebygge och 06:45 var vi iväg mot toppen, rejält peppade! En sån härlig morgon! Bergen var klädda i moln, men det gjorde det nästan bara mer magiskt.
Vi spenderade 20 minuter på att försöka ta oss torrskodda över en fors, och tog det rätt lugnt. Promenaden till vårt första delstopp, bron över Kittelbäcken, tog längre tid än vi trodde. När vi kommit över verkade det ok en stund, men sen fick min 13-åring en näradödenupplevelse när hon tappade taget på väg upp för de stora stenarna mot dalen mellan Vierramvare och Tuolpagorni. Hon gled neråt och... togs emot av mig. Jag hade dem alltid framför mig när vi klättrade uppåt. Då var inte humöret på topp, men vi lyckades laga det och tog oss upp i dalen och åt lunch!
När 13-åringen insåg att vi skulle upp för det hemska massiv som hette Tuolpagorni så ville hon avbryta igen pga sin höjdräddhet (som jag inte riktigt hört talas om på allvar innan). Som tur var låg det moln som hindrade henne från att kika nerför stupen på båda sidor om oss, och till slut övertalade min 10-åring och jag henne om att försöka. Vi tog oss upp på toppen, humöret steg igen, och vi rusade över den magiska toppen med alla dess stenbyggnationer i tät dimma och ner i den snötäckta Kaffedalen. Kastade lite snöboll gjorde vi med!
När molnen plötsligt skingrade sig och min 10-åring fick se Kebnekaise uppenbara sig framför henne var det hennes tur att vilja avbryta. Hon hade ont i benen, sa hon. Det skulle aldrig gå. Vi fikade lite i Kaffedalen, i dimman och snön, och lyckades till slut enas om att göra ett försök.
Sakta, sakta besteg vi berget, med ett rejält gäng mikropauser. Vi tog oss till nya toppstugan där vi tog en längre paus och åt lite till. Min tio-åring var inte på något vidare humör, och hon föreslog att hon skulle vänta där medan jag och min 13-åring gick till toppen och tillbaka. Det gick vi inte alls med på, och ivrigt påhejade av andra vandrande tog vi oss de sista höjdmeterna upp. Rejält med moln på toppen. När vi nådde snön kunde man inte skilja snön ett par meter bort från moln. Eerie...!
Snön verkade enormt uppiggande på barnen, så därifrån och upp till absoluta toppen var det idel skratt och stoj! Det var bara pappan som ryste oavbrutet när de satt på toppen av Kebnekaise. Molnen var lite mörkare på sidorna där, och man kunde ana stupen på sidorna... BUT WE DID IT!!
Ner igen gick betydligt lättare. Lite knotigt, men inga problem. Vi hade två 50 cl petflaskor för vatten, och det räckte inte alls. Vi var rejält törstiga när vi kunde fylla på igen vid Kittelbäcken. Forsen vi spenderade tid på på vägen upp klev vi bara rätt igenom...
Allt som allt tog den lilla utflykten 15.5 timmar. Vi firade med Cola och choklad på vårt rum!!
7 aug.
Vi tog igen oss. Smakade på det soliga landskapet i dalen kring Kebnekaise fjällstation. Helt underbart.
8 aug. Hemåt igen!
Vilket äventyr!! Vi växte allt lite grann, både tjejerna och jag, och upplevde landskap vi aldrig sett förut. Dricka vatten ur en bäck liksom, bara det...? Kan absolut rekommendera detta!! <3
(Det är inte jag på bilden. Det är mina döttrar och en chilenare vi träffade på toppen
)
Förra året talade min 10-åriga dotter om för mig att hon ville bestiga Kebnekaise. Första gångerna trodde jag hon skojade, men till sist pratade vi om det. I början av 2015 bokade jag resa för mig och mina två döttrar, 10 och 13, med målet att nå toppen på Kebnekaise!
Ingen av oss har någon som helst vandringsvana. Jag har ok kondis, springer en hel del och älskar att springa på klipporna vid havet... Döttrarna spelar badminton på rätt hög nivå och har ok kondis, men har aldrig bestigit något berg att tala om. Men vad fasen! Jag läste på lite och tänkte att "hur svårt kan det vara?".
Så här i efterhand var det betydligt svårare än jag föreställde mig, och betydligt svårare än jag sålde in det till döttrarna. Maken till stenigt har jag aldrig sett och upplevt!!
3 aug.
Vi tog tåget till Kiruna och bussen till Nikkaloukta. Så fint! Stannade en natt i en stuga, åt gott, och gick på morgonen ut till Lap Dånalds. Jag bar all packning, förutom en liten väska med regnkläder till oss tre som de turades om att bära. Båten över sjön till andra sidan, och sen gick vi resten av vägen till Kebnekaise fjällstation i vidunderligt sällsamt landskap! Rejält sliten var jag när vi kom fram. Jag fick bära båda ryggsäckarna i slutet, och vi fick ingen ordentlig vila för myggen höll på att äta upp min 13-åring så fort vi stannade. Väl framme gjorde vi oss hemmastadda i vårt flerbäddsrum, åt en härlig trerätters middag och gick och la oss.
6 aug.
Upp vid 05:45. Frukost, lunchpåsebygge och 06:45 var vi iväg mot toppen, rejält peppade! En sån härlig morgon! Bergen var klädda i moln, men det gjorde det nästan bara mer magiskt.
Vi spenderade 20 minuter på att försöka ta oss torrskodda över en fors, och tog det rätt lugnt. Promenaden till vårt första delstopp, bron över Kittelbäcken, tog längre tid än vi trodde. När vi kommit över verkade det ok en stund, men sen fick min 13-åring en näradödenupplevelse när hon tappade taget på väg upp för de stora stenarna mot dalen mellan Vierramvare och Tuolpagorni. Hon gled neråt och... togs emot av mig. Jag hade dem alltid framför mig när vi klättrade uppåt. Då var inte humöret på topp, men vi lyckades laga det och tog oss upp i dalen och åt lunch!
När 13-åringen insåg att vi skulle upp för det hemska massiv som hette Tuolpagorni så ville hon avbryta igen pga sin höjdräddhet (som jag inte riktigt hört talas om på allvar innan). Som tur var låg det moln som hindrade henne från att kika nerför stupen på båda sidor om oss, och till slut övertalade min 10-åring och jag henne om att försöka. Vi tog oss upp på toppen, humöret steg igen, och vi rusade över den magiska toppen med alla dess stenbyggnationer i tät dimma och ner i den snötäckta Kaffedalen. Kastade lite snöboll gjorde vi med!
När molnen plötsligt skingrade sig och min 10-åring fick se Kebnekaise uppenbara sig framför henne var det hennes tur att vilja avbryta. Hon hade ont i benen, sa hon. Det skulle aldrig gå. Vi fikade lite i Kaffedalen, i dimman och snön, och lyckades till slut enas om att göra ett försök.
Sakta, sakta besteg vi berget, med ett rejält gäng mikropauser. Vi tog oss till nya toppstugan där vi tog en längre paus och åt lite till. Min tio-åring var inte på något vidare humör, och hon föreslog att hon skulle vänta där medan jag och min 13-åring gick till toppen och tillbaka. Det gick vi inte alls med på, och ivrigt påhejade av andra vandrande tog vi oss de sista höjdmeterna upp. Rejält med moln på toppen. När vi nådde snön kunde man inte skilja snön ett par meter bort från moln. Eerie...!
Snön verkade enormt uppiggande på barnen, så därifrån och upp till absoluta toppen var det idel skratt och stoj! Det var bara pappan som ryste oavbrutet när de satt på toppen av Kebnekaise. Molnen var lite mörkare på sidorna där, och man kunde ana stupen på sidorna... BUT WE DID IT!!
Ner igen gick betydligt lättare. Lite knotigt, men inga problem. Vi hade två 50 cl petflaskor för vatten, och det räckte inte alls. Vi var rejält törstiga när vi kunde fylla på igen vid Kittelbäcken. Forsen vi spenderade tid på på vägen upp klev vi bara rätt igenom...
Allt som allt tog den lilla utflykten 15.5 timmar. Vi firade med Cola och choklad på vårt rum!!
7 aug.
Vi tog igen oss. Smakade på det soliga landskapet i dalen kring Kebnekaise fjällstation. Helt underbart.
8 aug. Hemåt igen!
Vilket äventyr!! Vi växte allt lite grann, både tjejerna och jag, och upplevde landskap vi aldrig sett förut. Dricka vatten ur en bäck liksom, bara det...? Kan absolut rekommendera detta!! <3
(Det är inte jag på bilden. Det är mina döttrar och en chilenare vi träffade på toppen
)Bilagor
Senast ändrad:
