Re: Re: Re: Tanken med UL....
joru; sa:
NUI; sa:
Bra sammanfattning. Nu finns det ju nackdelar med etiketter, som jag varit inne på tidigare i tråden, men ibland kan man använda dem för att öka förståelsen istället för att ha dem som pajkastningsmål. Ett intressant exempel:
I sin bok Crossing Arizona beskriver Chris Townsend ett samtal han hade med tre andra vandrare. Detta landade i att de tillsammans gjorde följande etikettering:
Bill (som var förvånad över att Chris och Jake inte gick i tunga kängor) var 'traditionalist'. Chris själv (lätta kängor omväxlande med sandaler) var en 'lightweight traditionalist'. Jake som gick i gympadojor med bortskuren tunga (på dojorna alltså..) och inte kokade någon mat var 'ultralight' och Paul var 'minimalist'. Någon närmare beskrivning av Pauls utrustning finns inte, annat än att han bar t o m mindre än Jake '..and admitted that he was uncomfortable at times but liked to do very high daily mileages'.
Själv är jag definitivt inte 'minimalist' och tillhör väl den övre kvartilen 'ultralight' eftersom jag unnar mig ganska många gram utöver minimum. Men det kan jag ju göra eftersom jag skalat bort kilona...
Min bedömning är att de flesta som skriver i den här tråden är 'lightweight traditionalists'. Eller var placerar ni in er själva?
Jörgen
Det beror på aktivitet för mig, jag brukar med en dåres envishet hävda att man alltid måste fråga sig vad man ska göra innan man börjar diskutera om baspackningen är för stor eller inte.
Jag uppfattar UL som ett ställningstagande där frågan om låg vikt drivs så långt att den t o m blir viktigare än aktiviteten.
Fast ok då, snittar man blir jag väl ngn slags lightweight traditionalist, som ibland använder kängor med stegjärn och ibland OL-skor
.
//J
Som jag uppfattat saken, t ex genom att läsa
Ultra-Light Joes sidor så är
UL-filosofin rätt mycket den att gå mycket långa
sträckor, gärna i högt tempo, för att uppleva *mer*.
Då är frågan om energiförbrukning primär.
För min egen del tänker jag på packningen
ur två synvinklar.
Den ena är säkerheten -
jag går ofta i mycket svår terräng, det kan vara
brant och instabil blockterräng (och jag
talar om BLOCK och önskar att
jag kunde skriva större bokstäver!) eller
snöfält, eller bara lös och hal sluttande
terräng i största allmänhet.
Det andra är kroppen - ty även om
jag hade mycket goda värden för en 61-åring
på undersökning nyss så har jag haft problem
med rygg och hälar. I båda fallen är
det bara delvis packningens vikt det handlar om;
det kan även gälla skrymmet, och hur den sitter
på kroppen. Det leder till en del
avvägningar.
Så vill jag förstås ha saker som håller, eftersom
avbrott kan vara en katastrof. Plastsked, nej tack,
men gärna en lätt träsked om jag hittar en.
Och jag vill inte behöva vara försiktig när
jag knölar ned packningen på morgonen.
Gå långt och fort är att jag inte särskilt intresserad av. Ibland kan jag inte gå långsamt nog för
att hinna smälta intrycken. Två mil
på en dag är mycket.
[Ändrat av marmotta 2005-10-13 kl 17:21]