The Dark Art...

[-Patric-]

Re: Visst var storyn fin

Med andra ord så kan man uppleva lika fina stunder utan frisolo. Däremot, i ärlighetens namn, är det nog svårare att uppleva denna typ av känsla om man inte NÅGON gång varit nära nog för att känna den kyliga andedräkten av Liemannen.

Jag skulle vilja säga att alla som har körkort har någon gång känt dödens kalla andedräkt i baksätet, så jäkla ovanligt är det inte...

 

[asjdi96]

Vad finner ni?

Det har blivit mycket snack om konsekvenserna av misslyckanden vid soloklättring här, men det är kanske inte så konstigt i en sådan här diskussion.

Själv så klättrar jag alltid med rep men visst så kan jag tänka mig att det skulle vara en mycket stark känsla att klättra utan. Min upplevelse av klättring tycker jag växer med att jag får tvinga mig in i situationer som kanske inte alltid känns helt behagliga. När jag lyckas att vända en känsla av obehag och ta kontroll över situationen jag befinner mig i så ...ja visst känns det himla bra! Är det något sådant här som soloklättring kan handla om, att inte känna obehag utan bara flyt och självtillit. Att han kontroll över sin sinnestämmning, jag misstänker att tvivel inte får finnas. Någon som är insatt får gärna beskriva vad ni finner i ert solande. Själv så är jag inte beredd att ta reda på det.

Jag tycker att Huber under sin bildvisning i våras lyckades presentera sitt solande på ett sätt som fick mig att acceptera vad han höll på med.

 

[-Patric-]

Att klättra utan rep är som att köra racerhoj i shorts och t-tröja.. Det känns helt vansinnigt i början men man avtrubbas ganska snabbt. Allt som är farligt känns jobbigt de första gångerna men hjärnan blir avtrubbad för att slippa stressen därför så förlorar man till slut den vansiniga känslan.. Dom sa i filmen Trainspotting om att ta Heroin: Its like chasing a dragon, the first time you see the dragon the rest of the times your chasing it. Det riktiga ruset får man bara första gången..

 

[fson]

Att klättra utan rep är som att köra racerhoj i shorts och t-tröja.. Det känns helt vansinnigt i början men man avtrubbas ganska snabbt. Allt som är farligt känns jobbigt de första gångerna men hjärnan blir avtrubbad för att slippa stressen därför så förlorar man till slut den vansiniga känslan.. Dom sa i filmen Trainspotting om att ta Heroin: Its like chasing a dragon, the first time you see the dragon the rest of the times your chasing it. Det riktiga ruset får man bara första gången..

"..And the reason? -No reason! Who needs reasons when you have heroin?"

 

[ptengvall]

Re: Visst var storyn fin

Jag har ju gjort litet långa inlägg i den här frågan, så om Pontus missat diskussionen om just storyn är det inte så konstigt (så här kommer sammanfattningen);

"Men konsten ligger i att möta detta vackra i den grå vardagen här och nu – inte bara då man tar en genväg med hjälp av konstlade kickar. Och är du verkligen här och nu med klippan, så inte tillåter du väl ett ynka rep att störa din upplevelse?"

Med andra ord så kan man uppleva lika fina stunder utan frisolo. Däremot, i ärlighetens namn, är det nog svårare att uppleva denna typ av känsla om man inte NÅGON gång varit nära nog för att känna den kyliga andedräkten av Liemannen. Men om du nu verkligen bestämmer dig för att den känslan är värt risken, så vänta åtminstone tills du är gammal nog att inse att du är långt ifrån odödlig.

Hmm, sammanfattningen kom väl till pass..
Jag kanske var lite otydlig, men det jag menar är att någon liknande känsla som Pierre verkar ha upplevt känner jag igen och, tror, att jag förstår. MEN med detta betyder det inte att jag på något sätt förespråkar frisolo, men ej heller motsätter mig "sporten", det är upp till var och en att göra.

Ps. Är faktist tillräckligt stor att inse att jag inte är odödlig..annat är det att acceptera saken=)

MvH Pontus
[Ändrat av ptengvall 2003-10-10 kl 18:42]

 

[stetind]

Frisolo

Det är intressant att notera vilka starka känslor detta ämne framkallar. Om jag får komma med en psykoanalytisk förklaring tror jag att det beror på att knyta in sig i ett rep är en så central del i klättringen. Utan repet är allt annat du lärt dig om olika säkringstekniker meningslöst. Tror vi alla kan relatera till den trygga känslan som ett rep framkallar. Och även om all klättring handlar om att göra en kalkylerad riskbedömning så kan många inte föreställa sig hur att lägga bort repet kan räknas som en kalkylerad riskbedömning.

Men tänker vi rationellt så är ju faktiskt frisoloering en relativt marginell företelse, så sett är målet att minska totala anatelt olyckor i klättringen tror jag det är betydligt effektivare att utbilda nybörjare och plastklättrare än att omvända frisoloerare.

Ett exempel: Vem tar störst risk? En solid sjua-klättrare som frisoloerar en femma led som han gjort tjugo gånger med rep, eller Nisse nybörjare som fäljer med sina tuffa sportklätter polare till Kullaberg (Kullaberg är LÖST) och klättrar utan hjälm för det gör ju ingen av hans polare ?

Erik

 

[engdell]

Det viktigast i kullaberg är nog att ha hjälm när man säkrar

 

[thureb]

Fri?

Min reflexion är att den, som skriver som Pierre gör om soloklättring och att sitta och gråta på en klipphylla, är ganska nöjd med att vara udda och utanför.

Värderingarna hos en soloklättrare ligger ganska mycket vid sidan om medelsvensson. Beteendet tangerar det som många skulle betrakta som sjukligt.

Att göra sådant för den kick det kan ge är mycket nära ett missbruk.

Jag menar att du Pierre, när du beskriver dina soloklättringar som du gör, får finna dig i att bli betraktad som udda, knäpp och närapå laglös.
Du har valt det själv.

Att de flesta svenska klättrare betraktar dig som bara litet mera tokig än sig själva är naturligt. Det är svårt att definiera när en företeelse övergår från att vara udda till vansinnig.

Thure fd klättrare

 

[föhl]

många har varit där

Känner mig som jag "matar trollen"...

Tja, Thure, jag tror det är precis som du skriver och jag tror det är precis detta Pierre och andra vill höra.

Visst är det lite crazy att göra farliga saker. Man får en kick, inte bara av att andra tycker man är galen utan av känslan i sig.

Skriver inte Calleberg också någonting i stil med
"det kommer en tid i alla klättrares liv när man vill klättra repsolo" eller något i den stilen.

Utan att ha den minsta aning skulle jag säga att Pierre just nu är inne i den fasen av sin klättring.

Själv körde jag bil som en biltjyv för 10 år sedan, idag tar jag det lugnt och mina 240 hästar lever en tynande tillvaro under huven. Detsamma kommer säkert Pierres våghalsighet göra om 10 år. Jag faktiskt bättre idag och jag skulle tro och hoppas att Pierre är en bättre klättrare om 10 år. Och kanske yttrar sig mognad på olika sätt.

/föhl

 

[rockdoc]

Jag känner inte Pierre speciellt väl men tillräckligt för att veta att han gått igenom fler 'faser' än de flesta erfarna klättrare jag känner.
Han vet vad han gör och trivs med det, så enkelt är det. Farligt, tokigt, moget eller inte. Spelar det nån roll egentligen?

 

[Mezzner]

Utan att svara på nåt särskilt inlägg passar jag bara
på att lägga in en länk till en soloklättrares website:

http://www.alainrobert.com

Fascinerande att titta på, fast det är ju filmer om pingviner på Antarktis också ibland. Fast jag vill ändå aldrig vara en pingvin...

 

[monkeyboy]

Lev i nuet, oavsett om ni frisolar eller inte!

Oj, det här var en kul tråd. Den är intressant egentligen inte för att

den handlar om soloklättring utan för att den handlar om varför vi klättrar, vad vi får ut av det och hur vi ser på våra liv.

Att skriva ett riktigt bra inlägg i den här tråden skulle nog kräva ett antal timmars filosoferande. Vilket jag inte har ägnat detta men jag
slänger in ett par tankar som dök upp under tiden som jag läste igenom tråden.

Pratet om att acceptera att man är död tycker jag är konstigt. Det känns på något vis som om det tankesättet förutsätter att det finns något alternativ, vilket det naturligvis inte finns. Vi kommer alla att dö.

Dessutom vet ingen av oss när vi kommer att dö. Vårt eget beteende påverkar naturligvis detta men det är ändå inget som är säkert.

Här kommer även leva i nuet in. jag har alltid haft min bästa och starkaste livsuppleveser när jag levt helt och fullt i nuet utan en tanke på vad som skett och vad som kommer att ske. Det är då jag är som
lyckligast. Vad jag gör är av mindre vikt. Jag har upplevt stor lycka av att leva i nuet genom skateboarding, cykling, klättring, arbete, sex,
meditation, vandring... det spelar egentligen ingen roll. Men möjligheten att ta sig dit, att komma i den sinnestämmning en att leva i nuet är olika stor vid olika sysselsättningar. Det är lite svårare på
jobbet än när man klättrar tex. Frisoloklättring kräver en väldigt stor koncentration, jag tor att du måste vara helt uppslukad av det för att inte hamna i ren skräck istället och då är du helt och fullt i nuet och du mår väldigt bra. Själv tycker jag att klättring är lite för långsamt för att jag ska komma dit. JAg har för lätt att stanna upp och bli rädd istället. Mina lättaste vägar att komma dit har isätlelt varit skid och snowboaråkning, downhiull cykling och downhill skateboard. Då kommer allt så fort emot mig att jag inte har tid att bli rädd. Men samtidigt
krävs hela min koncentration för jag vet att om jag gör fel kommer det att göra ont. Att leva genom att planera sin framtid som någon skrev tror jag är helt förkastligt. Det get ingen lycka.

Duracellkaninen skriver en del om att människan är konstruerat för att rationalisera bort risker. Det är jag inte helt enig om. Jag tror däremot att vi utvärderar risker kontinuerligt. Vi ser på vad risken är och vad vi kan vinna på att ta risken. Vad denna riskbedömning resulterar i varierar väldigt mycket från person till person. En person fokuserar på hur otroligt koolt det vore att sätta det feta hoppet och

hur bra det skulle kännas att ha gjort det. En annan tänker på samma hopp och men fokuserar mer på vad som kan gå snett, om man trillar där så kan man bryta ditt, trillar jag där bryter jag datt Här är vi alla
olika. Både hur mycket man fokuserar på evt positiv utkomst och negativ utkomst av någonting samt förmåga att se och uppskatta riskerna med något. Detta är något som dyker upp varje gång jag ska åka ned för ett
fint snöfält. Hur lavinfarligt är snöfältet? Hur bra är åket? Ett riktigt bra åk är värt lite lavinfara, men inte hur mycket som helst. Men väntar man tills lavinfaran är riktigt låg så är det antagligen uppåkt eller ingen vidare snö kvar längre.

Konsekvenstänkande är något som kommer in här också. Desto yngre man är desto mindre tänker man framåt på konsekvenser av sitt handlande. Man har lättare att leva i nuet. När man blir äldre tänker man ofta mycket
mer på evetuella framtida konsekvenser av sina handlingar. Det har både fördelar och nackdelar. Jag ser inget rätt eller fel i detta. Som någon skrev. Var fas del av livet har sin fördelar.

Vad vi får ut av klättringen?
Jag får ut väldigt olika saker ur min klättring vid olika tillfällen. Vissa gånger är det den rena röelseglädjen. som när man klättrar en led med fantiskti fina moves. Andra gånger är det att bemästra något fysiskt, en led där man kommer upp helt slut i varenda muskel. Vid bägge dessa tillfällen kan jag med fördel vara toppsäkrad för att slippa tänka
på rädslan för att falla ned. Men andra gånger kan det var just farn som är kicken. Att man var så jäkla skrajj, man gick upp, backade, gick upp, backade igen, och så tillslut går man på och kommer upp. Det kan ge en otrlig glädje, även om kruxet inte var så svårt...men läskigt. När alla dessa delar finns med så infinner sig den perfekt klättringen men det är inte många som är på den nivån tror jag. Jag tror att vi har fokus på olika delar av klättringens nöjen. för en del är faran något som mest är irriterande, så klättar man inomhus på topprep mest kanske. Medan andra ser det som helt meningslöst och förordar tradklättring långt från bultar och inomhushallar. Fö min del får de
tycka vad de vill. Jag har olika drivkrafter olika dagar och jag ser poängen med alla aspekterna av klättringen.

Varför klättrar man solo?
Jag har bara soloklättrat ett par ggr och då i miljöer där det är normalt, då menar jag alpint. Där har jag gjort det för att jag bedömt risken att falla som liten och tidsvinsten med att simulsola som stor. Det är ju en lite torr anledning till att sola. Naturligvis är det ju så mycket skojjigare att simulsola bredvid varandra än att vara i varsin ände av ett rep där den ena inte får klättra utan bara stå still och frysa.

Då kommer man in på en stor anledning att frisola, man slipper allt som inte har med klättrigen att göra. Egentligen så har rep, friends, kilar och knutar väldigt lite med klättring att göra, det är bara en massa ting omkring det som man har för att kunna utföra det på ett säkrare sätt. Att slippa allt detta och klättra fritt för sig i bara sin skor eller med sina yxor gör att det går fortare och att det är skojjigare. Det är det väl få som kan säga emot? Sen har vi alla olika gräns för hur högt över marken vi vill vara utan säkerhetssystem av ett eller annat slag.

Jag har märkt att jag har helt olika acceptans för risker i olika miljöer. Högt upp på ett stort berg kan jag ta mycket större risker, helt enkelt för att det är nödvändigt för att ta sig därifrån. På en liten klippa hemm däremot känns det för det mesta helt onödigt att gå på en dåligt säkrad led. Att dö där känns inte så lockande och då hänger jag hellre upp ett toprep istället.

Att frisolo är så farligt, tja det är det ju. Men man får inte glömma bort att en massa ting är farliga. Vi har bara inte analyserat dem så väl eller farorna och konsekvenskerna är inte så tydliga och direkta.
Jag var på klättertur en gång med en kille som var en erfaren klättrare. Han frisolade då ett par replängder WI4-5. Kruxet var på slutet och hade han fallit hade det nog gått allt annat än bra. Men det gick bra och han kom hem glad. För ett tag sen fick jag veta att han dött i en olycka på en välsäkrad led som var väl inom hans grad som han ledde på normalt vis med normal mängd säkringar. Säkringarna floppade tyvärr när han föll. Detta är naturligtvis inget att leva efter men det visar ändå på att man inte kan peka ut frisolo-klättring som dårsport och vanlig ledklättring som ett trevlig och säkert fritidsintresse. Man vet ju inte vad ens säkringar går för innan man fallit i dem och jag tror att många klättrare har repet som ett
mentalt stöd mer än som än livförsäkring. Hur många gånger har man inte stått och skakat, rädd långt över sin sista säkring. Lagt in en halvpissig kil eller kort skruv och sen forsatt, märkbart lugnare fast man
egentligen vet att den där säkringen mär klart tveksam. Säkringskedjan är inte bara en fysisk livförsäkring. Den är även ett mentalt stöd som gör att man kan slappna av och klättra bättre och därigenom säkrare. Detta är naturligvis klart skumt men jag vet att det är inte är jag som funkar så. Mina vänner kan tex slänga in en liten kopparkil och sen ösa på mentalt styrkta av att kunna titta ner på en slinga till repet även de vet att den skulle fara all världens väg bara man nös på den.

Jag läste om någon som jmförde sjuaklättraren som klättrar en fyra med en novis som som klättrar på löst berg utan hjälm. Det är en lite haltande jämförlse anser jag därför att klättra utan hjälm på lös klippa
inte ger speciellet mycket tillbaka mer än att man utsätter sig för en jävla risk. Men det är en risk utan reward. Att soloklättra däremot kan ge mycket tillbaka om det är så att man gillar det. så bör man ju även tänka på att sjuaklättraren på 4:an är långt ifrån säker bara för att han är klättrar ångt under sin grad. Och här kommer egentligen anledningen till att jag inte klättrar frisolo. Det finns alltför mycket ting som man inte kan kontrollera som kan få väldigt stora konsekvenser när man klättrar frisolo. Det stora fina greppet lossnar, någon bärplockare uppe på klippan råkar sparka ned en sten eller en gren som
man får i skallen. Mot sådana säker hjälper det inte så mkt att vara långt under sin grad, sten i huvet, du trillar ner, du slår dig som fan. Med ett rep kanske man bara faller en bit, eller om du är två på repet, knappt alls.

Relationer till nära o kära
när ni talar om att man måste tänkta på andra och inte bara på sig själv så är jag väldigt enig med er. Men det är viktigt att inte ge upp sig själv för det. Men måste alltid se till att tillfredställa sig själv först, annars kan man inte ge andra något. Med detta menar jag i längden, inte i varje enskild handling. Är du inte lycklig med dig själv är det svårt att ge lycka till andra människor. Jag har själv upplevt
det flera gånger i relationer till andra människor. Och nu har jag lärt mig. Jag ska aldrig ge upp min klättring eller cykling för kärleken till en annan människa. För efter ett tag dör min livsglädje och då dör min kärlek efter det. Att ge upp klättringen för att ens partner inte tycker att man utsätter sig för onödiga risker är kortsiktigt. Den person kommer att lämna mitt liv ändå efter en stund om jag gör det då jag eftehand blir en olycklig människa som inte har mycket att ge andra.

Tack spacemonkey för den skojjiga tråden. Hoppas du får klättra många meter till innan du en dag faller av eller blir överkörd av bussen...för som sagt, vi vbet att si en dag ska dö, ve vet dock inte när eller hur och tills den dagen kommer är det bara att göra det som skänker en livsglädje

PS.
Vad det gäller englsmännen så tycker jag att deras tradition att klättra skitsvåra saker på urusla säkringar är märklig. Men de är fria att göra vad de vill, bara jag slipper se på när de trillar i backen =)