Re: Äntligen!
spacemonkey; sa:
1. Duracellkaninen är helt medveten om att han inte vet något om frisolo. Därav hans lite naiva inlägg: "om de såg sig som döda(snart) skulle jag inte kritisera".
SANNINGEN är: (borde väl egentligen inte inviga Er i klättringens svartkonst, men...) Det enda sättet att kunna härda ut och utföra sitt yttersta i en miljö som betyder döden om man gör fel är att man redan har accepterat att man är död... Varför tror ni att vissa klättrare kan härda ut dagar och veckor i A4 & A5 miljöer och frisoloklättra nära sin onsightgrad, led efter led?! Det är omöjligt att lura sig själv och "blunda" för riskerna, det går kanske en gång, men efter det är man helt och fullt medveten om spelet man spelar! Jag har full förståelse om Ni tycker det låter sjukt, because it takes one to know one...
Min point är att jag vill kunna tala om för folk att när jag klättrade t.ex Sylhammarleden på Sylarna, så gjorde jag det solo. UTAN att mötas av klättrare som tror att man är "Ball", "skrytig", "vårdslös", "skum" eller "Provocerande".
Tack till Er som tog Er tid att läsa ända hit!
PEACE!
[Ändrat av spacemonkey 2003-10-08 kl 14:01]
Please – tro nu inte att frisolisterna är de första som upptäckt denna lilla (hemliga) sanning. Det är naturligtvis helt riktigt att den som VERKLIGEN accepterat Döden vet vad han/hon gör (och går fri från rädslan). Men nu är det väl så (rätta mig om jag har fel), att det känns bra att frisola till stor del just för att man blir lite hög – vilket bara visar att man ännu inte accepterat Döden till fullo.
Det kräver långt mindre att lura sig själv (typ att det faktiskt ligger inom dina gränser) än att verkligen acceptera Döden. Därav att jag tror att de flesta frisolare faktiskt lurar sig själva.
Det är egentligen det jag skjuter in mig på – har du accepterat att du är död eller TROR du bara att du har det? De allra flesta som TROR sig accepterat gömmer sig bakom typ: ”Ja jag vet att det är livsfarligt”, ”Jag klättrar inom mina gränser”, ”Jag hinner sluta innan min tur har kommit…..” ”Det händer inte alla, så varför skulle just jag…”, ”Jag har gjort det här förr, så varför skulle bara ett år till innebära….” ”Det är ödet som bestämmer..”
Människan är konstruerad för att rationalisera bort riskerna, annars hade vi inte vågat jaga farliga djur med spetsiga käppar. Det är helt enkelt så enkelt som att när du hamnar i en livsfarlig situation när det för sent att springa gäller det att inte försöka undkomma utan att istället kämpa utav bara den. Är det den högre ”närvaron” du känner så är du hög och inget annat. Skulle du däremot ha nått förbi det stadiet och alltså inte känner det som något speciellt – då har du möjligen accepterat.
Kolla gärna följande frågor:
Har du bestämt hur din gravsten skall se ut – och skrivit ned det på avsett ställe så att begravningsentreprenören verkligen kommer att få reda på hur du tänkt det?
Ger du dig inte in i ett förhållande med någon för att du inte tycker du har rätt att skada denna (då du pga av din korta tid kvar kommer att ge mera sorg än glädje)?
Har du verkligen tagit farväl av dina närstående som om det inte finns något imorgon? Har du tagit farväl av alla som räknas och därefter valt att inte ha några närstående alls, så är du kanske där.
Har du accepterat att ditt för tidiga frånfälle med största sannolikhet kommer att beröva dig åtskilliga klätterupplevelser som du fått om du bara fått något endaste år till på dig? Det jag jagar här är att ditt inre jag inte förskjuter ditt frånfälle till längre fram i tiden – utan faktiskt ”pratar” om just idag och frånvaron av en soluppgång imorgon för din del.
En annan typ av fråga: Om du nu verkligen redan är död och ser solo som en av alla typer av klättring - varför bry sig om att tala om det? Du är ju redan borta och solo eller inte solo är ju fullkomligt ointressant var det väl? Kan väl iofs hålla med om att skulle det vara så att du vill slippa att hamna i "dårediskussionen" varenda j-vla gång någon frågar dig vilken typ av säkringar du använde, så kanske du är där - annars är du ju faktiskt sysselsatt med att mäta dina prestationer mot något.
"Been there - and beyond" - så låt oss hoppas att vi hinner avsluta filosoferandet, ty bryr du dig verkligen inte om huruvida du lever eller ej så kommer vare sig regn eller snö att stoppa ditt solande - eller hur?