Tempus vid naturskildring

[Totteman]

Själv är jag nyfiken på varför det är så få som skriver alls. Jag antar att det är bloggarna det syftas på. Vi ska vara väldigt glada att det fortfarande finns några som har lusten och förmågan att uttrycka sig kreativt i skrift och bild numera, och vara mycket rädda om dessa!

Jag har mycket att skriva, från vandringar i Sarek, Padjelanta, Kebne...och håller nu på med en om en vandring i Jämtland. Har mer att skriva om vandringar i Jämtland, men tar det i min takt. Berättelsen från vandringen i Muddus nationalpark är jag mest nöjd med, än så länge.

 

[Still Alive]

När jag gick i högstadiet ( i förra årtusendet ) rekommenderade min svenskalärare mig och klassens andra elever att använda oss av historisk presens därför att det ( enligt läraren ) "ger en mer levande" berättelse.

 

[Still Alive]

Jag har mycket att skriva, från vandringar i Sarek, Padjelanta, Kebne...och håller nu på med en om en vandring i Jämtland. Har mer att skriva om vandringar i Jämtland, men tar det i min takt. Berättelsen från vandringen i Muddus nationalpark är jag mest nöjd med, än så länge.

Din berättelse om Muddusvandringen uppskattade jag mycket. Det mest spännande var att ni tog er in i nationalparken via de mycket sanka områdena i norr.

 

[ålänning]

Historisk presens för att få läsaren att känna sig närmare berättelsen är okej, tycker jag. En vandringsberättelse kan vinna på att placera läsaren mitt i vandringen. Risken finns förstås att det blir mera en variant av "sportpresens", någon form av "rapport från matchen", vilket inte är särskilt tilltalande. Jag tycker ofta att det låter tillgjort och fånigt. Jag vill ändå påpeka att det är kul att folk orka skriva och berätta. Att alla inte kanske har samma talang för stil och form är en annan sak.

 

[lillspöket]

Jag har inga som helst problem med historisk presens, när det används hyfsat ändamålsenligt för att förhöja dynamiken och närvarokänslan. Ofta blir det bra om man gör det spontant "på känsla" utan medvetna baktankar. Vore historiskt presens helt bannlyst, skulle de flesta skildringar av mer action-betonade förstahandsupplevelser (som t ex en vandring) mest kännas som torra, pliktskyldiga avrapporteringar.
Svenskan är fattig på tempus-alternativ, det vore tråkigt att begränsa sin verktygslåda ännu mer.

Jag vet inte riktigt om jag tycker att Huckleberrys färd längs Mississippi känns som torr avrapportering.

Som någon påpekade i tråden blir det krångligt så fort kronologin inte är rak, och även jag brukar tycka att det känns både stelt och amatörmässigt (jag fattar att de flesta skribenter är amatörer, men det finns gott om välskrivande sådana också, och en del inte så framstående proffs).

 

[Kimkim]

Vill bara betona att klassisk historisk presens innebär att man blandar tempus. Alltså att man börjar i dåtid och byter till presens i exakt rätt ögonblick för att byta tillbaka till dåtid när actionen är slut. Rätt nyttjat så kommer läsaren inte tänka på grammatik medan de läser, åtminstone inte just det avsnittet som ju bör vara det mest spännande.

 

[Kimkim]

Jag hade gärna skrivit beskrivningar av mina turer på utsidan. Men jag vågar inte för tänk om folk jag känner "i verkligheten" förstår vem jag är? De skulle ju då också förstå hur mycket tid jag lägger på detta forum. Inlägg som skrivs markeras ju med tid och dag så det är ju enkelt för folk som känner en att räkna ut vad det var man försummade när man istället hjälper nån främling på internet med ett tältinköp liksom.

Men ni som skriver om era turer, det uppskattas! Vissa är ju riktigt bra författare men även en rätt taffligt ihopsatt text kan vara intressant och givande läsning så keep 'em coming oavsett.

 

[Karolina P]

Tänk…jag har inte ens reflekterat över detta. Undrar vad jag själv skriver i för tempus, får väl läsa och lista ut det. Sen känner man ju när en text flyter på, när man liksom sugs in. Och alla ni som skriver - fortsätt!

 

[joanna]

Själv är jag nyfiken på varför det är så få som skriver alls. Jag antar att det är bloggarna det syftas på. Vi ska vara väldigt glada att det fortfarande finns några som har lusten och förmågan att uttrycka sig kreativt i skrift och bild numera, och vara mycket rädda om dessa!

Jag känner mig träffad av den kritiken. Faktum är att jag har blandade känslor inför, och stort motstånd mot, att både skriva om mina egna lufsanden och läsa om andras, åtminstone de mer handfasta. Försökt utveckla varför i det här inlägget.

 

[Kimkim]

Kanske överdrivet nördigt men..

Dag Hammarsköld, 1961
Här är bara ett urdrag på själva skiftet men hans berättelse börjar i dåtid och byter i urdraget nedan till presens och fortsätter så resten av berättelsen. Här används det inte vid en extra spännande händelse utan snarare för att förstärka känslan av att uppleva naturen.

Egentligen var jag ute efter Hammarskjölds Linné-citat i samma bok men inget av dem var i historisk presens. Linné är väl ändå en av våra främsta, mest berömda och framförallt äldsta fjäll-rese-skildrare? Kanske @fowwe har någon uppfattning om Linné använder sig av historiskt presens?

Annars gissar jag att han ofta använder sig av den klassiska reseberättelsen/dagboksberättelsen där berättaren befinner sig nära händelserna i tid och beskriver landskap och väder i nutid medan de eventuellt spännande anekdoterna beskrivs i dåtid.

Så gör ju t.ex. mer nutida klassiker som Sven Hedin och Thor Heyerdal men även Marco Polo.

Att skriva i enbart historisk presens rakt igenom ger lätt en lite billig känsla tycker jag. Som att man anlitat en dassig journalist med författarambitioner att skriva ens biografi. Bläddrade snabbt i en bok av Ola Skinnarmo som jag av någon anledning har. Den är skriven rakt igenom i historiskt presens. Den har även en företagslogga på framsidan av boken och förordet är skriven av sponsorn.

Å andra sidan är väl Bränt Barn av Dagerman (1948) skriven helt i historiskt presens och den kan knappast beskyllas för billig känsla. Visserligen ingen reseberättelse men jag har lite svårt att komma ihåg vilka böcker som växlar tempus och vilka som kör på samma.

Tål att upprepas, ni som skriver: gör det som känns naturligast, för dig, så blir det nog bäst!

 

[fowwe]

Egentligen var jag ute efter Hammarskjölds Linné-citat i samma bok men inget av dem var i historisk presens. Linné är väl ändå en av våra främsta, mest berömda och framförallt äldsta fjäll-rese-skildrare? Kanske @fowwe har någon uppfattning om Linné använder sig av historiskt presens?

Kul, det blir väldigt intressanta frågeställningar i den här tråden! Dag Hammasköld var ju en fena på mycket, och skriva kunde han. Vad gäller Linné så letade jag lite i hans lappländska resa och det var inte svårt att finna roliga exempel.

Den resan var ju Linnés första. Han var 25 år när den började och hans redogörelse är snarast dagboksanteckningar, alltså inget färdigredigerat verk. Många notiser är rena faktaupplysningar, hur någonting är. Då skulle presens kännas ganska självklart men så skriver han inte alltid. T ex "På prästgården är ganska magert bete..." och strax därefter "Kyrkan var tämligen miserabel, av trä, så att då det regnar bliver man helt våt...".

Ifråga om händelser som han själv var med om använder han ofta preterium (imperfekt). Men ibland blandar han, som när han kom till Lycksele lappmark och blev rodd på älven: "Denna floden, som vi snart 3 mil följt, och varit helt navigabel, hotade oss här och där med små fall. Omsider kom vi till 3:ne forsar, något stycke ifrån varandra, de där voro impossible att segla uppför. Bonden lämnar mig mina saker, sin matsäck lägger han på ryggen och vänder om håpen, läggandes bägge roderna över tvärstratum, så att vardera kommer på vardera armen, och springer så med den över både berg och dalar, att raggen knappt honom följa skulle."

På en modern skrivarkurs skulle nog Linné få bakläxa och bli uppmanad att redigera sin text men man måste säga att han hade en ovanlig stilistisk träffsäkerhet. Hans texter är ofta fängslande och roliga att läsa, dessutom späckade med intressanta upplysningar. Och bondens språngmarsch här ovan blev alltså presens, han kände nog precis som vi att det var det mest levande.

PS. Alla märkte förstås att jag redogjorde i presens för hur Linné skrev!

 

[Kimkim]

Kul, det blir väldigt intressanta frågeställningar i den här tråden! Dag Hammasköld var ju en fena på mycket, och skriva kunde han. Vad gäller Linné så letade jag lite i hans lappländska resa och det var inte svårt att finna roliga exempel.

Den resan var ju Linnés första. Han var 25 år när den började och hans redogörelse är snarast dagboksanteckningar, alltså inget färdigredigerat verk. Många notiser är rena faktaupplysningar, hur någonting är. Då skulle presens kännas ganska självklart men så skriver han inte alltid. T ex "På prästgården är ganska magert bete..." och strax därefter "Kyrkan var tämligen miserabel, av trä, så att då det regnar bliver man helt våt...".

Ifråga om händelser som han själv var med om använder han ofta preterium (imperfekt). Men ibland blandar han, som när han kom till Lycksele lappmark och blev rodd på älven: "Denna floden, som vi snart 3 mil följt, och varit helt navigabel, hotade oss här och där med små fall. Omsider kom vi till 3:ne forsar, något stycke ifrån varandra, de där voro impossible att segla uppför. Bonden lämnar mig mina saker, sin matsäck lägger han på ryggen och vänder om håpen, läggandes bägge roderna över tvärstratum, så att vardera kommer på vardera armen, och springer så med den över både berg och dalar, att raggen knappt honom följa skulle."

På en modern skrivarkurs skulle nog Linné få bakläxa och bli uppmanad att redigera sin text men man måste säga att han hade en ovanlig stilistisk träffsäkerhet. Hans texter är ofta fängslande och roliga att läsa, dessutom späckade med intressanta upplysningar. Och bondens språngmarsch här ovan blev alltså presens, han kände nog precis som vi att det var det mest levande.

PS. Alla märkte förstås att jag redogjorde i presens för hur Linné skrev!

Hittade Linnés lapplandsresa att läsa fritt på internet för den som blir nyfiken:

Carl von Linnés Ungdomsskrifter, Andra serien : Linné, Carl von, 1707-1778; Ährling, Ewald, 1837-1888 : Free Download, Borrow, and Streaming : Internet Archive

This second part of 'Carl von Linnés Ungdomsskrifter' (Youthscriptures of Carl von Linné, 1707-1778) collected by Ewald Ährling (1837-1888) is digitized by...

archive.org

På en av de första sidorna får Linné bakläxa i en fotnot pga sin originella stavning och slarviga manuskript