[Någon som har koll på] hur pålitliga dessa radiolänksystem är i fjällen? Fanns förr liknande i skärgårdarna och de fungerade i varje fall vintertid dåligt.
Enligt min erfarenhet fungerar de för det mesta alldeles utmärkt. Ibland tappar man kontakten mellan två "kom", men då är det bara att ringa upp igen (eller vänta på att bli uppringd). Eftersom alla såna här telefoninstallationer fungerar som reläer så brukar man kunna "tjuvlyssna" på lite allt möjligt som råkar passera över Polisens nät. När jag var i Nallo för några vintrar sedan kunde jag t.ex. höra om trafikproblem på Ritsemvägen efter en snöstorm, eller om en efterlyst bil i Jukkasjärvi.
Jag tycker att det är bra om telefonerna testas off season så att de kan repareras när de fallerar. All säkerhetsrelaterad användning borde vara bra fast med tillägget nedan.
Att lova ringa från hjälptelefon för att säga att allt är OK verkar vara att be om komplikationer.
Stugvärdarna använder sannolikt telefonerna till lite av varje för att deras arbete skall kunna flyta smidigare. OK för mig, stugvärdarna har en viktig säkerhetsfunktion och användningen av telefonerna gör att polisen vet att de funkar.
Jo, vi nyttjar dem en del, åt båda håll. Till att börja med ingår det i stugvärdens rutiner att ringa upp Polisen både vid ankomst (öppning) och avfärd (stängning), dels för att säkerställa att systemet verkligen fungerar och dels för att meddela att stugplatsen är bemannad/obemannad.
Sedan dyker det då och då upp frågeställningar som inte kan hanteras brevledes. Exempelvis bad jag (i Unna Allakas) Polisen kolla med SJ vilka (om några) tåg som var inställda p.g.a. banarbete på Ofotenbanan, då gäster anlänt med uppgifter om att sådana var å färde, eftersom det är mindre kul att sitta och vänta i Katterat på ett tåg som aldrig kommer. Andra gånger har jag blivit uppringd för att STF behöver veta om saknat gods hamnat hos mig, för att grannstugvärden undrar när jag tänkt dra upp linfärjan på land och därmed skära av en vandringsväg, eller för att Erik Sarri i Nikkaluokta behöver meddela att han inte kan hämta de gäster som bokat skotertransport nästa dag eftersom det inte längre går att ta sig fram i Vistasdalen. Slutligen har jag använt telefonen vid några tillfällen för att faktiskt larma fjällräddningen också, dock ej för egen räkning.
Vi har en bra relation med Polisen i de här avseendena, men det är klart att de drar öronen åt sig om det går till överdrift. För några år sedan var det faktiskt en stugvärd som mer eller mindre fick sparken delvis för att hon (enligt uppgift) försökte få dem att anordna telefonmöten med kollegorna där hemma stup i kvarten. Allt med måtta, i vanlig ordning.
Jag ser det som en mycket viktig uppgift som stugvärd att se till att folk inte är rädda för
hjälptelefonerna (inte
nödtelefonerna). Så fort ämnet kommer på tal brukar jag alltid förklara läget med någon utförligare variant på den här så flitigt citerade texten och uppmana folk att om de befinner sig i ett läge där de känner sig tveksamma inför om man "får", "borde" eller "kan" ringa -- så ring! Det går inget automatiskt larm bara för att man lyfter luren; helikoptern varvar inte upp och fjällräddarna väcks inte ur sin skönhetssömn -- det enda som händer är att man hamnar hos Polisens länskommunikationscentral. Då är det bara att lägga fram sitt ärende och därefter är det upp till dem att besluta om vad -- om något -- som skall göras. Vilket beslut som än tas så är detta
alltid Polisens ansvar --
aldrig vandrarens eller ens stugvärdens (så länge det inte rör sig om rena falsklarm, förstås). Det värsta som kan hända är alltså att någon säger "nej, det här får ni klara själva".
Sedan finns det som sagt en poäng i att göra slumpmässiga förbindelseprov, eftersom man då slipper skicka ut en tekniker som gör det då funktionen måste säkerställas på något sätt. Detta gäller främst telefoner som sitter avsides och knappast används alls (Stuor-Kärpel brukar ofta omnämnas i dessa sammanhang).
Alltså: ring hellre en gång för mycket än för lite. Slitet uttryck måhända, men något annat behövs egentligen inte.