Lilla my skrev: "Svårt att förstå för den som hade överkapacitet och slog bultarna, men mycket konkret för den som rätt nyligen gått sin första ledklätterkurs. Resultatet blir att man inte vågar testa leden och dels missar den övning den kan ge, och dessutom kanske i onödan går miste om finfin klättring."
Vad är det som säger att den som just gått sin första ledklättringskurs i och med detta, som genom ett "sesam-öppna-dig", med automatik ska ha tillgång till alla leder? Jag förstår inte den tanken. Den Lilla my pratar om, den som hade överkapacitet och slog bultarna, kanske hade samlat på sig åratals erfarenhet, kanske hade tusentals ledda turer bakom sig, innan han eller hon hade samlat på sig tillräckligt mycket erfarenhet och mental kontroll för att kunna göra just den aktuella turen. Därför kan jag inte tycka att det är självklart att genom retrobultning skapa genvägar för andra nyare klättrare för att de ska kunna riva av turen utan att först ha ackumulerat samma mängd erfarenhet.
Lilla my skrev också: "Jag tror att de som bultar måste vara mycket mer ödmjuka och alltid tänka att "någon kommer att vilja göra just den här leden som sin första i den här graden, jag ska bulta så att det känns helt ok säkerhetsmässigt så att den som är ovan vid den här graden vågar gå på och kan utvecklas." "
Det beror väl på hur man ser på vad utveckling är. Utveckling måste ju inte innebära att man ständigt klättrar i graderna. Det kan ju också handla om att lära sig lägga kilar där det är pillrigt och svårsäkrat. Det kan ju också handla om en personlig utvecking, att acceptera att man aldrig kommer att kunna göra alla turer...
Självklart måste det finnas välsäkrade turer i alla grader, men alla sexaturer måste inte vara sexaturer för femma- och sexaklättrare. Det kan ju också finnas sexaturer för sjuaklättrare, turer där andra kvalitéer än svårighetsgraden värderas.
Ibland kan man få en känsla av att det finns en föreställning om att klättring måste vara en alltigenom säker sport bara för att det är möjligt att göra den sådan. Inte vet jag, men kanske är det tänket en produkt av en uppväxt i ett samhälle genomsyrat av pekpinnar från socialstyrelsen, cykelhjälmar, säkerhetsbälten och non-smoking-generation-kampanjer. ;-)
Denna idé om hur klättring ska vara understöds naturligtvis av synen på klätterprestationen som rent fysisk och kvantifierbar, mätbar med svårighetsgraden. Om det man vill ha ut av en klättertur är att kunna bocka av den i en lista, att kunna säga att man lett den - ja då är det väl bara att smälla in en borrbult varje meter så kan man leda den med samma säkerhetsnivå som vid topprepsklättring. Ja, till och med säkrare, eftersom man då har flera punkter mellan sig och marken. Men om det inte bara är att ha gjort den man vill, utan även upplevelsen av att göra den, och dessutom ser upplevelsen som något mer än den kroppsliga förnimmelsen av att göra rörelserna, då blir kanske tänket ett annat.
Utomjording skrev: "Nu vet jag inte hur Omöjliga väggen gjordes men jag antar att den aidades första gången. Alla pitonger antar jag följdaktligen slogs på lead och det var det jag syftade på. Jag har (tyvärr?) inte varit på Häggsta så just leden i fråga vet jag inget om MEN jag skulle vara förvånad om det skulle vara några problem att säkra den tillfredställande om alla bladbultarna togs bort. Däremot skulle det behövs skramlas fram en nätt liten hög små friends."
Jo, Omöjliga väggen gjordes som aidtur första gången. Men även när den friklättrades i mitten av sextiotalet var den säkrad med sprickbultar. Dvs förstemannen var tvungen att slå dem på lead, något som ibland innebär att man måste släppa båda händerna för att kunna placera bulten med den ena och slå med hammaren med den andra. Detta också i storskor!
Jag vill inte argumentera för att det är tillbaka dit vi ska, men håll med om att den inte vore samma tur om den hade rostfria borrbultar varje eller varannan meter. (Även om jag nog skulle klättra den f-n så mycket oftare om den hade det). Men den går bra att toppa och tillfredsställelsen efter att ha lett den är betydligt större nu än om den vore borrbultad.
Skulle också, Utomjording, vilja påstå att den nog inte skulle gå att säkra lika bra utan de fasta bultarna. Jag har inte provat, men jag tror inte ens de nya små friendsen förslår så långt.
Det är klart att en sjua- eller åttaklättrare kan göra den säkert på egna säkringar. En femmaklättrare skulle kunna slita sig uppför den om den var borrbultad tätt. Men min poäng är och förblir att eftersom både dessa klättrares ståndpunkter kan vara legitima utifrån deras perspektiv kan man lika gärna låta förstabestigarnormen (eller första fria bestigaren) gälla.
Argumentet att det alltid går att låta bli att koppla i borrbultarna är ju möjligt att ta till då, men det vet ju ni också att blotta möjligheten att koppla i dem skulle innebära att känslan av att sticka ut hakan skulle försvinna.