puckade?

[islägg]

diskret hobby

Det är ju hemskt tt vi långfärdsåkare lockar ickeåkare att inhandla grillor och ge sig ut på isarna med olyckstillbud som följd. Vår egen framfart över viddeerna ser ju så förförisk lockande ut.
Vi etablerade långfärdsåkare måste ta vårt ansvar och aldrig berätta om vår hobby för kreti och pleti på internet och annorstädes. För säkerhetens skull bör vi endast åka nattetid, då ingen ser oss.

 

[pausch]

slutsatsen är fortfarande att skridskoåkare är hjärndöda och borde hålla sig på land.. 6-7 personer bygger på ett antagande, antagandet skulle likväl kunna vara att 17-18 var skridskoåkare. Oavsett så är det väl bra att dom trillar av pinnen, det borde väl förbättra statistiken över tid med en så pass kraftig självsanering.

Den enda som verkar vara hjärndöd här är faktiskt du....

Om nu 17-18 av 19 isolyckor skulle vara skridskoåkare, som du föreslår, varför tror du då Svenska livräddningssällskapet fokuserar sin information på ispimplare och skoteråkare? Kolla själv på http://www.sls.a.se....

Det finns säkerligen minst hundra tusen svenskar som åker ut på skridsko på isarna på vintrarna. Medellivslängden i Sverige är 81 år. Detta innebär att minst 1200 skridskoåkare dör i Sverige varje år av någon anledning. Ca 6-7 av dem dör i isolyckor, minst knappt 1200 dör av andra orsaker. Även om så många som 17-18 skridskoåkare skulle dö årligen i isolyckor är den "självsanering" du efterlyser försumbar jämfört med andra dödsorsaker.

Du behöver inte bara lära dig läsa innantill, du behöver också lära dig räkna....

 

[GustavOh]

Jag tror som Anders, att grupper tar betydligt större risker än singel eller grupper upp till tre personer. Barnfamiljer och bandyspelare håller sig oftast på ett välkontrollerat område, medan långfärdsåkarna undersöker hur långt ut på svag is de vågar sig. I en grupp är det bara frontåkaren som har ordentlig siktfällt, medan de andra har hjärnan i standby.
På stora värtan åker barnfamiljer och långfärdsåkare och de plurrningar jag sett genom åren är långfärdsåkare inblandade till 99%. Det är väldigt ofta någon trampar igenom, säkert minst en om dagen i snitt under en säsong. Det finns alltid en iskant eller råk som utmanar.
Visst, barnfamiljer och flanörer är ofta utan ispik och isdubbar, men de söker inte riskerna medvetet som långfärdsåkarna.

Av drunkningsstatistiken är det svårt att dra några slutsatser om vilka grupper som är mest puckade. SLS för statistik på alla drunkningsolyckor i landet och varken kanotister eller skridskoåkare är överrepresenterade.

Skulle långfärdsåkare vara risksökare? Det var en nyhet.

Jag trodde de flesta långfärdsåkare (i likhet med mig själv) söker skön åkning. Det är mycket skönare att åka på tio centimeters glansis och fokusera på åkningen och omgivningen, än att tvingas pika varje meter för att inte gå igenom. Den tunnare isen lockar bara om den tjockare är översnöad.

 

[Anders262]

Skulle långfärdsåkare vara risksökare? Det var en nyhet.

Jag trodde de flesta långfärdsåkare (i likhet med mig själv) söker skön åkning. Det är mycket skönare att åka på tio centimeters glansis och fokusera på åkningen och omgivningen, än att tvingas pika varje meter för att inte gå igenom. Den tunnare isen lockar bara om den tjockare är översnöad.

Visst är det härligt när isen är blank och fin. Men just jakten på blank is är ju oftast orsaken till att man är först ut när isen kommer. Ett par dar senare kommer kanske snön eller regnet och förstör det roliga. Kalla det vad du vill men ett visst mått av risktagning ingår i det beteendet oavsett orsak.

I kompisgänget har vi en tradition att i slutet på varje åkdag åka upp på alla småbäckar vi kan hitta för att se hur långt man kan komma. Ett säkert och kul sätt att träna isbedömning. Det gäller att lämna över ledarpositionen i rätt tid. Inte helt ovanligt att dagen avslutas med ett bad.

//Anders

 

[GustavOh]

Visst är det härligt när isen är blank och fin. Men just jakten på blank is är ju oftast orsaken till att man är först ut när isen kommer. Ett par dar senare kommer kanske snön eller regnet och förstör det roliga. Kalla det vad du vill men ett visst mått av risktagning ingår i det beteendet oavsett orsak.

I kompisgänget har vi en tradition att i slutet på varje åkdag åka upp på alla småbäckar vi kan hitta för att se hur långt man kan komma. Ett säkert och kul sätt att träna isbedömning. Det gäller att lämna över ledarpositionen i rätt tid. Inte helt ovanligt att dagen avslutas med ett bad.

//Anders

Ja visst ingår det ett visst mått av risktagning, men risktagning och risksökning är långt ifrån samma sak.

Att köra bil är att ta en risk. Att köra fort och på gränsen till sin förmåga är att söka en risk.

 

[Arneri]

Ja visst ingår det ett visst mått av risktagning, men risktagning och risksökning är långt ifrån samma sak.

Att köra bil är att ta en risk. Att köra fort och på gränsen till sin förmåga är att söka en risk.

Om du inte vet ifall isen håller och ifall du faktiskt kan ta dig upp söker du väl risker?

Du kanske gillar att åka på säkra isar, men faktum är att många söker sig till isar ingen annan åkt på.
Det kanske inte är något risktagande att plurra?

 

[Teknikern]

Lämnar pajkastningen i stand-by

Nu har jag visserligen inte läst hela tråden, (Orka!) men jag ställer upp min gamla käpphäst torrdräkten och ser hur många som törs hoppa på.

Med en torris av andas-typ kan man bada tämligen obehindrat, isdubbar blir överflödiga eftersom det bara är att antingen simma över råken eller rulla tillbaks upp på fast is. Skulle man bli trött kan man ligga kvar i vaken och vila, och ta fram kaffepluntan ur benfickan och ta en fika, alltid lika uppskattat skämt när nån vill hjälpa mig upp och jag svarar "åk före du, jag kommer när jag fikat klart."


Jag ger mig aldrig ut på okänd is utan torris, eller paddlar utan torris för jag tänker inte bli ytterligare en i den dystra statistiken, sen får folk tycka vad dom vill.

 

[vid]

torris är bästis

Instämmer torrdräkten är det bästa en skrinnare kan ha, jag har alltid på mig min skaldräkt när jag kör ensam, körde förra veckan på skärgårdsis, tack vare dräkten, annars hade det inte blivit av, några dar senare paddlade jag i 10 minusgrader i samma dräkt, världens bästa klädesplagg tycker jag.

 

[GustavOh]

Om du inte vet ifall isen håller och ifall du faktiskt kan ta dig upp söker du väl risker?

Du kanske gillar att åka på säkra isar, men faktum är att många söker sig till isar ingen annan åkt på.
Det kanske inte är något risktagande att plurra?

Sant, men det är inte så jag åker iallafall. Jag accepterar plurrningsrisken men jag söker den inte.

Dvs gärna jungfruisar, men hellre 7cm än 4cm om båda är oåkta.


Jag har för övrigt samma inställning när jag klättrar. Jag accepterar att det finns en risk, men större risk är inte större "kick".

 

[Martin Fjäderlätt]

10 procent av isdrunkningarna?

Enligt en som faktiskt bekymrat sig om att faktiskt studera statistik istället för att bygga sin argumentation på gissningar står långfärdsskridsko för ungefär 10 procent av isdrunkningarna, vilket får den här diskussionen att framstå som en storm i ett nubbeglas.
(Själv har jag inte bekymrat mig utan är så lat att jag litar på Wikipedia tills någon vill motbevisa genom att själv gå igenom Livräddningsskapets drunkningsstatistik månad för månad)

Kanske har det till och med skett en relativ minskning eftersom långfärdsskridsko väl har blivit väldigt mycket populärare det senaste decenniet?

Oavsett vad man sysslade med på isen tycker jag att det säger en del att är så få som drunknar vid isolyckor att enskilda olyckor rubbar årskurvorna helt och hållet.

Den svenska issäkerheten är nog ganska god, men den kan såklart alltid bli bättre. All säkerhet som inte är 100-procentig kan alltid bli bättre. Särskilt för den som drunknar hade det ju varit betydligt trevligare om den egna säkerheten hade varit bättre, men det innebär ju kanske inte att samhället (eller Utsidan) ska få panik.

Det bästa de rutinerade ismänniskorna kan göra är att se till att föregå med gott exempel och bära dubbar, ryggsäck och lina även på småsjöarna i stan.

Om jag också får basera min argumentation på gissningar tror jag att fallolyckorna på is är betydligt dyrare för samhället än plurrningsolyckorna.
Och om man nu ska räkna pengar bör man räkna alla pengar. Eftersom de flesta som överhuvudtaget drunknar är gubbar över 50 så sparar samhället en hel del pensionspengar på att de dör.

 

[GustavOh]

Det där är något som vi långfärdsåkare bör tänka på när vi väljer vilka vatten vi ger oss ut på !!

Om man ger sig ut på en sjö som man behärskar säkerhetsmässigt, men den sjön ligger nära tättbebyggt område där det kanske också bor barnfamiljer, då kommer ens blotta närvaro ute på isen att locka ut folk (och i synnerhet barn) ut på sjön. Dom resonerar ungefär "...jamen isen håller ju, vi såg några som åkte där idag...", och så går dom ut.

Långfärdsskridskoklubbarna brukar vara restriktiva med att släppa ut sin isinformation, med motiveringen att den kan locka ut isovant folk på isar dom inte behärskar, och så kanske dom förolyckas. Och det vill klubbarna av förståeliga skäl inte orsaka. En ansvarsfull långfärdsskridskoåkare bör ha ett liknande perspektiv i sitt huvud, och undvika sjöar alltför nära tättbebyggda områden för att istället välja mer avlägset belägna sjöar - om nu inte sjön i fråga har en så pass tjock is att den är hyfsat säker även för allmänheten. Här funkar nog Svenska Livräddningssällskapets rekommendation på "minst 10 cm" rätt bra - vill man åka på tunnare isar än så bör man försöka se till att inte alltför många andra kan se en när man åker. För dessa andras skull, ifall ens åkning där skulle locka ut dem.

Tyvärr är det rätt ont om avsides sjöar i stockholmsområdet... där får du nog räkna med att någon ser dig var du än åker.

 

[pausch]

Tyvärr är det rätt ont om avsides sjöar i stockholmsområdet... där får du nog räkna med att någon ser dig var du än åker.

Beror på hur du definierar "Stockholmsområdet" (Stockholms kommun? Stockholms län? Hela Mälardalen?), men givetvis ligger det något i vad du säger. Men man har ändå ett val: man kan åka på en sjö med färre boende i närheten eller en med fler boende i närheten. Och om sjön inte är pytteliten kan man åka förbi nära bebyggelse eller hålla sig på längre avstånd från bebyggelsen. Ju närmare man åker bebyggelse, desto mer lockar man ut de boende där. Om isen är stadig kan det vara OK, men är den marginellt bärig kanske man bör tänka om.