Oförklarliga fenomen i naturen

[anle]

Nja, det finns för det första tydligen bra forskare som har en gudstro, och för det andra är det svårt att vara *ateist* om man är strikt vetenskaplig, eftersom det inte går att bevisa att gud inte finns (svårt att bevisa att *något* som inte är väldigt väl definierat inte finns).
Däremot kan man vara en agnostiker med mycketstark lutning mot att det inte finns någon gud .

Varför? En ateist är ju bara någon som inte tror att det finns någon gud. Inte någon som vet att det inte finns någon.

 

[avslutat 73229]

Agnosticism och en mildare ateism är snarare till viss del överlappande där agnosticismen snarare ursprungligen avsåg de kunskapsfilosofiska argumenten huruvida det på rationell grund är möjligt att få kunskap om en eventuell gud. Den vanligaste formen av ateism är snarare en svag ateism där man så länge det inte finns rationella argument för att tro på en gud hävdar att begreppet är meningslöst. Jmfr Russell´s teapot-argument som jag nämnde tidigare; jag kan inte till 100% veta att det inte finns någon gud, men så länge det inte finns övertygande rationella argument betraktar jag det som att gud inte finns. Eller gudar. Som Dawkins också poängterar; "de flesta av oss är ateister inför huvuddelen av alla guddomar, somliga av oss går bara en gud längre."
Dock ska man väl också poängtera att begreppen tolkats och använts lite olika under historien, inom agnosticismen finns t ex också gradskillnader där vissa hävdar att vi inte kan nå kunskap om gud öht, medan andra tolkningar snarare hävdar att vi kan nå viss kunskap.

 

[tompa_m]

Jag har stött på stentroll i skogen. De var riktigt många och stod lite överallt, till en början kunde jag inte förklara det men jag fortsatte att gå mitt bland dem, de stod som "förstenade" och gjorde inte ens anspråk på att försöka gömma sig för mig.
Jag kunde först inte förklara det, men efter ett par hundra meter så stötte jag på en skylt där det förklarades att det var en skolklass som målat stentrollen och ställt ut dem i sin "egna trollskog".

Jag blev så glad att jag faktiskt skickade ett vykort till skolan och tackade för den fina överraskningen efter min vandring.
Förmodligen hade eleverna redan gått vidare i sina akademiska karriärer men förhoppningsvis nåddes läraren/lärarinnan av mitt vykort. .

 

[seobserver]

Större stentroll finns på Påskön men tyvärr är skogen slut där. Egypten har oxså många stentroll, lika illa med skog där även om det finns plantage.

 

[Kal-P-Dal]

Nja, det finns för det första tydligen bra forskare som har en gudstro, och för det andra är det svårt att vara *ateist* om man är strikt vetenskaplig, eftersom det inte går att bevisa att gud inte finns (svårt att bevisa att *något* som inte är väldigt väl definierat inte finns).
Däremot kan man vara en agnostiker med mycketstark lutning mot att det inte finns någon gud .

Det är möjligt att du har rätt, det kan finnas bra forskare med gudstro. Men enligt Douglas Adams (som tyvärr numera är död och inte kan argumentera i frågan) så detta oförenligt.

Sen kan man ju diskutera om tro, visshet och bevis. Jag tycker att GustavOh fångade det ganska bra. Ibland räcker det med att tro. Vissa saker räcker det med att man vet, de behöver inte bevisas.
Och ibland måste saker ledas i bevis.

För lastbilschauffören vid Tjörnbron så fick han av någon anledning en aning om att hans vetskap om brons existens inte var helt solid. Man kan inte köra över en bro man bara tror finns där.
Som professionell yrkeschaufför kan man inte heller bara sluta köra för att man inte tror på bron längre. Här krävs bevis. Vilket han skaffade sig.

Tillbaks till trollen. Det är inte så att jag inte tror det finns troll, jag vet att det inte finns troll. Men.
Den dagen jag träffar ett troll får jag vara lite flexibel och tänka om. Jag kommer hamna i det läget att jag därefter vet att det finns troll. Jag kommer allltså aldrig befinna mig i ett tro-läge. Jag kommer alltid veta säkert. Om jag sen går ut här på utsidans forum och hävdar att det finns troll kommer folk vilja ha bevis.

Tre olika saker: tro, visshet och bevis.

Avslutningsvis är jag lite trött på allt tjat om bevis och källor här på utsidan. En vetenskapsman (man eller kvinna) är tvungen att komma med bevis på vissa teser och uttalanden. Som privatperson kan dom gärna få ha gudstro men knappast som vetenskapsman. Dom lär aldrig komma med några som helst bevis i frågan om Guds existens.
Vi andra som inte är vetenskapsmän har bara lite livserfarenhet och lite åsikter att komma med. Varför måste vi bevisa och peka på godkända källor för alla hugskott som hamnar här i forumet?

thomas

 

[UteMats]

Jag har stött på stentroll i skogen. De var riktigt många och stod lite överallt, till en början kunde jag inte förklara det men jag fortsatte att gå mitt bland dem, de stod som "förstenade" och gjorde inte ens anspråk på att försöka gömma sig för mig.

Även jag har träffat på stentroll i skogen. Faktiskt både oförklarat och oförklarligt.

 

[petersundqvist]

Själv brukar jag se Näcken simma förbi i Göta Kanal vissa kvällar...

 

[andersmossing]

Jag är definitivt skeptiker till allt som tomtar, troll, spöken, sjöodjur, andar, gudar och dylikt. Därför blir det besvärligt för mig när vettiga personer jag känner berättar om förstahandsupplevelser av dylika otroliga saker.

Som exempel kan nämnas en doktorerad bekant med naturvetenskaplig bakgrund. Hon säger sig inte på något sätt tro på spöken, men ändå berättar hon, utan att själv tvivla, om sitt möte (som hon delvis delade med sin man) med ett spöke.

Sådant blir svårt att processa för min lilla hjärna. Vem ska man tro på, tro på, tro på när det är så här?

//A

 

[Almgren]

UteMats, det där är inget troll. Det är en Weeping Angel, se http://en.wikipedia.org/wiki/Weeping_Angel

Dessa finns, för det har jag sett på TV

 

[avslutat 73229]

Jag är mest fascinerad över kosmologiska oförklarliga fenomen som vad mörk energi är, vad den mörka materien består av, varför en baryonassymetri uppstått, om inflationsteorin stämmer etc. Det har hänt otroligt mycket i synen på universum bara under de senaste 10-20 åren samtidigt som det händer spännande saker i CERN också med upptäckten av en förmodad Higgsboson, men där man nu börjar treva ut i det riktigt okända "beyond standard model physics" med förhoppning om att kanske finna belägg för supersymmetri och finna mörk materia-kandidater.

Jag kan plöja hur många nätföreläsningar som helst på ämnet så jag klarar mig rätt bra utan tomtar och troll i skogen. Har heller aldrig haft några trollupplevelser. Däremot vet jag hur våra hjärnor ofta kan spela oss spratt; vi är ju t ex genetiskt predisponerade att känna igen ansiktsformer (minns just nu inte vad begreppet kallas) vilket gör att vi "hittar" ansikten i naturliga strukturer i allt från stubbar och träd till planeters ytor. Föreställningar om tomtar, vättar och andra väsen är dock intressant ur ett folkloristiskt, men även sociologiskt och historiskt perspektiv. "Vi" har alltid befolkat det okända med mytiska varelser; från sjöodjur, drakar, demoner, tomtar, vättar, småfolk till den moderna tidens rymdvarelser. Och alltid finns lika "säkra" ögonvittnesskildringar, men aldrig några faktiska belägg som håller. Just drivkrafterna som ligger bakom sådana upplevelser är väldigt spännande tycker jag.

 

[Kal-P-Dal]

Underskatta inte en bra lögn!

Jag är definitivt skeptiker till allt som tomtar, troll, spöken, sjöodjur, andar, gudar och dylikt. Därför blir det besvärligt för mig när vettiga personer jag känner berättar om förstahandsupplevelser av dylika otroliga saker.

Som exempel kan nämnas en doktorerad bekant med naturvetenskaplig bakgrund. Hon säger sig inte på något sätt tro på spöken, men ändå berättar hon, utan att själv tvivla, om sitt möte (som hon delvis delade med sin man) med ett spöke.

Sådant blir svårt att processa för min lilla hjärna. Vem ska man tro på, tro på, tro på när det är så här?

//A

Doktoranden är listig och säger sig inte tro på spöken, hon är alltså lika klok som du. Sen kommer hon dragande med sin spökhistoria (hennes man säger bara vad han får säga, reglerna inom äktenskapet är hårda på den punkten) och du börjar tveka. Det är en perfekt insäljningsteknik.
Din fråga borde vara vad hennes motiv är.
Varför berättar hon denna spökhistoria?
Varför berättar folk överhuvudtaget gärna spökhistorier?
Visst blir en spökhistoria bättre om man blir trodd!
Jag älskar bra historieberättare och deras rövarhistorier.
Lögner runt elden är en del av människans natur och har man inte något verkligt att komma med så sitter en bra lögn som basker. Hur mycket tål publiken? Var går gränsen för vad man kan lura i dom?

thomas

 

[nermander]

Som exempel kan nämnas en doktorerad bekant med naturvetenskaplig bakgrund. Hon säger sig inte på något sätt tro på spöken, men ändå berättar hon, utan att själv tvivla, om sitt möte (som hon delvis delade med sin man) med ett spöke.

Som jag har skrvit tidigare i tråden: Vår hjärna är oerhört bra på att lura oss.

Läs lite grann om ögonvittnesuppgifter t.ex. Vi hade ju nyligen skriverierna om en medelålders vit man som ögonvittnen beskrev som en svart ung man...

Det är därför som det är så viktigt med nån form av objektiva observationer (fotografering, filmning etc), vår hjärna är inte objektiv. Den är enormt subjektiv.

På Randi Foundations hemsida fanns förut en oerhört bra "läsarberättelse" där en man berättade hur han och hans kompisar i skolan (high school tror jag) blev "lurade" av en lärare att först tro på att slagruta funderade (de kände sig som Jedi-riddare med magiska krafter när de märkte hur det fungerade) och sen till att själva komma fram till att det inte var sant.

Tyvärr har de gjort om på hemsidan så min gamla länk till storyn funkar inte längre. Det var inte förrän de (efter eget övervägande) började med dubbelblinda tester som de lyckades avfärda slagrutan. I början var de skeptiska och fascinerande, sen var de övertygade om att det fungerade. Efter att läraren hade ställt lite små frågor om reproducerbarhet så började de tvivla lite grann, men fick fortfarande styrkande resultat. Just tills de började med dubbelblinda studier.