Doktoranden är listig och säger sig inte tro på spöken, hon är alltså lika klok som du. Sen kommer hon dragande med sin spökhistoria (hennes man säger bara vad han får säga, reglerna inom äktenskapet är hårda på den punkten) och du börjar tveka. Det är en perfekt insäljningsteknik.
Din fråga borde vara vad hennes motiv är.
Varför berättar hon denna spökhistoria?
Varför berättar folk överhuvudtaget gärna spökhistorier?
Visst blir en spökhistoria bättre om man blir trodd!
Jag älskar bra historieberättare och deras rövarhistorier.
Lögner runt elden är en del av människans natur och har man inte något verkligt att komma med så sitter en bra lögn som basker. Hur mycket tål publiken? Var går gränsen för vad man kan lura i dom?
thomas
Tja....jag kan inte se några skäl till att hon har någon vinning av att lura mig. Vi var inne på ämnet av andra skäl och då berättade hon om upplevelserna som mycket väl kan vara "upplevda" på ett annat sätt än verkliga, men vad betyder verkligt? För mig består konflikten i att hon för mig är en mycket trovärdig person som berättar om, för mig, icke trovärdiga saker. Men visst....en historia är ju bäst om den blir mottagen som sann, så den mänskliga naturen kanske kryddar historien något. Men du måste väl ha upplevt detta själv, att någon i din närhet berättar något du själv har svårt att tro, på liknande sätt som jag? Känns det inte knepigt?
I Östersund, där jag bott en tid, påstår sig flera personer varje år, från alla samhällsklasser, utbildningsnivåer och yrkeskategorier, att de sett Storsjöodjuret. Jag tror inte en sekund på det, men nog är det lite svårt att slå i från sig berättelserna när de verkar komma från trovärdiga personer. Jag liksom svårt att se motivet till varför man skulle ljuga och utsätta sig för allas sneda blickar som det ju innebär.
Hur mycket tål publiken? Var går gränsen för vad man kan lura i dom?
Det där är väl SD:s strategi?
//A