Jag missade mastodonttråden om Ryssgraven, kanske för att jag fastnade i hårklyverier om Electric Avenue på 8a, men mest för att jag inte känner till platsen. (Lite överaskad dock att FB valde att gå ut och tilläggsbulta mitt under pågående diskussion. Nåja, "doers decide".) Men jag plöjde tråden, och skulle vilja nysta lite i en principiell fråga som berördes där.
Ganska återkommande läser jag argumentet som lyder (ungefär):
"Det behövs välsäkrade bultade leder i låga grader för att nybörjare ska kunna lära sig leda."
Det kan låta självklart, och jag har själv ofta tyckt ungefär så. Men nu blir jag lite fundersam. För det första (rent praktiskt): Det har aldrig funnits så goda möjligheter att lära sig leda säkert på bult som idag. I de större städerna finns inomhusgym, ofta flera, som erbjuder både väggar, bultar och kunniga instruktörer för detta. Att gå från bultklippning inne till bultklippning ute kan jag inte se som en progression alls. Det som möjligen kan tillkomma är det här med att knyta om i toppen. Klättringen som sådan skiljer sig förstås mycket, men själva momentet ATT LEDA är ju identiskt.
För det andra (mer filosofiskt): nybörjaranpassad sportklättring ute betyder att en allt större grupp klättrare lär sig klättra med utgångspunkten att svårigheten och farligheten dikteras av FB, bultkommitéer och klättrare, inte av berget. Detta är en attityd som jag tror man tar med sig vidare upp i graderna. Tåligheten för exponering och långa fall avtar. Jag argumenterar förstås inte för att bultning skall ske så att fall blir farliga. Men det vi idag beskriver som "trevligt" eller "modernt" bultat är ofta bara en subjektiv uppfattning baserad i den klätterkultur vi fostrats i. Oftast tycker vi illa om bultningen på en viss led för att det KÄNNS läskigt, inte för att den objektivt sett är farlig.
För det tredje: det går alltid (åtminstone på nybörjarleder som ju sällan är brutalt överhängande) att öva lead med topprepsbackup. Det går att förklippa. Det går att förklippa med långa slingor. Det går (som jag brukar påpeka när jag vill vara lite extra provokativ) att hänga ut ett statiskt rep med knutna loopar varje meter för att få klippen EXAKT där man vill. Det går att använda padda. Det går ibland att backa upp med en kil. Viktigast av allt: det går att avstå från en led som känns seriös. Är det inte bättre att aspirerande lead-klättrare får lära sig dessa knep, för att på så vis kunna klättra mer än de fem eller tio lätta, tätbultade leder som någon välvilligt preparerat?
Det är förstås inget fel att det finns enstaka introduktionsleder ute. Men jag anser inte att en lätt led per defintion måste vara 100% säker. Jag tror att vi gör nybörjarna en björntjänst om vi curlar för mycket. Det är på tiden att understryka vikten av en attitydförändring mot eget ansvar och egen kunskapsutveckling.
Ganska återkommande läser jag argumentet som lyder (ungefär):
"Det behövs välsäkrade bultade leder i låga grader för att nybörjare ska kunna lära sig leda."
Det kan låta självklart, och jag har själv ofta tyckt ungefär så. Men nu blir jag lite fundersam. För det första (rent praktiskt): Det har aldrig funnits så goda möjligheter att lära sig leda säkert på bult som idag. I de större städerna finns inomhusgym, ofta flera, som erbjuder både väggar, bultar och kunniga instruktörer för detta. Att gå från bultklippning inne till bultklippning ute kan jag inte se som en progression alls. Det som möjligen kan tillkomma är det här med att knyta om i toppen. Klättringen som sådan skiljer sig förstås mycket, men själva momentet ATT LEDA är ju identiskt.
För det andra (mer filosofiskt): nybörjaranpassad sportklättring ute betyder att en allt större grupp klättrare lär sig klättra med utgångspunkten att svårigheten och farligheten dikteras av FB, bultkommitéer och klättrare, inte av berget. Detta är en attityd som jag tror man tar med sig vidare upp i graderna. Tåligheten för exponering och långa fall avtar. Jag argumenterar förstås inte för att bultning skall ske så att fall blir farliga. Men det vi idag beskriver som "trevligt" eller "modernt" bultat är ofta bara en subjektiv uppfattning baserad i den klätterkultur vi fostrats i. Oftast tycker vi illa om bultningen på en viss led för att det KÄNNS läskigt, inte för att den objektivt sett är farlig.
För det tredje: det går alltid (åtminstone på nybörjarleder som ju sällan är brutalt överhängande) att öva lead med topprepsbackup. Det går att förklippa. Det går att förklippa med långa slingor. Det går (som jag brukar påpeka när jag vill vara lite extra provokativ) att hänga ut ett statiskt rep med knutna loopar varje meter för att få klippen EXAKT där man vill. Det går att använda padda. Det går ibland att backa upp med en kil. Viktigast av allt: det går att avstå från en led som känns seriös. Är det inte bättre att aspirerande lead-klättrare får lära sig dessa knep, för att på så vis kunna klättra mer än de fem eller tio lätta, tätbultade leder som någon välvilligt preparerat?
Det är förstås inget fel att det finns enstaka introduktionsleder ute. Men jag anser inte att en lätt led per defintion måste vara 100% säker. Jag tror att vi gör nybörjarna en björntjänst om vi curlar för mycket. Det är på tiden att understryka vikten av en attitydförändring mot eget ansvar och egen kunskapsutveckling.