Det är inte så många kvinnoröster i den här tråden så jag dristar mig till att bidra.
Jag är 66 år, började fjällvandra på allvar för drygt tio år sedan, och har fått uppleva både reella och potentiella risksituationer, oledat i Sarek och Padjelanta. Min vandringskamrat är tio år äldre och sedan 2019 följer hans inReach alltid med. Vi har inte behövt använda den och jag kan säga att jag aldrig tänkt tanken att välja en mer riskabel rutt el dyl bara för att vi har möjlighet att kalla på hjälp, och vi kommer inte att göra det heller. Den ligger där den ligger i ryggan, som en säkerhet för oss och lugn för anhöriga.
Enstaka gånger har vi tankat ner en väderprognos. I år visade det sig vara lyckosamt, vi kunde ändra rutt utifrån ganska dålig prognos, helgen i slutet av augusti då det flögs ut folk från Sarek. Det var nog bra att kunna göra det. Facit får man ju inte.
Vid min andra tur i år hade jag med barnbarnet, som premiärgick i Laponia. Trots att vi följde Padjelantaleden och sov i stugor hyrde jag en inReach, utifrån resonemanget: Jag vill inte riskera att försätta honom i situationen att vare sig behöva gå som mest 9-10 km efter hjälp om jag blir sjuk/skadar mig, eller att skadad bli lämnad ensam medans jag går efter hjälp. (Hade jag vandrat själv på led hade jag inte gjort det.)
Så här i efterhand kan jag se en situation där jag och vandringskamraten kanske hade tryckt på knappen, om vi haft mer otur och haft möjlighet. En natt, efter många veckors torrväder 2018 blev det oväder nedanför Stuorrajiegna vid Sulitelma. På kvällen stod tälten tryggt på högre torrt gräs i ett fält av sten, efter nattens regnåskstormande var det vatten överallt eftersom den hårda marken inte kunnat svälja vattenmassorna. Mitt tält stod dock till att börja med ”på torra land”. Vad jag inte såg initialt var en vattenansamling tio meter ovanför som plötsligt brast och forsade mot mitt tält. Med enstaka sekunders marginal lyckades vi slita upp tältet. Utan Moder Jords försyn hade allt - sovsäck, kläder mat - inuti tältet dränkts i vatten, och vår situation varit rätt prekär.
Kanske är det åldern, men för mig är möjligheten att kunna larma en trygghet som jag inte längre vill vara utan.