Nödsändare, bra eller dåligt?

[Still Alive]

Det står var och en fritt att sluta läsa och posta. Låt de som vill fortsätta diskutera så länge tonen är rimlig och enligt utsidans regler.

/Patrik

Jag tycker denna tråd är mycket intressant. I annat fall hade jag inte läst/skrivit här.

 

[Still Alive]

Är det så att fjällvandrare dör? Jag vänder mig lite mot den underliggande premissen att har man ingen nödsändare så riskerar man att dö. I princip ja, men jag vill hävda att risken är extremt liten. Det har hänt att vandrare frusit ihjäl, speciellt på vintern men även på sommaren. Men hur många har svultit ihjäl eller förblött? Jag kommer inte på något exempel. En tysk (tror jag det var) försvann för ett antal år sedan och där kan man kanske misstänka sjukdom eller fallskada?

Att svälta ihjäl tar lång tid. Dock kan man förolyckas på andra sätt. Vi har ju Anarisolyckan 1978. 8 av 9 personer frös ihjäl. Och karln som överlevde frick sjukvården kapa en del kroppsdelar på.
Det finns ju dock på senare år många fjällvandrare i nöd som kallat på hjälp med någon form av nödsändare. Jag har dock inga problem med att folk ger sig ut på vandring utan nödsändare. Det är upp till var och en.

 

[Merckx]

Tänkte dela med mig ett färskt exempel gällande nödsändare eller inte.

Jag ser mig som en hyggligt van vandrare. Är noga med att inte ta onödiga eller slarviga risker. Gott omdöme vid vad. Bra utrustning o.s.v, ja ni hajar.

Jag har haft en Inreach med varje år. Den hänger där obekymrat på säcken och stör mig inte. Jag har inte haft "användning" av den förrän i år.

Natt två i Sarek i mitten av Gouppervagge. Magen gjorde en liten kullerbytta och sen satte det fart både uppe och nere. Denna (o)lustiga dans fortsatte under natten. Morgonen kom, kände mig inte alls stark men fick ihop min packning. Började gå...tvärstopp. Ingen kraft alls. Övervägde att rida ut mitt tillstånd i tältet men insåg att jag kanske inte skulle få ihop tillräckligt med kraft ändå.

Med viss tvekan tryckte jag på SOS-knappen. Fick strax ett, vad jag tror, automatiserat meddelande om att mitt anrop skulle dirigeras rätt. För att göra historien kort. Kl 10:00 tryckte jag. 12:00 kom en ambulanshelikopter. Infart med dropp och sen 40 minuter till Gällivare lasarett. Att bli magsjuk ska enligt räddningspersonalen inte vara helt ovanligt. Hur jag blev det vet jag inte. Kanske låg det något kadaver längre upp i ett vattendrag? Kanske jag missade någon fläck vid handsanering? Var någon måltid dålig?

Min slutsats är därför: Går du utanför allfartsvägarna bör du ha nödsändare.

Och vad gäller organisationen kring fjällräddning är jag tacksam att jag lever i Konungariket Sverige.

 

[Merckx]

Angående det här med riskbeteende...
Den dagen jag fattade att jag kunde bära med mig en liten pryl på 100g som kunde underlätta kommunikation och hjälp vid nödsituationer så var det en no-brainer för mig att skaffa en. Det har gjort att anhöriga blir lugnare (dvs, jag slipper ha långa diskussioner om varför jag nödvändigtvis ska ge mig ut på egen hand), men det har såklart även gjort att jag haft lättare att komma över tröskeln mentalt att ta mig ut i områden med begränsad mängd människor/långa färdvägar till nån slags civilisation.

Däremot är jag extremt medveten om att även om jag har en inreach, så betyder det inte omgående hjälp.
Drullar jag omkull och bryter båda benen så kommer det innebära rätt lång tid av väntan i relativt stora plågor innan jag kan få assistans, även med en inreach. Det är inte heller säkert att jag faktiskt kommer vara kapabel att larma själv om något händer.
Av bl.a. de anledningarna tar jag inte mer risker när det gäller hur jag beter mig när jag väl är ute i mer stökig miljö, även om min inreach är med.

Du är klok som en uggla.

 

[Ankarby]

Tänkte dela med mig ett färskt exempel gällande nödsändare eller inte.

Jag ser mig som en hyggligt van vandrare. Är noga med att inte ta onödiga eller slarviga risker. Gott omdöme vid vad. Bra utrustning o.s.v, ja ni hajar.

Jag har haft en Inreach med varje år. Den hänger där obekymrat på säcken och stör mig inte. Jag har inte haft "användning" av den förrän i år.

Natt två i Sarek i mitten av Gouppervagge. Magen gjorde en liten kullerbytta och sen satte det fart både uppe och nere. Denna (o)lustiga dans fortsatte under natten. Morgonen kom, kände mig inte alls stark men fick ihop min packning. Började gå...tvärstopp. Ingen kraft alls. Övervägde att rida ut mitt tillstånd i tältet men insåg att jag kanske inte skulle få ihop tillräckligt med kraft ändå.

Med viss tvekan tryckte jag på SOS-knappen. Fick strax ett, vad jag tror, automatiserat meddelande om att mitt anrop skulle dirigeras rätt. För att göra historien kort. Kl 10:00 tryckte jag. 12:00 kom en ambulanshelikopter. Infart med dropp och sen 40 minuter till Gällivare lasarett. Att bli magsjuk ska enligt räddningspersonalen inte vara helt ovanligt. Hur jag blev det vet jag inte. Kanske låg det något kadaver längre upp i ett vattendrag? Kanske jag missade någon fläck vid handsanering? Var någon måltid dålig?

Min slutsats är därför: Går du utanför allfartsvägarna bör du ha nödsändare.

Och vad gäller organisationen kring fjällräddning är jag tacksam att jag lever i Konungariket Sverige.

Ingenting du hade undvikit hur mycket du än riskplanerat i förväg, varit mer försiktig osv osv. Ett bra exempel på hur en sändare fyllde sin funktion. 🙂👍

Som vissa verkar tro är inte sändarens mening att man ska få för sig göra bakåtvolter uppför en topp i tron att man plötsligt är odödlig bara för en manick hänger på väskan. Då ligger problemet någon annanstans och inte på sändaren.

Precis de här helt oförutsedda sakerna som kan hända man helt enkelt inte reder ut på egen hand och som hade hänt oavsett sändare eller inte. Du hade med en och kunde få hjälp, hur bra som helst ju.👍

 

[Gagballforinnerpeace]

Tänkte dela med mig ett färskt exempel gällande nödsändare eller inte.

Jag ser mig som en hyggligt van vandrare. Är noga med att inte ta onödiga eller slarviga risker. Gott omdöme vid vad. Bra utrustning o.s.v, ja ni hajar.

Jag har haft en Inreach med varje år. Den hänger där obekymrat på säcken och stör mig inte. Jag har inte haft "användning" av den förrän i år.

Natt två i Sarek i mitten av Gouppervagge. Magen gjorde en liten kullerbytta och sen satte det fart både uppe och nere. Denna (o)lustiga dans fortsatte under natten. Morgonen kom, kände mig inte alls stark men fick ihop min packning. Började gå...tvärstopp. Ingen kraft alls. Övervägde att rida ut mitt tillstånd i tältet men insåg att jag kanske inte skulle få ihop tillräckligt med kraft ändå.

Med viss tvekan tryckte jag på SOS-knappen. Fick strax ett, vad jag tror, automatiserat meddelande om att mitt anrop skulle dirigeras rätt. För att göra historien kort. Kl 10:00 tryckte jag. 12:00 kom en ambulanshelikopter. Infart med dropp och sen 40 minuter till Gällivare lasarett. Att bli magsjuk ska enligt räddningspersonalen inte vara helt ovanligt. Hur jag blev det vet jag inte. Kanske låg det något kadaver längre upp i ett vattendrag? Kanske jag missade någon fläck vid handsanering? Var någon måltid dålig?

Min slutsats är därför: Går du utanför allfartsvägarna bör du ha nödsändare.

Och vad gäller organisationen kring fjällräddning är jag tacksam att jag lever i Konungariket Sverige.

Om du var hemma, hade du behövt bli hämtad av ambulanspersonal och köras till sjukhus med dropp?

 

[HasseQ]

Om du var hemma, hade du behövt bli hämtad av ambulanspersonal och köras till sjukhus med dropp?

Eller väntat 2 dar tills det går över ? Sorry-Sorry ....

 

[Stordrulen]

Man blir ju lite brydd när man läser dom exempel här där folk valt "att trycka på knappen", blöt sovsäck och skitsjuka....inga hjärtinfarkter eller knäckta ryggrader direkt.

Ja, vad säger man ?

 

[pooll]

Vill inte förringa nåns obehag av magsjuka, men hade du ringt 112 hemma?

25 000 kr i timman för helikoptern. Säg att det var 2 h jobb. 50 000 kr delat på 8-9 miljoner skattebetalare ger ca 0,6 öre per person. Det bjussar jag på för den här gången! Det var ändå en utsidanmedlem så man kan va lite generös.

 

[Stordrulen]

25 000 kr i timman för helikoptern. Säg att det var 2 h jobb. 50 000 kr delat på 8-9 miljoner skattebetalare ger ca 0,6 öre per person. Det bjussar jag på för den här gången! Det var ändå en utsidanmedlem så man kan va lite generös.

Nu är det ju inte samma kassa utan bara samma skattepengar och finansiärer, men kostanden för ett par sådana utryckningar i området kanske skulle räckt för att hålla förskolan fortsatt öppen i en närliggande fjälldal ?

 

[Aldebaran]

Nu tänker jag att det finns ganska mycket annat slöseri av skattemedel som är mer bestickande än att flaxa ut och hämta hem folk som är i mer eller mindre behov av upphämtning. Dessutom bör man nog ha lite mer kött på benen innan man drar till med ekonomiargumentet. Eftersök av försvunna personer som engagerar mycket folk och där olika flygtyg är i farten flera dagar, kostar stora belopp och det finns en del studier som jag minns jag läst som dock behandlar större katastrofsituationer, störtade plan i oländig terräng osv som visar på lägre kostnader eftersom man inte behöver genomsöka stora arealer.

Tyvärr har vi i Sverige rätt dålig statistik så att det är svårt att få en heltäckande bild av olika räddningsuppdrag och minnena är korta men visst händer det allvarliga incidenter då och då och människor som försvinner. Minns själv den där danske snubben Joey som 2012 försvann. Jag bodde då i trakten och var med på eftersöket. Rent statistiskt borde det även vara en del som drabbas av akut sjukdom och där kan man ju fråga sig vad kostnaden för samhället blir exempelvis med stroke-rehabilitering om man inte hinner in i tid.

Men det är naturligtvis upp till var och en om de vill lajva vildmark för känslans skull, men jag har svårt att se så många rationella argument för att inte bära med en inreach eller liknande när det finns.

 

[Vindskydd]

Jag är fascinerad av att så många verkar ha någon form av nödsändare. Jag har aldrig ens tänkt tanken. I och för sig så har jag aldrig gått själv, vilket ju minskar risken lite. Om man råkar ut för en olycka så kan ju ressällskapet ta sig någonstans för att larma. Jag är kanske optimistisk men jag tänker att i de flesta områden så borde man om man kommer upp lite på höjd i alla fall kunna få iväg ett SMS till anhöriga som kan larma. Vinsten med en nödsändare skulle då vara skillnaden mellan en helikopter om en timme istället för om ett dygn, vilket antagligen skulle handla om obehag snarare än överlevnad. De riktigt akuta sakerna (hjärtstopp) överlever man nog ändå inte om man behöver hämtas med helikopter.
Något som jag dock alltid gör är att lämna en ganska ingående färdbeskrivning till några anhöriga och när jag avser att vara tillbaka i civilisationen.
Jag har aldrig (på rätt många fjällvandringar) varit i en situation där jag ens tänkt tanken att kalla på fjällräddningen, men jag är inte så kategorisk om de som gör det. Att vara blöt och kall är ju till en början bara otrevligt, men om man inte kan få upp värmen så blir det ganska snart en risk, särskilt om det är så pass kallt som det ofta är i fjällen . En riktigt stygg magsjuka gör ju att man tappar massvis med vätska, och bedöms man behöva dropp redan i helikoptern så är det nog rätt illa. En stukad fot hemmavid är ju ingenting, men i fjällen skulle den ju antagligen kräva ambulanstransport.