Många lyfter fram betydelsen av erfarenhet, rätt utrustning, gott omdöme och god riskbedömning. Men Sarek är Sarek. Där har jag tillrättavisats i min tro på min egen förmåga för att inte säga min odödlighet. Allt kan gå så snabbt från vindstilla och sol till orkan. Jag har försökt beskriva omvärderingen av mig själv 1975 - Sarek 1975 - en livsvandring - BeesBlog - Utsidan. Efter detta har jag gått i Sarek många gånger men med en helt ny respekt för vilka naturkrafter som jag kan möta. Där kan jag stå mig slätt och där min erfarenhet och mitt omdöme inte räcker till eller slutar fungera.
Som tur var klarade vi oss 1975 men den 27 juli 2006 inträffade en gräslig olycka som har lämnat ett outplånligt spår för mig. Den sommaren var det ett alldeles fantastiskt väder - alla småbäckar var uttorkade. Samma dag var vi på väg hem efter att ha gått Södra Rapadalen, upp längs Gådokjåhkå, gått upp på Gådokgájssse och nu på väg till Boarek. Samtidigt hände detta på Alep Basstajiegŋa - Man föll 20 meter ner i issprickan (aftonbladet.se). Då slog det mig - precis då är det kanske som omdömet tar sina snedsprång? När allt går bra, när himlen är blå och solen värmer. Kanske är det just då som man tror sig vara som mest oövervinnlig? Självklart tror jag inte att mannen som förolyckades tänkte så. Jag skrev tidigare att jag har ”löst problemet” genom att aldrig gå själv. Mannen som förolyckades gick inte ensam han hade sin sambo med. Hon fick hjälp av några vandrare som sprang ned till Rinim och larmade men mannen återfanns aldrig. Så min ”läxa” idag är nog att ha med en nödsändare (typ InReach) även om ni går flera.
Som tur var klarade vi oss 1975 men den 27 juli 2006 inträffade en gräslig olycka som har lämnat ett outplånligt spår för mig. Den sommaren var det ett alldeles fantastiskt väder - alla småbäckar var uttorkade. Samma dag var vi på väg hem efter att ha gått Södra Rapadalen, upp längs Gådokjåhkå, gått upp på Gådokgájssse och nu på väg till Boarek. Samtidigt hände detta på Alep Basstajiegŋa - Man föll 20 meter ner i issprickan (aftonbladet.se). Då slog det mig - precis då är det kanske som omdömet tar sina snedsprång? När allt går bra, när himlen är blå och solen värmer. Kanske är det just då som man tror sig vara som mest oövervinnlig? Självklart tror jag inte att mannen som förolyckades tänkte så. Jag skrev tidigare att jag har ”löst problemet” genom att aldrig gå själv. Mannen som förolyckades gick inte ensam han hade sin sambo med. Hon fick hjälp av några vandrare som sprang ned till Rinim och larmade men mannen återfanns aldrig. Så min ”läxa” idag är nog att ha med en nödsändare (typ InReach) även om ni går flera.
