Probelmet är att sätta gränsen för vad en rimlig skattebekosatd nivå är och vad som är för extremt. De flesta här på utsidan tycker nog att fjällvandring sommartid på leder är en helt acceptabel risknivå medan det finns gott om mindre friluftsintresserade som tycker "vad ska ni där ute och göra, helt onödigt och dyra räddningar om ni bryter benet, ska mina skattepengar gå till det onödiga risktagandet"
Sen finns det de som kanske tycker att en skidtur oledat i dalgångar i fjällen mitt i smällkalla vintern är ondig risk, någon tycker det är ok med toppturer flackare än 30 graders lutning utan tranceiver. Skridskoåkning på nyisar på havet för att inte tala om alla trafikrisker som fortkörning
Om förebyggande räddning kostar kan vissa dra sig för att ringa tills det blivit riktigt allvarligt, det är svåra avvägningar.
Man kan också fråga sig om man ger sig ut och kör bil trots SMHI orange vädervarning på E22 i Skåne, utan vinterkläder och sommardäck på sin lastbil.
I Sverige har vi förmånen med fria räddningar och hoppas det inte missbrukas så det kan förbli så.
/Patrik
