I övrigt tycker också jag att jämförelsen med flygplansvingar är tveksam. Ett paddelblad har ju en extrem anfallsvinkel i vattnet under arbetsfasen och vattenflödet över bladet torde ha få likheter med luftflödet över en flygplansvinge
I förhållande till kanoten rör sig paddeln mycket mera bakåt än åt sidan, men i förhållande till vattnet är rörelsen bakåt inte så stor (annat än vid kraftiga tag i låg hastighet). Antag att paddelbladet rör sig 5 cm bakåt, och 30 cm utåt. Om jag räknar rätt skulle det ge en anfallsvikel på knappa 9,5 grader. Inte låter det så extremt i mina öron.
Någon framhöll också att vatten är ett väldigt annorlunda medium än luft. Men vad är den betydelsefulla skillnaden? Den enda, ur flödesdymaisk synvinkel viktiga skillnad jag känner till är att luft är kompressibelt, vatten är det (nästan) inte. Å andra sidan lär det inte vara någon dålig approximation att betrakta luft som ickekompressibelt för en flygplansvinge i hastigheter lägre än ljudets (och inte behöver ju en vinge röra sig i överljudshastighet för att generera lyftkraft).
Arneri ger en mycket förtjänstfull förklaring till varför en vingpaddel fungerar bättre när den dras utåt än en plattpaddel. Men det är knappast mycket till argument mot fltygplansvingeffekten -- det bara förklarar varför vingprofiler -- på flygplan såväl som ving- och GP-paddlar, är välvda snarare än platta.
Med min GP gäller, inte bara vid framåtdrag, utan också stödtag, att den kraft jag kan generera vinkelrätt mot paddelbladets yta ökar dramatiskt om jag har paddelbladet i (inte på), vattnet, och drar den i sidled, så att vatten strömmar på båda sidorna om paddelbladet. Varför är kraften så dramatiskt mycket högre om jag drar paddeln i sidled, än om jag bara drar den vinkelrätt mot bladytan? Varför är skillnaden så dramatisk vid stödtag om jag drar paddeln genom vatten, i stället för över? Flyplansvingeffekten skulle besvara båda frågorna, men om flygplansvingeffekten är falsk, vad är förklaringen då?