Hej! Annonser är vår inkomstkälla för att kunna driva Utsidan.
Om du inte vill slå av annonsblockering kan du istället stödja oss genom att
teckna ett Plusmedlemskap -
då kan du dölja alla annonser och slipper denna text!
Du använder en föråldrig webbläsare. Det får inte visa dessa eller andra webbplatser korrekt. Du bör uppgradera eller använda en alternativ webbläsare .
Måskonåiveglaciären, Skraahpetjåhke och Dålkoetjåkhe
I höstas gick jag en tur som slår allt jag gjort tidigare. Den påminner mycket om de turer som diskuterats här. Det är en miljö som är svår att beskriva med ord. Jag hoppas att bilderna kan förmedla lite av detta och ge inspiration. Ett område där man inte behöver trängas!
P.g.a. Begränsning i antal bilder delar jag upp detta på flera inlägg.
Efter en natt vid den ypperliga tältplatsen vid Syterskalets västra mynning lämnar jag tältet och är redan på väg när det första ljuset når in i dalen.
Stigen går brant uppför och dalgången badar i ljus. Innan stigningen planat ut viker jag av till vänster upp mot Måskoeståhke.
Utsikt från Måskoeståhke, ned mot Viterskalet. Vädret är kyligt men strålande, det går lätt, jag är peppad.
Skraahpetjåhke är i dimman men sadeln öster om toppen ser väldigt lockande ut. Jag bestämmer mig för att inte gå upp på Morthtetjåhke för att öka chanserna att komma runt hela dalen. Jag rundar Morthtetjåhke och går mot bergskanten och den onämnda toppen 1500m.
Vyn tar andan ur mig! Slätten breder ut sig under och jag följer klippkanten i ca 1 km. Måste stanna då och då för att bara ta in allt.
Nedanför toppen 1500 ser jag äntligen Måskonåives glaciärsjö. Glaciären är mäktig och terrängen ned till glaciärsjön är ganska brant.
Jag kommer fram till en sjö där isblocken ligger tätt vid utloppet. Blocken har kalvat av glaciären. De är stora hindras av stenar och grunt vatten från att fortsätta vidare ut över kanten.Detta var det egentliga målet med min tur. Jag bara njuter av stillheten och den majestätiska miljön. Jag har drömt om att se denna glaciär.
Jokken kastar sig utför bergssidan ned mot dalen. Den är grund och stenig. Här måste jag fatta beslutet om jag ska nöja mig med detta och gena rakt ned i Viterskalet eller ta vägen över kammen väst om skalet. Det har gått bra hittills och vädret är fantastiskt. Jag kan bara inte låta bli att fortsätta.
Jag tar mig försiktigt uppför glaciären på den södra sidan. Kanten är mäktig. Jag väntar lite, men inget isblock kalvar nu. Sakta går jag uppför, det är inte brant, och jag får gott fäste vid varje steg på de delar av glaciären där solen legat på. I skuggan är det hårt och otrevligt. Jag går i solen och skulle stanna lätt vid ett fall intalar jag mig själv men vill inte prova...
Här tar jag farväl av glaciärsjön. Den norra sjön kom jag mig inte till den här gången. Terrängen mellan sjöarna var relativt brant.
Jag jobbar mig uppför glaciären och där den planar ut vek jag upp på klipporna till vänster mot ännu en omärkt topp.
Här möts jag av ännu en oslagbar vy. Glaciärer, sjöar, toppar. Jag ser långt in i Norge. Måste sätta mig ner. Jag masserar mitt vänstra knä som ömmar mer och mer, men smärtan är inget mot detta.
Nere i den sadel jag drömde om för några timmar sedan. Vyn är mot Måskoeståhke mitt i bild och N. Sytertoppen till vänster. Framför mig ligger en ganska brant sluttning med snöfält. Det känns lite för brant, skulle gärna haft utrustning, men jag försöker så gott det går att se till att fallinjerna inte skulle bli alltför långa. Att inte gå på snön är uteslutet, det skulle ta en oändlig tid.
I höstas gick jag en tur som slår allt jag gjort tidigare. Den påminner mycket om de turer som diskuterats här. Det är en miljö som är svår att beskriva med ord. Jag hoppas att bilderna kan förmedla lite av detta. Ett område där man inte behöver trängas!
Efter en natt vid den ypperliga tältplatsen vid Syterskalets västra mynning lämnar jag tältet och är redan på väg när det första ljuset når in i dalen.
Stigen går brant uppför och dalgången badar i ljus. Innan stigningen planat ut viker jag av till vänster upp mot Måskoeståhke.
Utsikt från Måskoeståhke, ned mot Viterskalet. Vädret är kyligt men strålande, det går lätt, jag är peppad.
Skraahpetjåhke är i dimman men sadeln öster om toppen ser väldigt lockande ut. Jag bestämmer mig för att inte gå upp på Morthtetjåhke för att öka chanserna att komma runt hela dalen. Jag rundar Morthtetjåhke och går mot bergskanten och den onämnda toppen 1500m.
Vyn tar andan ur mig! Slätten breder ut sig under och jag följer klippkanten i ca 1 km. Måste stanna då och då för att bara ta in allt.
Nedanför toppen 1500 ser jag äntligen Måskonåives glaciärsjö. Glaciären är mäktig och terrängen ned till glaciärsjön är ganska brant.
Jag kommer fram till en sjö där isblocken ligger tätt vid utloppet. Blocken har kalvat av glaciären. De är stora och hindras av stenar och grunt vatten från att fortsätta vidare ut över kanten.Detta var det egentliga målet med min tur. Jag bara njuter av stillheten och den majestätiska miljön. Jag har drömt om att se denna glaciär.
Jokken kastar sig utför bergssidan ned mot dalen. Den är grund och stenig. Här måste jag fatta beslutet om jag ska nöja mig med detta och gena rakt ned i Viterskalet eller ta vägen över kammen väst om skalet. Det har gått bra hittills och vädret är fantastiskt. Jag kan bara inte låta bli att fortsätta.
Jag tar mig försiktigt uppför glaciären på den södra sidan. Kanten är mäktig. Jag väntar lite, men inget isblock kalvar nu. Sakta går jag uppför, det är inte brant, och jag får gott fäste vid varje steg på de delar av glaciären där solen legat på. I skuggan är det hårt och otrevligt. Jag går i solen och skulle stanna lätt vid ett fall intalar jag mig själv men vill inte prova...
