Härligt att läsa ovanstående! Jag kör mina vallningsfria denna säsong och om det skulle råka vara vinter med snö även nästa år och jag fortfarande är biten, då investerar jag i ett par andra skidor och vallar. Jag har fått tusen föreläsningar om hur komplicerat det är att valla och att man ska ha strykjärn och sandpapper och... Nu har ju jag åkt bara i detta ideala väder du beskriver och ska testa nu när det töar och fryser på igen, hur de känns.
Men det verkar finnas massor av åsikter! Jag har hört från vana skidåkare att vallningsfria är helt okej och att man om man vill bara kan lägga på glidvalla, men det ska jag alltså inte göra?
så här tänker jag, när det gäller enkel vallning av längdskidor avsedda för körning i spår och av "vanliga motionärer".
glidytorna (framför och bakom fäszonen) tycker inte jag att man behöver ägna någon som helst uppmärksamhet över huvudtaget. knappt ens som väldigt duktig motionär,
varför?
1. så länge det inte är rena elitskidor, vi pratar om, kommer dom färdiga från fabriken som naturligigtvis gör vad dom kan för att glidytan ska vara bra.
tom en snowracer med enkla plastbelag glider ju bra, så varför skulle inte skidtillverkare ha sett till att skidor för flera tusen också gör det!? det är ju en hyfsad konkurrentfördel att kunna erbjuda en skida med bra glid så jag förstår inte vad motivet skulle vara till att inte göra det.
2. att belagen behöver "underhållas" och få "omvårdnad efter några år för att hålla sig i bra skick finns det inte mycket forskning på eller annat stöd för. det är ju bara att titta sig omkring på alla 20år gamla skidor, inte har större delen av dom tagit någon skada av att stå ovallade. (bra kan dock vara att förvara skidan mörkt, ej varmt och gärna i ett fodral)
jag är övertygad om att skidan tar mer stryk av ett ständigt uppvärmande och avsvalnande vilket glidvallning innebär.
3. glidytorna blir repiga med åren. visst är det så, men normalt sett sitter dessa repor i skidans längdriktning och har marginell påverkan på glidet.
4. vet man inte vad man håller på med och inte har ordentliga grejor är risken att ett försök att valla glidytorna slutar med att skidan glider betydligt sämre än om man hade låtit bli den. det kan tom sluta helt i kaos att du står med ett par skidor där du får ifrysningar även på glidytorna, eller i total katastrof, att du bränner belagen med strykjärnet så att dom för alltid är förstörda.
5. när det gäller att optimera sin utrustning handlar 80% om fästet och endast 20% om glidet. dvs även om du gör allt exakt rätt och lägger x-antal tusen på att köpa samma saker som eliten har kommer det i alla fall ha marginell påverkan för slutresultatet.
6. varför ska man sträva efter maximalt glid? max 10procent av de åkare jag stöter på ute i spåren kan hantera ett par skidor som glider som spjut. dom allra flesta står ändå och spänner sig, plogar nerför och kan inte ens hantera det glid dom har. dessutom åker ju de flesta "motionärer" för att få just motion, att inte ha maximalt glid = mer motion...
7. kostnaden, att köpa på sig allt som behövs för att i dom flesta fören kunna valla och få fram det där super glidet som eliten eftersträvar slutar på allt för många tusenlappar för att det ska kunna försvaras med rationella och förnuftiga argument.
8. vem är det som förespråkar den här typen av vallning? skidförsäljaren som lever på att sälja grundpreppareringar, stenslipningar eller stålsicklingar?
vallatillverkaren som spelar på dina rädslor och med sina mer känslomässiga argument?
eller är det bekantskapskretsens pryl-nisse som mer utvecklat "en sport i sporten" och egentligen tycker att timmarna i vallboden är roligare än själva åkningen? eller nån besserwisser som alltid har en tendens att krångla till saker och ting?
och som jag var inne på tidigare, allt eftersom antalet områden vi män behärskar och haft monopol på, i en rasande takt krymper, finns det ju snart bara grillning av kött och vallning av skidor kvar, att krampaktigt hålla sig fast vid och försöka få att framstå som så komplicerat som möjligt..
vallning av fästzonen:
80% av fästet handlar om att ha rätt skida, endast 20% handlar om själva vallningen.
därför är det oerhört viktigt att hitta en skida med rätt spann och att märka ut den på ett korrekt sätt, vilket är lätt och går på tio minuter
har man en befintlig utrustning är det första man gör, att göra rent skidorna från gammal valla, skrapa bort det värsta med en plastsickel, isskrapa el likn och det sista tvättas med ex lacknafta (som prylnissar och andra otrygga konsumenter även kan köpa till femdubbla priset under namnet "valla-väck")
letar upp ett jämt underlag och ställer sig på dom med jämvikt, dvs lika mycket tyngd på båda skirona, ber en kompis köra in ett papper under skidan, vid skon, drar pappret så långt fram det går, där det fastnar gör man ett streck, sen dras pappret bakåt tills det fastnar även där, gör ett streck. du har då fått ut ditt spann. dvs din fästzon är markerad. mellan dessa streck ska du lägga på fästvalla. bakom och framför strecken har du dina glidytor och dom ska du alltså enligt mitt tycke inte göra något åt.
sen lägger du över all din vikt på ena skidan, med koncentration ner vid tån, pappret ska då i princip ha tramapats fast under hela skidan.
om du inte får en sträcka på runt 25% av skidans längd, som pappret går att föra fritt, i moment ett, har du för mjukt spann, dvs fel skida till din vikt.
om du inte kan trycka fast större delen av fästzonen i underlaget ,dvs pappret ska inte gå att flytta i moment två, har du (i regel) för hårt spann.
sen kan man mäta ut spannets höjd mm men det är överkurs och något man ägnar sig åt när man kommit igång lite mer och eller utvecklat ett större intresse.
steg2.
den del som nu markerats som fästzon, kan man om man vill ta ett helt vanligt sandpapper korn ca 120-150, eller en nagelfil av typen som är uppbunden på papp, och "rugga" dvs dra några lätta drag med slipmedlet på tvären mot skidans längdriktning.
ovanstående är dock inte nödvändigt, men det gör att vallan biter sig fast något bättre.
steg3
själva vallningen.
är det kallt och snön inte varit med om några större väderomslag. håller man sig till ett enkelt tre-pack med burkvallor som man köper lite här och var för runt 100:- med en korkkloss. läser på burkarna vilken temperaturgräns dom passar bäst för.
lägger på ett första lager som går mellan nyss nämnda streck, gör nästa lager något kortare, kanske ett tredje och fjärde lager som blir ytterligare kortare.
detta behöver inte kompliceras utan kan göras direkt ute vid spåret. inga strykjärn, vallaställ el likn behövs
har man lagt på för mycket kör man bara vidare tills vallan efter någon km slitits bort och nästa gång lägger man på lite kortare sträcka och eller inte så många lager.
har man fortfarande inget fäste, lägger man på lite längre och eller högre lager. kan göras direkt ute i spåret.
man memorerar och ev ritar på nåt extra streck efter 3-4 försök vet man direkt hur man ska göra.
håller sig temp och snöförhållanden gör man inget mer än bättrar på det man genom körning slitit bort.
är det gamla isiga spår som varit med om ett eller flera väderomslag (ofta framåt vårkanten) lägger man på en mjukare fästvalla på burk eller "klister" som säljs på tub.
här får man komplettera sitt "tre pack" med någon valla man köper löst, men det står klart och tydligt på förpackningen vilken temp och vilket snöförhållande som är lämpligt. sen är det inte så himla petnoga.
sen finns det lite special fall som under en hel säsong inte inträffar så ofta. runt noll grader och kraftigt snöfall etc endera stannar man hemma eller så kompletterar man med ytterligare någon valla. eller så kör man med det man har och får då finna sig i att inte dom gånger ha optimalt fäste eller riksera ifrysningar i fästzonen.
i regel så plockas klister och mjukare fästvallor fram i slutet av säsongen, men blir det väldigt omväxlande väder kan man ibland åka på ett "krångligt" moment som innebär att den klistrade skidan måste göras ren för att det återigen är kallt och förhållandevis ny snö.
när det gäller vallning VS vallningsfria, kan dom vallningsfria vara ett bra (tom ibland bättre) alternativ när det är slaskigt i spåren och eller kommer nysnö och är runt noll. (dvs i princip vid dom tillfällen där vanliga motionärer nästan aldrig åker skidor)
dom fungerar halvhjärtat när det är kallt och snön inte varit med om något väderomslag, men hämmar glidet för mycket och är egntligen ingen konkurrent till vallningsbara då dessa i detta förhållande är så lätta att valla.
när det är isiga spår är det något mer komplicerat att valla men då är å andra sidan de vallningsfria helt obrukbara och inte ens något alternativ. själva vallningen är inte komplicerad men ev rengöring och återgång till kall-före kan medföra lite pyssel. men åter igen handlar allt om hur seriös man är och hur mycket tid man vill lägga ner.
tycker man det där med klistervallning och rengöring verkra bökigt hoppar man bara över det, dessa dagar kommer man då i princip ha noll fäste, men det kommer ändå alldrig bli sämre än vad den vallningsfria skulle ha gett.
eller så väntar man till framåt mars och går då över till klister och sen kör man bara klister tills säsongen är helt slut och gör då en rejäl rengöring.
