Kan man lära sig uppskatta vandra ensam?

[Hattmakaren]

Även jag älskar att solovandra. Eller, det är inte helt sant då jag går med hund. Skulle dock avråda från trepassleden solo.

Trepassleden är inte värre än något annat om man har vana och vett i skallen.

 

[tango]

Vilda djur anfaller sällan en ensam människa också i Sverige.

Tror det vilda djur som dödar flest i Sverige är bi/geting om sticker någon som är överkänslig eller i halsen som svullnar. Har för mig att jag läst artikel om det.
Att bli attackerad av björn, varg eller liknande är mycket osannolikt. Att hamna mellan hona och unge ökar oddsen, annars brukar svenska stora vilda djur inte gärna uppehålla sig nära människor.

/Patrik

 

[seobserver]

Somliga trivs med att vara ensamma i naturen andra passar det inte. Pröva ett veckoslut nära och se om du gillar det. Bra om du kan avbryta.
Uppe eller nere bland bergen är det inte fullt lika enkelt.

go tur

 

[majjen]

Många fjällvandrare - inklusive jag själv - har fastnat för olika delar av fjällvärlden. För min del har det under de senaste (20) åren utkristalliserat sig tre olika områden som jag kommit tillbaka till: centrala Sarek, sydväst Abisko samt Sulitelma/södra Padjelanta. I alla dessa områden har jag vandrat så mycket att jag känner dem väl. Ett besök i dessa områden är sällan det andra likt. Dels påverkar förstås vädret, men det som påverkar allra mest är vandringssällskapet - eller avsaknaden av sällskap. Jag njuter av att visa denna natur för andra. Jag har dock märkt att jag blir en bättre ciceron sedan jag vandrat ensam i området. Jag vet inte vad det beror på, men så är det.
Det finns ett av dessa områden som jag betraktar som "mitt" mer än de andra: Abisko. Jag TROR att det beror på att första gången jag vandrade här så gjorde jag det ensam.
Det må vara hur det vill med det, men en ensamvandring ger andra upplevelser än kamratvandring vilket denna tråd ger bra exempel på. Båda behövs.

HåkanF

 

[HasseQ]

När jag fjällvandrade sist så blev det alltid ensamturer. En kombination av att jag ville göra egna turer, och att jag inte kände någon som ville hänga på. Jag är egentligen ingen super-idrottsman, men det funkade bra ändå. Det blev flera 10-dagars turer ensam rakt genom Sarek, på olika håll, en del mkt trixiga vad där man måste göra bra val och bedömningar, blockhav där det gäller att inte vricka foten, häftiga upplevelser, regn & kyla & blåst, tvivel ibland, men det måste man lösa själv, balansera motivation / säkerhet / vägval / kondition / försiktighet mot varandra och ta egna beslut. Very coolt if you can do it !!

 

[kurwi]

ensam, eller inte så ensam

Många som vandrar ensamma är egentligen ganska sociala - de träffar andra då och då, tar bilder som de ska visa för andra, skriver ner tankar som de - i princip - kommer att dela med andra osv. Som så många gånger handlar det inte om antingen/eller, utan snarare om grader av ensamhet. Och, för egen del, tror jag att man kan förändras över tid. Jag inbillar mig att människor med social trygghet och tillförlitliga nätverk har lättare att vara borta från dem ett tag ...

 

[Pwe]

Jag gick alltid i sällskap förut, men ett år fick jag inte till det. Bestämde mig för att gå själv på riktigt, såg inte en människa på en vecka. Så går numera alltiid mer eller mindre själv.

Tjusningen och kanske det jobbiga är att man blir ensam med sina tankar. Varje vandring har blivit en spegling av hur jag mår när jag går iväg. Ju mer stressad och sämre jag mår, ju mer vill jag vara ensam. Men det brukar alltid sluta med at jag blir bättre och då mer sällskapssjuk.

För mig har en bra kompromiss varit att gå i Jämtlandsfjällen. Utanför lederna några dagar tills jag inte har lust med det längre och då svänger jag tillbaka in i ledsystemet och går mellan stugorna istället. Då ser man folk för det mesta även på dan och kan njuta av samkvämet i stugan på kvällen.

/Peter

 

[Tundraman]

Blir nog tvungen för annars skulle man aldrig komma ut på en vandring...

 

[erephus]

Jag har ju inte läst hela tråd så jag kanske upprepar vad många sagt.

Jag vandrar (oftast) själv för att det är enklast och för att det ska bli av, allrahelst längre turer med övernattning. Också krångligt att få till stånd med dagaturer, upptagen, vill inte för stunden o.s.v. tillsammans med vänner.

Trivs att vara själv också i övrigt.

Mina erfarenheter av att övernatta själv mer än en enstaka natt är att det märks att jag är ensam på ett helt annat sätt än att välja att inte umgås för en kväll, där finns ju trots allt alternativet till hands det kan räcka med att bara gå å fråga - vad gör du? så är ensamheten bruten.

Jag tror att den ensamheten som kommer över en är något man måste vara beredd på. Men det har också varit utvecklande och övergått till ett helt lugn ... och vandringen kan skötas helt utan någon som helst annan aspekt än tid ute istället för sträckan.

Det kan ju finnas andra saker som avgör, planering med resan, ledighet och sådant. Senaste vandringen avbröt jag i förtid då jag kände att - äh jag går tillbaka och åker hem. För mig var det samma frihet som att välja att jag kan övernatta en natt till. Eller stanna någon timme vid ett smultronställe som bara dyker upp ... det är kravlöst enkelt.

Skickat från min G8231 via Tapatalk

 

[stenblock]

Många som vandrar ensamma är egentligen ganska sociala .

Ja det tror jag också.

Speciellt har jag fått det intrycket av dem som ger sig ut ensamma på såna där jorden-runt-färder typ på cykel osv! Fast det är klart, blir väl svårt att resa genom hela världen utan stor grundtillit till människan och öppenhet inför de man stöter på och viss social kompetens.

 

[pappag]

Härlig tråd. Jag har själv funderat mycket kring detta ämne. Nu vandrar jag inte utan cyklar långt. Hittills ensam för att ingen vill följa med. Jag tycker precis som många i tråden att kvällar i tältet är värst. Jag började blogga om min dag för att ha något att göra. Det hjälper för mig.