Kan man lära sig uppskatta vandra ensam?

[BjarneNeb]

Spännande tråd med många aspekter.

För mig är behoven av att vara för mig själv stort och accepteras av min familj. Därav får jag en vecka i fjällen på sommaren och ett antal helger i skogen alldeles ifred. Det betyder inte att jag inte vill vara med familjen utan de förstår att jag har ett behov av att vara själv.

För mig är ordet "ensam" laddat eftersom jag under stora delar av mitt liv känt mig ensam. Så jag ser inte det som att jag vandrar ensam, jag vandrar själv. Jag umgås med mig själv och lär mig att trivas med det.

För att få tiden att gå efter tältslagning och mat så går jag gärna ytterligare en promenad, kanske upp på en fjällsida för att hitta bästa toa eller vilo stenen.
En bok är också bra, går ibland förbi STF stugorna för att byta ut den.

Enjoy //B

 

[Knallarn]

Jag vandrade först med andra personer. Men sedan jag av en slump testade att vandra själv för cirka tio år sedan så har jag aldrig velat återgå till att ha sällskap i fjällen.

Jag bor i Sthlm så jag uppskattar något enormt att slippa ha folk runt mig under några dagar/vecka per år - själslig återhämtning.

Jag går nu heller aldrig på led. Dels för att slippa folk men även för att det känns som att gå på stenhård asfalt.

En annan fördel med ett vandra själv är att man skärper sina sinnen, man tar in omgivningarna, njuter mer av naturen man omges av, tar beslut själv, bestämmer tempo och destination själv.

Visst kan det vara trivsamt med sällskap men ofta uppfattar jag också sällskap som "störningsmoment/brus" som lägger sig som ett filter mellan naturen och dig själv. För ofta samtalar man om saker och ting när man har sällskap - inte sällan om stadslivets bestyr - och då tycker iaf jag att man missar en del av naturupplevelsen.

Att stanna till, uppleva tystnaden, fjällbäckens brus, fjällripan, ett stilla regn, saker jag uppskattar mer än pladder om amorteringar eller karriärsnack (som jag får resterande 51 veckor av året).

Att vandra själv ger en annan dimension - man kommer in i ett kontemplativt läge efter några timmars vandring. Dels kroppsligen pga att du bestämmer din egna takt, men framförallt mentalt där tankar kommer och går och stöts och blöts - få gånger har man den lyxen att kunna reflektera ensam under så lång tid i så fantastisk miljö.

Jag har långa vandringsdagar - börjar tidigt på morgonen och slår läger sent, så jag upplever aldrig tristess på kvällen. Det ska ju lagas mat och pysslas med grejer, förbereda morgondagens etapper osv. Sen somnar man som en liten bebis efter en dags hårt slit Men visst, en bok skadar ju inte att ta med.

Så jag rekommendrar dig verkligen att testa att vandra själv. Det värsta som kan hända är att du får möta dina egna tankar utan att dela med dig av dina klokskaper till andra

 

[joanna]

Konsten att "bara vara"

Visst kan en bok, radio, musik, telefonuppkoppling etc vara till hjälp för att komma över den mentala tröskeln och/eller om behovet visar sig finnas. Men det är ju inte givet att det gör.
Ser man till att alltid ha något "externt" att göra eller förhålla sig till (en vandringskamrat fyller samma funktion), så får man ju aldrig reda på om man faktiskt inte trivs med att bara vara närvarande - i just den stunden, på just den platsen, utan den andres blick som definierar ens jag.

Åtminstone för mig är det tillståndet precis vad jag behöver "tanka" med jämna mellanrum. Jag är bra på att framkalla det var som helst och behöver egentligen inte en ensamvandring som hjälp - men det är ett vackert sätt att göra det på. Och det underlättar säkert för den, som inte har lika lätt att dra ner den mentala rullgardinen i sin vardag.

Det blir ju inte "tomt", när man skippat kompisen/boken/skärmen/hörlurarna. Ljus, skuggor, miljoner färgskiftningar, den stora rymden, den taggiga horisontlinjen strömmar in. Och fjällets tystnad, som är full av ljud.
Frånvaron av medvandrare befriar från självmedvetenheten; det tröttsamma relaterandet av det egna jaget till hur det uppfattas av andra. Man glömmer sitt "själv" och öppnar sig helt för omvärlden.

Behovet av den sortens "bara vara"-tillstånd - och dess motsats, behovet att få alla sina stunder fyllda med "något"- verkar vara djupt rotade personliga konstanter. Jag har som sagt ett barn, som är min totala motsats i det avseendet. Hennes syskon liknar mig. Bägge har haft samma uppväxt med mycket "friluftsliv".

I viss mån kanske det också är en generationsfråga. Den som är uppvuxen med möjligheten att fylla varje "död" stund med att hala upp mobiltelefonen kanske aldrig upptäcker nyttan och skönheten med att sitta och glo ut genom ett tågfönster i ett antal timmar.

Men du får inte reda på vilket som gäller för dig, om du inte prövar.
Se dina ensamvandringsprojekt som en chans att vidga dina gränser - inte som något nödvändigt ont som det gäller att vänja sig vid, eller tricksa bort med ett eller annat "hjälpmedel".


EDIT: Läser först nu Knallarns inlägg och känner verkligen igen mig. Men har inte ens behovet av någon kvällsbok, fast jag inte slår läger särskilt sent. Låg frivilligt instormad i mitt lilla tält i 2,5 dygn på senaste höstturen, utan att ha det minsta tråkigt.

 

[SOTO]

Kul tråd!

Har alltid gillat äventyr, läst om äventyrare som ensamseglare, polarfarare, etc.

Hur skapar man då sitt lilla miniäventyr? Jo man ensamvandrar
Själv så brukar jag ta bilen till Kvikkjokk i slutet av sommaren och starta och avsluta mitt lilla äventyr med övernattning och god mat på Fjällstationen. Sedan brukar det bli ca.10 dagar Padjelanta - Sarek - Nordkalott-leden utan stugbesök och helst så isolerat som möjligt.
Jag gillar att att känna mig lite utsatt, får en kick helt enkelt.Kanske låter det som jag är en risktagare (pensionär) men så är det inte utan jag gör det jag kan för att undvika problem samt löser de som uppstår så gott jag kan.

Är man lite `otrygg´ till läggningen kanske ensamvandring i denna form inte kan rekommenderas. Dock, är man lite intresserad trots allt kan man börja med att träna i närområdet. Jag `power-warkar´ ca. 1,5-2 timmar dagligen och då efter mörkrets inbrott. Det märkliga är att jag sällan träffar på en endaste individ i skogarna häromkring men det är fullt på innegymmen

 

[stenblock]

Tack Joanna mfl som skrivit belysande texter!
Många intressanta inlägg i tråden

Ja ensamheten på fjällen är väl i stort en spegling av ens egen relation till sig själv och sin relation till sitt liv överlag. Är man missnöjd med sig själv och känner t ex sorg över typ nån som dött eller en relation kanske tomheten förstärker de känslorna. Och när man hittat en acceptans av sig själv och sitt liv kanske återspeglingen av naturen man älskar blir annorlunda.

Sen kan ju vissa ändå finns glädje och trygghet i naturen trots sorg och förlust. Alla är väl olika. (Sökte tröst i skogen ofta som barn och ung när det var nåt jobbigt hemma. Ofta var skogen vänlig mot mig ibland inte)

Det var ett bra tips iaf att pröva en tältnatt eller två i närheten av där man bor. Och kanske lämna iaf de elektriska distraktionerna hemma.

(Har själv vant mig vid att i flera års tid ständigt i alla mellanrum lyssna på podcasts. Ständigt olika röster som pladdrar. En del är inte särskilt bra ens. Det är nästan som man omedvetet velat slippa tänka! Häromdagen stängde jag medvetet ner ljudet och lurarna och nätet och det var förvånandavärt skönt. Att kunna höra tystnaden susa i öronen. Sen läste jag lite i en bok - av papper! Den var bra. Det kändes av nån anledning inte som en distraktion på samma sätt som nätet och lurarna . Sånt ska jag göra oftare!)

 

[eribur]

Ja, det var intressant att läsa om era erfarenheter! Känner igen mig i en hel del.

Själv upplever jag att en del melankoliska drag förstärktes under ensamvandring. Tycker dock äventyret och naturupplevelsen blev av en helt annan dignitet än vid sällskap. Så skönt att bestämma allt, precis allt, själv. Brukar småprata en del med mig själv emellanåt för det känns konstigt att själv vara tyst i flera dagar. Tycker också att man har nåt att göra mestadels under den vakna tiden utan att något är tidspressat. Saker får ta den tid de tar. Saknar detta...

 

[joanna]

(...) Ja ensamheten på fjällen är väl i stort en spegling av ens egen relation till sig själv och sin relation till sitt liv överlag. (...)

Jag tror att redan den insikten är till stor hjälp.

Är man missnöjd med sig själv och känner t ex sorg över typ nån som dött eller en relation kanske tomheten förstärker de känslorna. Och när man hittat en acceptans av sig själv och sitt liv kanske återspeglingen av naturen man älskar blir annorlunda.
Sen kan ju vissa ändå finns glädje och trygghet i naturen trots sorg och förlust. Alla är väl olika. (Sökte tröst i skogen ofta som barn och ung när det var nåt jobbigt hemma. Ofta var skogen vänlig mot mig ibland inte)

Har just lyssnat till en mycket nära väns berättelse om hur detta kan förändras av sorg. Skogen, där hen alltid hämtat själsro och nya krafter, blev plötsligt skrämmande och fientlig efter en anhörigs förtidiga död. Nu efter flera år känns skogen som vän igen.

(...) Och kanske lämna iaf de elektriska distraktionerna hemma.
(Har själv vant mig vid att i flera års tid ständigt i alla mellanrum lyssna på podcasts. Ständigt olika röster som pladdrar. En del är inte särskilt bra ens. Det är nästan som man omedvetet velat slippa tänka! Häromdagen stängde jag medvetet ner ljudet och lurarna och nätet och det var förvånandavärt skönt. Att kunna höra tystnaden susa i öronen. Sen läste jag lite i en bok - av papper! Den var bra. Det kändes av nån anledning inte som en distraktion på samma sätt som nätet och lurarna . Sånt ska jag göra oftare!)

Ytterligare en insikt, som du redan har bakom dig. Att tåla tystnaden ingår i förmågan att "bara vara" och är enkelt att öva sig i. Många skulle behöva upptäcka, hur det känns. I många hem står TV:n på dygnet runt och barnen får ingen träning i det aktiva, fokuserade tittandet/lyssnandet/läsandet. Delvis säkert en generationsfråga, men inte endast. Mina egna föräldrar satte bara på radion, TV:n eller skivspelaren, när de ville se/höra ett specifikt program eller bestämt sig för att lyssna aktivt på ett specifikt musikstycke. Det var självklart för mig att göra likadant, när mina egna barn växte upp. Som vuxna stänger även de av, trots dagens obegränsade tillgång. En av dem är yrkesmusiker, och det förstärker säkert hennes behov av tystnad.

 

[The Crow]

Rent allmänt så är jag sån att jag föredrar att vara själv framför dåligt sällskap. Med dåligt sällskap menar jag folk som jag egentligen inte har något gemensamt med eller bara känner ytligt. Att gå ut och vandra med andra med bara fjäll/naturintresse som gemensam nämnare går helt bort för mig. Men gärna med goda vänner om det finns nån som är intresserad.

Men för mig beror det kanske på att jag inte har något egentligt fjällintresse eller naturintresse. Jag gillar bara att vara där och hämta energi, uppleva nya intryck, utmana mig själv att lämna komfortzonen hemma i soffan.

När tjejen ibland är borta en helg så brukar hon vara väldigt mån om att jag ska iväg och träffa kompisar medan jag är rätt så nöjd med att ha huset för mig själv och bara lulla runt utan att prata med någon.

Edit:
Inser att jag inte direkt svarade på frågan. Men jag tänker att det finns ju inget självändamål med att vandra själv annat än om man trivs med det. Således ingen anledning direkt att lära sig det. Om situationen är den att man inte har nån att gå med så är ju ett alternativ idag att hänga på arrangerade turer och där hittar man kanske folk man trivs med och som man kan gå med i fortsättningen.

 

[stenblock]

Bara ett litet siidospår angående sus-i-öronen-tystnad och generationer:

Ja jag tror det är annorlunda nu för de som växt upp med mobiler och tv-spel och sociala medier. Jag är född 74 så jag fick vara med på den analoga tidens slutspurt. Vi hade två kanaler, ingen vhs eller "videospel".

Just barndomen förknippar jag med såna där susa i öronen-stunder. Typ ligga nån eftermiddag i soffan och kolla på dammet i luften som ser ut som snö då ljuset reflekteras. Solfläckarna som dröjde sig kvar när man blundade.. Blöta fötter i snöblaskvåta skor, värkande fingrar efter cykelturer på hösten, lukten när det regnat, de blottade vägkanterna på våren, vara på landet och tystnaden susade men man kunde höra en nyans i suset om en bil var på väg 10 min bort!

Såna där "taktila" minnen från när man som barn gick omkring och hade "tråkigt" vet jag inte om jag haft om jag växt upp idag. Jag hade nog gått all in med spel och appar streaming osv. Som jag delvis gjort som vuxen.

PS. Har lite dubbla känslor kring anti-mobil-kampanjer och såna där upprop som kommer ibland. Förstår om folk tycker man är präktig och moraliserande, men folk får väl göra som dom vill. Men jag tror man förlorat något när man slutat göra ingenting ibland.

 

[veni]

Hej, har funderat länge om jag skulle skriva inlägget.
Även jag känner igen mig i någras berättelser om ensamvandring. Min första fjällvandring (Jämtlandsfjällen med 44 år) var med 9 kvinnor inom Friluftsfrämjandet och kände direkt att fjällvandring var min grej dock inte med så många. 2 år senare övertalade jag min syster och vi tog med oss våra tonårsdöttrar på Kungsleden vandringen. Det gick bra och året därpå övertalade jag maken och även det gick bra, visserligen med en del gnäll på grund av fel val av veckan (han missade slutspelen inom EM fotboll). Det följande året ville ingen följa med så jag var tvungen att vandra ensam eller låter bli. Jag valde att pröva det första på en led (Salto till Kvikkjokk). Det pirrade ordentligt i magen men redan under första etappen kom jag underfund med att det var den bästa upplevelsen. Jag gick i slutet av säsongen och sov i stugorna. Vid den tiden mötte jag få vandrare.
Detta var med några få undantag startskottet för de kommande årens ensamvandringar. Först var det bara stugturer på välkända led och så småningom skaffade jag tält och gick Nordkalottleden.
När jag vandrade 2010 från Kilpis till Kautokeino och slog upp mitt nya (aldrig testat någon tältnatt ute) bivacktält mellan Somashytta och Saraelv (Nordreisa) kändes det först läskigt delvis på grund av ensamheten och mycket få vandrare. Det kändes som om dom få träd fick fötter och kom emot mig när jag kikade ut ur öppningen. Men det blev bättre och bättre med varje användning och nu uppskattar jag fördelen med tältningen. Bivacktältet är sedan länge utbytt mot ett mer bekvämt tält. Överhuvud-
taget lärde jag mig jättemycket om mig själv på just den vandringen. Jag gick många gånger fel, hade inte någon GPS eller annan hjälpmedel med mig och en gång såg jag varken vilken stig jag kom från eller vart jag skulle fortsätta på grund av alla fyrhjulingsspår kors och tvärs. Men jag var överraskat av mig själv att jag kunde med hand av min karta lista till sist ut var jag stod och hitta den mycket svaga stigen. Nåväl, de kommande åren höjde jag ribban och våga idag att vandra orösat iaf kortare etapper. Eftersom jag inte har skaffat mig ett hjälpmedel förutom GPS går jag helst med någon annan när det är längre orösade eller utmanande etapper.
Som någon skrev i ett inlägg känner jag också det lite jobbigt att sätta upp mitt tält tidigt och fördriver tiden. Jag har svart att hitta en bekväm ställning och läsa en bok i tältet. Hittills har jag inte behövt att tillbringa mer än en natt åt gången i tältet. Det blir väl mest att man studera kartan och nästa dags vandring. Då jag brukar vandra sent på sommaren blir det rätt kallt på kvällarna och därför ofta läggdags redan vid 19-tiden.
Till saken hör också att jag är lite introvert dock har jag inga problem att prata inför en större grupp eller träffa nya personer i allmänhet. Det är mest det där minglande & festande jag har problem med. Jag undrar om de flesta som gillar att vandra ensam är lite introvert.
Mvh Veni

 

[joanna]

(...) Just barndomen förknippar jag med såna där susa i öronen-stunder. Typ ligga nån eftermiddag i soffan och kolla på dammet i luften som ser ut som snö då ljuset reflekteras. Solfläckarna som dröjde sig kvar när man blundade.. Blöta fötter i snöblaskvåta skor, värkande fingrar efter cykelturer på hösten, lukten när det regnat, de blottade vägkanterna på våren, vara på landet och tystnaden susade men man kunde höra en nyans i suset om en bil var på väg 10 min bort!

Såna där "taktila" minnen från när man som barn gick omkring och hade "tråkigt" vet jag inte om jag haft om jag växt upp idag.

(...) jag tror man förlorat något när man slutat göra ingenting ibland.

Känns igen. Tack. Vilken fantastisk beskrivning.

 

[qy]

Är det någon här på forumet som gått från att föredra att vandra i sällskap till att uppskatta även att vandra ensamma?

Hur upplevde ni ensamheten på fjället innan ni vant er uppskatta den och hur förändrades den uppfattningen?

Jag valde tidigare att inte gå ensam av säkerhetsskäl, men med dagens möjlighet till satellitkommunikation tycker jag att det är OK och har börjat.(Jag ser ingen lockelse i hålla mig på de populäraste lederna.) Jag var ganska säker på att jag skulle trivas i mitt eget sällskap och så har det även varit.

Det innebar naturligtvis att jag kände mig trygg med situationen när jag gav mig ut själv första gången, så jag har inte upplevt att jag har någon otrygghet att överkomma. Tycker att det är lite skönt att slippa ha delansvar för någon annans upplevelse och att kunna ta alla beslut utan hänsyn till andra.

Uppskattar både att ha dagar helt ensam och att träffa någon då och då och byta några ord, men blir det för täta möten står det lite i vägen för upplevelsen.

Jag brukar ha något jag kan läsa med, men det brukar förbli oläst. På kvällarna funderar jag på val av rutter, äter, fixar med utrustning, tar kort i närheten av lägret, lyssnar på de ljud som finns, tittar på hur landskapet förändras med molnighet och solhöjd etc utan tanke på att jag ska göra det för att få tiden att gå. Jag är vanligen ganska trött när det är läggdax. Jag tror det kanske kan vara ett tips att om det behövs låta tiden gå genom att fundera på småförbättningar i utrutningen, elda etc, det kan vara tidsfördriv som inte stör sinnesstämningen.