Jag står på Kala Patthar 5545 möh och funderar på varför inte alla som reser hit och inte skall upp på dom riktigt höga höjderna, åker hit i november månad? Vi har nu varit i området i snart 3 veckor och har haft knallblå himmel varenda dag, vilken visst inte är nåt ovanligt. Alla som har varit här säger att det är ett fantastiskt ställe. Utsikten är minst sagt spektakulär. Isfallet upp mot Everest är enormt. Nuptse 7864m och Lhotse 8510m till höger. Till vänster, Pumori 7165m och Ama Dablam 6814m en bit bort. Och mitt i blickfånget, jätten himself, Mount Everest. Man önskar att alla som är bergtagna skulle få stå här en gång i livet.
Jag ropar på våran guide Raju, han har tryckt in sig i en klippskreva och sitter och solar. Är han trött? Näää, Raju blir aldrig trött. Paradoxalt nog gillar han inte höjder.
- Raju, next time we climb Pumori.
- Difficult and dangerous, ropar Raju tillbaka.
Strax efter brakar det loss en lavin på Nuptse och något senare en till just på Pumori.
Vi är bara 3 på berget, Per är intrasslad bland böneflaggorna högst upp och försöker fotografera det hårresande stupet på baksidan. Meningen var att våran bärare Bikash skulle med upp men han gav upp halvvägs. Det kan tyckas vara lite klent men har man sett vad han har presterat under dessa veckor så förstår man varför. Grabben bär en packning på närmare 40 kilo, i flip-flopp. I början tyckte vi synd om honom men när han en dag kom springande med en stor sten han hade hittat, i och för sig en vacker sten men vi uppskattade vikten till nästan 5 kilo. När den sen åkte med i hans packning slutade vi tycka synd om honom.
Vi tar oss ner till Gorak Shep, jag trivs där. Annat var det förra natten i Lobuche. “Byn” består av typ 3 hus och det var minst sagt överbelagt. Kunde inte somna utan gick ut som vanligt och lade mig utanför och stirrade en stund på stjärnhimmeln, vilken bonus och få se det varje kväll. Det blev kallt snabbt och jag skulle gå tillbaka in i lodgen. Stiger in och träffar på 5 häpna sydkoreaner som spelar kort. Jag har gått in i fel stuga, jag måste vara den första som går vilse i Lobuche. På morgonen är det kaos när alla skall iväg samtidigt. En toalett på typ 80 stycken vandrare.
- Äsch, vi går och lägger oss igen, vi kommer ändå gå förbi dom under dagen, säger Per. Det har sina fördelar att vara i en liten “expedition”.
Klättersäsongen är precis över på Everest och det dräller av aluminiumstegar som används i isfallet, spännande. Vi är lite slitna efter Kala Patthar. Jag käkar mushroom Soup med popcorn och Per äter en liten och ovanligt ful pizza. Vi har kartmöte som vi har varje kväll, vi vet precis vart vi ska men vi har våra kartmöten i alla fall. Meningen var att vi skulle upp på KP imorgon men vi kände oss pigga så vi gick upp idag. Det innebär att vi går till Everest Base Camp imorgon.
Trekken till EBC var längre än vad vi trodde. Dom flesta väljer antigen KP eller EBC, jag tycker det är synd. Man kanske bara är här en gång i livet. Det är värt att planera in en extra dag för att hinna med bägge.
- Okay guys, we are here, säger Raju.
- What? Where is the Basecamp?
- It`s right here.
- Where?
- HERE, around you.
Plötsligt börjar man se massor av tältplatser bland stenskravlet. Vi visste att det inte skulle finnas några expeditioner på plats, vi mötte den sista på väg tillbaka igår. Men det gör inget, det är kul att vara här, mäktigt.
Vi är färdiga här uppe, acklimatiseringen för Imja Tse är klar. Vi har mått toppen förutom Per åkte på lite magsjuka i Kathmandu och hade ett par tuffa dagar i början på vandringen. Lite lätt huvudvärk någon gång pga höjden får man räkna med. En och annan taskig natt och ingen aptit emellanåt kan man leva med.
Vi vandrar mot Imjadalen via Lobuche och Dingboche. När vi går mot Chukhung tänker jag tillbaka på våran resa. Från det trivsamma kaoset i Kathmandu och första kvällen i baren på vårt guesthouse. När vi går in i restaurangen så möter vi en tokig engelsman, Graham, iklädd full crossmundering inkl. crosstövlar. Det visar sig att dom har kört mc upp till Everest Base-Camp fast på Tibetsidan, samtliga hade kraftig huvudvärk hela tiden. Fast deras största bekymmer var att det var dåligt med sprit på resan.
När han hörde vart vi skulle hade han bara ett råd att ge:
-Before you go treeking, buy some alcohol, there is no bars up there.
När vi kompletterade våran utrustning i Ktm träffade vi Nima Gombu Sherpa, 12 ggr på Everest summit, det gjorde sig bra på visitkortet. Jag fick tom prova hans kängor som han hade haft på toppen.
Flygturen från Kathmandu till Lukla var en upplevelse, landningsbanan i Lukla är makalös. I Pheriche träffade Adolfonso, en galen italienare, förre detta proffscyklist. När han visade på kartan hur han hade gått förstod man varför han var inne på sin 4:dje guide. Acklimatisering fanns inte i hans ordförråd. På natten var jag helt övertygad att han skulle dö, vi hade rummet bredvid.
Adolfonso hade en mycket tuff natt, hemska mardrömmar. Mina egna små demoner stod och darrade av skräck i hörnet. På morgonen hade även hans 4:dje guide stuckit. En nepalesiskt guide lämnar inte sin klient, så nåt heltokigt var det med honom. När vi lämnade Pheriche stod Per, Raju och Bishnu och kollade in ett nytt minnesmonument över omkomna på Everest. Jag hade redan sett det så jag var lite längre bort och tyckte synd om en liten häst och borstade bort snön som kommit under natten. Som tack för hjälpen sparkade han bakut och missade mitt höger lår med några centimeter. Tur att han var lite stel och jag hann hoppa undan annars hade resan tagit slut där. I och för sig nära till sjukan, i Pheriche finns en sjukstuga. I Thuklha träffade vi på en rullstolsbunden amerikanska som blev buren av ett par sherpas upp mot Everest BaseCamp, härligt att förverkliga sina drömmar.
Fortsättning följer på: Imja Tse/Island Peak Nepal
Jag ropar på våran guide Raju, han har tryckt in sig i en klippskreva och sitter och solar. Är han trött? Näää, Raju blir aldrig trött. Paradoxalt nog gillar han inte höjder.
- Raju, next time we climb Pumori.
- Difficult and dangerous, ropar Raju tillbaka.
Strax efter brakar det loss en lavin på Nuptse och något senare en till just på Pumori.
Vi är bara 3 på berget, Per är intrasslad bland böneflaggorna högst upp och försöker fotografera det hårresande stupet på baksidan. Meningen var att våran bärare Bikash skulle med upp men han gav upp halvvägs. Det kan tyckas vara lite klent men har man sett vad han har presterat under dessa veckor så förstår man varför. Grabben bär en packning på närmare 40 kilo, i flip-flopp. I början tyckte vi synd om honom men när han en dag kom springande med en stor sten han hade hittat, i och för sig en vacker sten men vi uppskattade vikten till nästan 5 kilo. När den sen åkte med i hans packning slutade vi tycka synd om honom.
Vi tar oss ner till Gorak Shep, jag trivs där. Annat var det förra natten i Lobuche. “Byn” består av typ 3 hus och det var minst sagt överbelagt. Kunde inte somna utan gick ut som vanligt och lade mig utanför och stirrade en stund på stjärnhimmeln, vilken bonus och få se det varje kväll. Det blev kallt snabbt och jag skulle gå tillbaka in i lodgen. Stiger in och träffar på 5 häpna sydkoreaner som spelar kort. Jag har gått in i fel stuga, jag måste vara den första som går vilse i Lobuche. På morgonen är det kaos när alla skall iväg samtidigt. En toalett på typ 80 stycken vandrare.
- Äsch, vi går och lägger oss igen, vi kommer ändå gå förbi dom under dagen, säger Per. Det har sina fördelar att vara i en liten “expedition”.
Klättersäsongen är precis över på Everest och det dräller av aluminiumstegar som används i isfallet, spännande. Vi är lite slitna efter Kala Patthar. Jag käkar mushroom Soup med popcorn och Per äter en liten och ovanligt ful pizza. Vi har kartmöte som vi har varje kväll, vi vet precis vart vi ska men vi har våra kartmöten i alla fall. Meningen var att vi skulle upp på KP imorgon men vi kände oss pigga så vi gick upp idag. Det innebär att vi går till Everest Base Camp imorgon.
Trekken till EBC var längre än vad vi trodde. Dom flesta väljer antigen KP eller EBC, jag tycker det är synd. Man kanske bara är här en gång i livet. Det är värt att planera in en extra dag för att hinna med bägge.
- Okay guys, we are here, säger Raju.
- What? Where is the Basecamp?
- It`s right here.
- Where?
- HERE, around you.
Plötsligt börjar man se massor av tältplatser bland stenskravlet. Vi visste att det inte skulle finnas några expeditioner på plats, vi mötte den sista på väg tillbaka igår. Men det gör inget, det är kul att vara här, mäktigt.
Vi är färdiga här uppe, acklimatiseringen för Imja Tse är klar. Vi har mått toppen förutom Per åkte på lite magsjuka i Kathmandu och hade ett par tuffa dagar i början på vandringen. Lite lätt huvudvärk någon gång pga höjden får man räkna med. En och annan taskig natt och ingen aptit emellanåt kan man leva med.
Vi vandrar mot Imjadalen via Lobuche och Dingboche. När vi går mot Chukhung tänker jag tillbaka på våran resa. Från det trivsamma kaoset i Kathmandu och första kvällen i baren på vårt guesthouse. När vi går in i restaurangen så möter vi en tokig engelsman, Graham, iklädd full crossmundering inkl. crosstövlar. Det visar sig att dom har kört mc upp till Everest Base-Camp fast på Tibetsidan, samtliga hade kraftig huvudvärk hela tiden. Fast deras största bekymmer var att det var dåligt med sprit på resan.
När han hörde vart vi skulle hade han bara ett råd att ge:
-Before you go treeking, buy some alcohol, there is no bars up there.
När vi kompletterade våran utrustning i Ktm träffade vi Nima Gombu Sherpa, 12 ggr på Everest summit, det gjorde sig bra på visitkortet. Jag fick tom prova hans kängor som han hade haft på toppen.
Flygturen från Kathmandu till Lukla var en upplevelse, landningsbanan i Lukla är makalös. I Pheriche träffade Adolfonso, en galen italienare, förre detta proffscyklist. När han visade på kartan hur han hade gått förstod man varför han var inne på sin 4:dje guide. Acklimatisering fanns inte i hans ordförråd. På natten var jag helt övertygad att han skulle dö, vi hade rummet bredvid.
Adolfonso hade en mycket tuff natt, hemska mardrömmar. Mina egna små demoner stod och darrade av skräck i hörnet. På morgonen hade även hans 4:dje guide stuckit. En nepalesiskt guide lämnar inte sin klient, så nåt heltokigt var det med honom. När vi lämnade Pheriche stod Per, Raju och Bishnu och kollade in ett nytt minnesmonument över omkomna på Everest. Jag hade redan sett det så jag var lite längre bort och tyckte synd om en liten häst och borstade bort snön som kommit under natten. Som tack för hjälpen sparkade han bakut och missade mitt höger lår med några centimeter. Tur att han var lite stel och jag hann hoppa undan annars hade resan tagit slut där. I och för sig nära till sjukan, i Pheriche finns en sjukstuga. I Thuklha träffade vi på en rullstolsbunden amerikanska som blev buren av ett par sherpas upp mot Everest BaseCamp, härligt att förverkliga sina drömmar.
Fortsättning följer på: Imja Tse/Island Peak Nepal
