Jag tror inte jag vill ha barn - nån som känner samma?

[thureb]

Bra att vi är olika

Jag tror att de allra flesta är lite kluvna inför det stora åtagandet att bli förälder. För artens överlevnad tror jag det är bra att det finns olika strategier att några skaffar barn andra inte. Många kan ju inte få barn eller adoptera.

Livets mening är en komplex fråga. Att utvecklas som samhällsvarelse och att interagera med andra är ett av mina svar på frågan. Egna barn kan vara underbart men det kan vara underbart utan egna barn.

Thure

 

[b_luthman]

nog för att jag är för ung för att ens fundera på at skaffa barn med mina späda 22 år. men min motivering för att inte skaffa barn är den samma som din. jag vill ha möjligheten att göra lite som jag vill, utna att ha en snorig lill-bengt som ska vara ivägen överallt. tro inte att jag inte inser att det inte alls är så en nybliven förälder känner. en förälder skulle aldrig anse att deras barn var i vägen. hoppas jag. men jag har dessutom 3 syskon med en massa barn, totalt 8 st, så jag har liksom insett att samma ögonblick som den där första celldelningen så blir folk förändrade. en massa andra saker får prio 1, istället för allt det där som var kul innan. det är den förändringen jag inte vill utsätta mig för. sen är det alldeles för mkt jag vill göra innan jag mot förmodan ska ffar barn, vilket skulle innebära att jag skulle vara ungefär 45 när jag vill ha barn. vilket jag tycker är för gammalt. så jag sitter nog hellre barnlös men upplevelserik....

 

[srpp]

så jag sitter nog hellre barnlös men upplevelserik....

Jag är helt säker, genom andras fantastiska små monster, att barn gör livet just upplevelserikt! (Det är just en av de grejer som gör att en gammal upplevelsejunkiee som jag verkligen vill ha barn ibland.)

 

[brigas]

valfrihet-bara för kvinnor

Här råder ingen jämställdhet.kvinnor i Sverige har ju rätten att till 100% bestämma om de INTE vill ha biologiska barn,det kan inte män..
Sen det här om att allt blir så annorlunda om man blir förälder,att man blir så förändrad etc,där måste det ju finnas en hel del som inte blir det.
Blir jag en annan människa med förändrade åsikter etc för att jag blir förälder?
Grejen är väl att man (åtminstone) en tid bör prioritera vad man håller på med och inte=hänsyn och omtanke om sin nya familjemedlem om man ska vara lämpad som "god förälder".
Jag tror man tar exemplem på de som i ens egna ögon blivit "jättetråkiga" eller "sunkiga" i och med familj och barn som avskräckande exempel för hur man själv ska göra.(Argument för/emot som motiverar ens eget ställningstagande i frågan).
I alla fall gjorde jag det,och så fanns de ju de som var lika "häftiga" trots småbarn,tog dem med till klätterklippan,på tur,var lika snygga och vältrimmade och aktiva etc.
De fick vara mina positiva förebilder.

 

[Duracellkaninen]

Visst är det ok

Barn är dock så beskaffade att åtminstone jag tyckte om dem först när jag har ett eget. Och sedan dess har mycket andra "viktiga" ting en tendens att bli mindre viktiga (jag tänker dock vare sig sluta klättra eller kajaka).

Viktigt är nog dock att kunna ha fördragsamhet (istället för att irritera sig) över när barnet inte är på solskenshumör.

Men som du säger är din man problemet. En sådan här sak måste man kunna enas om. Och det blir oftast kvinnans huvudbörda (män kan inte amma). Pressa honom på hur "viktigt" hans jobb är - dvs hur stor del tar han av sjukdagar/förädraledighet. Kanske han säger att "jag kan inte åsidosätta jobbet" och då behöver du inte känna dig skyldig för att du inte vill åsidosätta dina grejor. Då är ni ju överens om att barn inte är värt att avstå annat för!

 

[Malindo]

Trot eller ej, men ibland kan ungarna tom vara en bra ursákt att dra ut pà áventyr.

 

[Martin Fjäderlätt]

Barn är inget för fegisar

så jag sitter nog hellre barnlös men upplevelserik....

Jag är helt säker, genom andras fantastiska små monster, att barn gör livet just upplevelserikt! (Det är just en av de grejer som gör att en gammal upplevelsejunkiee som jag verkligen vill ha barn ibland.)

Håller med helt och hållet!
När man är kring 30 har man ju gjort en hel del grejer, rest till en hel del platser och kanske till och med haft lite olika yrken. Vad kan vara mer spännande och nytt än att skaffa knoddar?

Så det är kanske en fråga om hönan eller ägget: skaffar man barn för att man har förändrats, eller förändras man för att man skaffar barn? Spelar det nån roll?

Jag känner inte igen mig ett dugg i att folk blir tråkiga - om man blir tråkig av att få barn var man nog inte så rolig innan heller. Mitt liv har blivit större av barn, inte mindre.

Men om man är rädd för att livet ska förändras bör man kanske undvika att skaffa barn (eller utbildning, eller jobb, eller ny bostad, ellet nya bekanta, eller ny teve, eller gå upp ur sängen...)

Det jag tycker är lustigt är att det finns människor som nog ser sig själva som aktiva och dynamiska som undviker att skaffa barn för att de är rädda för förändring...

Jag har mer förståelse för kortfattade argument som "jag vill inte", eftersom jag inte riktigt kan känna igen mig i de andra argumenten.

 

[Mezzner]

OT:
Apropå jämställdhetsfrågan i beslutet om att ha barn eller ej, håller jag med om att det finns beslut där kvinnan helt har fått rätten att besluta.

Men egentligen är det ju så att beslutet om att skaffa biologiska barn i ett parföhållande är ömsesidigt, och jämställt. Kvinnan kan inte skaffa barn om inte mannen vill, och mannen kan inte om kvinnan inte vill.

Det som krävs är egentligen att båda parter vill. Sedan kanske mannen kan "råka" stå för befruktandet och kvinnan för beslutet. Det går å andra sidan att hitta exempel på hur en man kan få en kvinna att skaffa barn mot sina avsikter också. Fast det kräver ju alltid ett visst mått av frivillighet i ett eller annat skede.



[Ändrat av Mezzner 2007-05-30 kl 12:57]

 

[Tranan]

Re: Re: samma funderingar...

Och jag har sett många gånger mina vänner råka ut för fullständig "hjärntvätt" efter att de fått barn.

Har inte du hund?
Det är ju som att ha en evig tvååring.

Haha, väl sagt!
Skillanden mellan hund och barn är dock egentligen ganska enkelt: ett barn ska bli en självständig tänkande och ansvarstagande individ. Att fostra en sådan innebär från början en konflikt i att dels veta bättre "på grund av att jag är erfaren p g a åldern" kontra barnet som efter hand skaffar sig egna erfarenheter som kanske går stick i stäv med mina egna och som måste tillåtas att prova sina egna vingar....Vissa klarar av det, andra inte. Vet inte vad det beror på - ens egen uppfostran kanske?

Eller som någon formulerade det:
Sonen frågar sin far: Far, är fäder alltid klokare än sina barn?
far: Jo.
Son: Är de ALLTID klokare än barnen??
Far: Självklart!
Son: Far, vet du vem Albert Nobel var?
Far: naturligtvis vet jag det! Det var han som uppfann dymaniten och grundade Nobelstiftelsen som delar ut en massa pengar varje år.
Son: Då var Albert Nobel en klok man?
Far (som började ana att samtalet började gå snett): Han var mycket klok!
Son: Om nu Albert Nobel var så klok - varför uppfann då inte hans pappa dynamiten??

Visst kan det vara kul med barn!

En hund däremot ska lära sig samarbeta med föraren och lyda, inte bli för aktiv och självständig...det är på sätt och vis enklare.... Dessutom: en hund är alltid på god humör när man kommer, alltid tacksam för vad den får. Är aldrig grinig osv (om inte det är nåt fel på den). Och så blir en hund inte ett livstidsprojekt trots allt. Det blir tio år i taget....

 

[Tranan]

Re: Barn är inget för fegisar

[/QUOTE]


Jag känner inte igen mig ett dugg i att folk blir tråkiga - om man blir tråkig av att få barn var man nog inte så rolig innan heller. Mitt liv har blivit större av barn, inte mindre.


Jag har mer förståelse för kortfattade argument som "jag vill inte", eftersom jag inte riktigt kan känna igen mig i de andra argumenten. [/QUOTE]

Tråkig kanske inte är rätt beteckning. Folk som får barn gör efter det - måste antagligen göra det - annorlunda prioriteringar som deras gamla vänner (utan barn) har svårt att förstå - om inte de också skaffa barn. Det är en dörr som stängs bara, en vän försvinner. Det är den ena sidan. Det man sedan som utomstående ser är stressade föräldrar som ska skjutsa hit och dit, hämta och lämna, griniga övertrötta ungar i affärerna på kvällen, tonårstrots och eviga strider... Ibland undrar jag verkligen vad det är som får de flesta ändå att tycka att livet blir "större". Hade det ändå varit så att man såg ett slut. Men förälder är man hela livet efter det...

 

[Martin Fjäderlätt]

Re: Re: Barn är inget för fegisar

Folk som får barn gör efter det - måste antagligen göra det - annorlunda prioriteringar som deras gamla vänner (utan barn) har svårt att förstå

Men det gäller ju alla förändringar där bekantskapskretsen inte gör samma förändring! Studier, boende, intressen, politiska åsikter... allting. Valen av förändringar skapar nya prioriteringar.

Men jag tycker som sagt inte att man behöver ändra så jäkla mycket bara för att man får barn. Eller så har jag (och folk jag känner) redan liv som passar bra även med barn

" en hund är alltid på god humör när man kommer, alltid tacksam för vad den får. Är aldrig grinig osv (om inte det är nåt fel på den). Och så blir en hund inte ett livstidsprojekt trots allt. Det blir tio år i taget...."

Jag ser inga direkta skillnader mot att ha barn
[Ändrat av Martin Fjaderlatt.se 2007-05-30 kl 15:31]

 

[Havskatten]

Re: valfrihet-bara för kvinnor

Här råder ingen jämställdhet.kvinnor i Sverige har ju rätten att till 100% bestämma om de INTE vill ha biologiska barn,det kan inte män..

Män kan visst det bestämma att till 100% att de inte vill ha barn. Vasektomi kallas det. Några veckor after ingreppet är det omöjligt att få barn för mannen om han inte opererar ihop sädesledarna igen, och det finns ingen garanti att han blir fertil igen.