dabac; sa:Vad som är motiverbart är alltid proportionellt mot hur stor man uppfattar risken. I efterdyningarna efter olyckan vid ridön så diskuteras allt från att åka i flytoveraller till att medföra räddningsstegar och uppblåsbara gummibåtar. För de som ser de riskerna som relevanta framstår det som motiverbart, men kanske inte för så många som inte berörts av den incidenten.AnnaKarin; sa:Jag tycker fortfarande att det inte kan vara så stor risk att slå i knäna så det motiverar ett knäskydd.
För mig är frågan angående knäskydden självklar. Jag har skydden tillgängliga, de värmer skönt utan att störa när jag åker och de kan skydda mig från allt mellan snabbt övergående obehag till månader av rehab. Varför skulle jag INTE använda dem?
Och vad har riskerna ANDRA tar i ANDRA sammanhang för relevans till vad jag skall acceptera på isen? Det finns alltid nån som är värre.... det är MÖJLIGT att slå knäna, men mindre sannolikt än vid andra sporter då ingen bär knäskydd.
Var du drar gränsen för vad som är motiverbart är väl din ensak, men jag förstår inte dina invändningar mot att andra gör en annan risk-konsekvens och sannolikhetsbedömning än vad du gör.
Mja, nu har hon väl ändå inte haft synpunkter på vad andra gör, utan bara diskuterat vad hon själv är övertygad om. Eller? Man måste väl ändå kunna ta upp saken till diskussion utan att andra upplever det som en uppmaning att göra annat än vad dom gör.
"Var du drar gränsen för vad som är motiverbart är väl din ensak" -- så är det ju förstås. Fast det bästa är väl ändå om riskbedömningen inte bara är ett löst personligt tyckande, utan att den åtminstone delvis är förankrad i fakta. Annars får man såna där lustiga situationer att person A tycker risk X är försumbar men är mycket noga med att skydda sig mot risk Y, medan person B gör precis tvärtom, trots att både A och B lever ganska likartade liv.