iakttagelse och undran..

[ala]

Re: Re: knäskydd, but why?

Har jag lyckats övertyga någon om att alltid bära knäskydd? Jag hoppas det.

Du är i alla fall på mycket god väg. Ruggig historia.

/A

 

[pausch]

Jag förstår framförallt inte prioriteringen att åka med knäskydd men utan hjälm. Jag lever hellre med ett sabbat knä än med en sabbad skalle. På upptaktsmötet med min lokala främjarorganisation påpekade de det lämpliga i att använda knäskydd men nämnde inget om hjälm. Tycker det är risigt att hjälmanvänandet ska vara så dåligt utbrett bland långfärdsåkare. Hjälmen påverkar ju inte heller åkningen negativt på något sätt vilket ju knäskyden kan göra.

Förlåt, nu kom jag in på hjälmspåret igen. Det har vi diskuterat tidigare.

/Andreas

Edit: När jag åkte vikingarännet intervjuade de tävlingsläkaren innan start och han sa att det var handledsbrott som var den största risken.

Jag håller nog med tävlingsläkaren där .....

Huvudet sitter ju högst upp på kroppen, så om man faller tar huvudet troligen i backen sist. Då är chansen god att man hinner reagera. Jag vet av egen erfarenhet att om jag faller så åker armarna blixtsnabbt upp i ren reflex och tar emot fallet. Håller jag i stavar och inte lyckas parera fallet med stavarna, då släpper jag stavarna. Cyklar jag så släpper jag cykelstyret då jag inte längre har kontroll över balansen. Detta sker reflexmässigt innan jag hunnit tänka. Och detta innebär att jag slår i första hand inte i skallen, utan det blir istället händer och handleder, kanske också armbågar, som får ta stryk om jag inte har ordentligt på dem. Hjälm hjälper ju också bara om man faller åt sidan eller bakåt (vid bakåtfall skyddar f.ö. ryggan bra), men inte speciellt mycket om man faller rakt framåt. Så för mig är ordentliga handskar (även sommartid vid cykling) och gärna handledsskydd viktigare än hjälm.

Sen beror det förstås på vilken åkstil man har. Jag har sett många åkare hålla händerna ihop bakom ryggen när de åker - har de ispik eller stavar med sig håller de dessa bakom ryggen också. Och det ser ju avslappnat och behagligt ut, men själv skulle jag tycka det vore obehagligt att åka så. Faller man framåt tar det då säkert dubbelt så lång tid att få fram armar och händer så de kan ta emot fallet och skydda huvudet - och då kanske huvudet hinner träffa marken först.

 

[Palle_Z]

Re: Knäskador är vanliga

Hjälm vid långfärdsskridskoåkning börjar jag nog med men jag vet inte när.

Kanske efter den 20/11 i år?

-Palle

 

[Palle_Z]

Hur vill man landa egentligen?
Senaste gången jag föll så vred jag kroppen kring längsgående axel (rollade på flygspråk) och landade på sida/axel vilket fungerade bra då det var mycket mjukdelar som tog smällen men det finns en viss risk för axelskada.
Det går att träna in reflexmässigt beteende och fördelen med bra knäskydd är att man kan försöka jobba in ett fallbeteende där man strävar efter att få i knäna. Dock tror jag att det är svårt att undvika att använda armar för att inte dra huvudet i med.

-Palle

 

[thureb]

Re: Re: Knäskador är vanliga

Hjälm vid långfärdsskridskoåkning börjar jag nog med men jag vet inte när.

Kanske efter den 20/11 i år?

-Palle

Kanske det. Men balansen är fortfarande rätt OK.

Thure

 

[vid]

knät en sårbar del av kroppen

En sån vanlig sak som ihoppblåst snö på isen är nog en mycket vanlig anledning till att ha knäskydd, när jag körde kungsängen-sigtuna innan den plogade banan fanns så föll jag själv framåt ett tiotal ggr och fortsatte turen eftersom jag hade så bra skydd annars hade jag avbrytit eller fått väldigt ont bla i knäna.

Själv uppskatar jag att köra så snabbt som förutsättningarna inbjuder, det kan leda till kraftiga smällar om man faller, långfärdsskridsor går ibland väldigt fort, is är väldigt hårt och knät är svårt att rehabilitera i många fall. Meniskskador läker i regel ej och ger upphov till artros, en förstörd pattela kan bli en mycket långdragen process, även bursiter kan kräva operativ behandling, och knät är ju en förutsättning för idrott således en självklarhet att man gör vad man kan för att skydda det.

Mikael

 

[vid]

Hur vill man landa egentligen?
Senaste gången jag föll så vred jag kroppen kring längsgående axel (rollade på flygspråk) och landade på sida/axel vilket fungerade bra då det var mycket mjukdelar som tog smällen men det finns en viss risk för axelskada.
Det går att träna in reflexmässigt beteende och fördelen med bra knäskydd är att man kan försöka jobba in ett fallbeteende där man strävar efter att få i knäna. Dock tror jag att det är svårt att undvika att använda armar för att inte dra huvudet i med.

-Palle

Själv föredrar jag att landa på ryggsäcken, det är mjukt.

 

[pausch]

Re: knät en sårbar del av kroppen

En sån vanlig sak som ihoppblåst snö på isen är nog en mycket vanlig anledning till att ha knäskydd, när jag körde kungsängen-sigtuna innan den plogade banan fanns så föll jag själv framåt ett tiotal ggr och fortsatte turen eftersom jag hade så bra skydd annars hade jag avbrytit eller fått väldigt ont bla i knäna.

Förra säsongen ramlade jag själv i närheten av Sigtuna: åkte ner i en spricka som var dold av snö, och ramlade. Jag slog inte i knät, men det knäckte till i det - jag hade fått en vridskada och mot sådana skador hjälper inga knäskydd. Kunde fortsätta åka efteråt men med försiktighet. På vägen hem började det göra ont i knät, och nästa dag blev det mycket värre. I ca en vecka haltade jag. Sedan blev knät sakta bättre, men det tog nästan ett halvår innan det hade läkt såpass att jag inte kände av några besvär alls. Intressant nog gick det ganska bra att åka skridskor med det skadade knät, det var besvärligare att gå eller att sitta (= att kröka knät). De sista besvären jag kände av var på sommaren, då jag tog bröstsimsparkar med benen.

Själv uppskatar jag att köra så snabbt som förutsättningarna inbjuder, det kan leda till kraftiga smällar om man faller, långfärdsskridsor går ibland väldigt fort, is är väldigt hårt och knät är svårt att rehabilitera i många fall. Meniskskador läker i regel ej och ger upphov till artros, en förstörd pattela kan bli en mycket långdragen process, även bursiter kan kräva operativ behandling, och knät är ju en förutsättning för idrott således en självklarhet att man gör vad man kan för att skydda det.

Mikael

Att åka fort kan ha sin tjusning, men det är inte värt att bli partiellt rörelsehindrad efteråt. Efter min vridskada i knät förra säsongen har jag respekt för sprickor, och saktar ner lite när de finns i närheten. Knäskydd i all ära, men de skyddar inte mot allt som kan hända knät.

 

[dabac]

Re: Re: Re: knäskydd, but why?

Jag är fortfarande inte övertygad, att få spetsarna i isen låter inte som någon vanligt förekommande fallolycka

Nu menade jag inte att spetsarna i isen var orsaken till fallet, bara att om man faller med utsträckt fotled så att spetsen släpar i isen (ovansidan av skenan pekande framåt/nedåt) så kan knät från den positionen mycket väl slå i isen.

Varför tar du inte och provar? På med skridskorna bara, och sen posera lite på en filt, en oöm matta eller ett par badlakan för att inte skrapa golvet. Kolla själv hur många möjligheter du har för att nå knäna med golvet medan du har skridskorna på.
Tänk på att ett fullständigt oväntat fall har ett stort inslag av slumpmässighet, så det man ska titta efter är vilka positioner som är möjliga snarare än vilka positioner som verkar sannolika.

Kör man fast skridskon riktigt hårt, eller har slarvat med fastsättningen så kan det mycket väl hända att skridskon lossnar. Och då finns det definitivt inga begränsningar för hur man kan slå i knäna.
[Ändrat av dabac 2006-02-27 kl 18:42]

 

[vid]

Re: Re: knät en sårbar del av kroppen

Förra säsongen ramlade jag själv i närheten av Sigtuna: åkte ner i en spricka som var dold av snö, och ramlade.

-------------

-Lös häl är bra när man fastnar, kan liknas vid det skydd som slalombindningen ger när den löser ut.
----------------------------------
Jag slog inte i knät, men det knäckte till i det - jag hade fått en vridskada och mot sådana skador hjälper inga knäskydd.
---------

-Nej vid vridskador rekomenderas att man omedelbart avbryter det man gör och tillämpar RISE

principen,http://www.pigg.nu/opvarmning.php

---------------------

Kunde fortsätta åka efteråt men med försiktighet. På vägen hem började det göra ont i knät, och nästa dag blev det mycket värre.

--------------
-Man kan ofta tro att det är bättre än vad det är precis efter vridskadan.
------------------------

I ca en vecka haltade jag. Sedan blev knät sakta bättre, men det tog nästan ett halvår innan det hade läkt såpass att jag inte kände av några besvär alls.

-------------------

-Låter som att det skulle kunna vara en partiell ruptur på främre korsband. En aktiv människa bör då göra magnetröntgen och utesluta att det är en totalruptur samt eventuella följdskador som bör behandlas, även om det gått en lång tidsperiod och man känner sig okej igen. En totalruptur ökar nämligen risken för medial meniskskada som i sin tur ger ökad risk för artros. Det ger även ökad belastning på brosk. Dettta är något som Svensk sjukvård inte respekterar man har helt enkelt inte råd, det finns egentligen bara två sätt att få bra behandling idag det ena är att inte skada sig alls det andra att ha en dyr försäkring. Även om sjukgymnast och husläkare påstår att det bara är en liten förslitning kan inte totalruptur uteslutas (egen erfarenhet tre gånger i rad hos olika läkare, magnetröntgen gav dock klara besked som jag efter två års tjafs fick acceptans att göra.

-----------------------------
Intressant nog gick det ganska bra att åka skridskor med det skadade knät, det var besvärligare att gå eller att sitta (= att kröka knät).

----------------
-Egen erfarenhet som jag även hört från andra är att promenader och löpning är omöjligt /svårt. Skridsko och cykel okej.

----------------------

De sista besvären jag kände av var på sommaren, då jag tog bröstsimsparkar med benen.
---------------------------
-Bröstsim brukar avrådas i samband med rotaionsskador.
Crawla bukar rrekomenderas.


Mikael

 

[dabac]

Jag tycker fortfarande att det inte kan vara så stor risk att slå i knäna så det motiverar ett knäskydd.

Vad som är motiverbart är alltid proportionellt mot hur stor man uppfattar risken. I efterdyningarna efter olyckan vid ridön så diskuteras allt från att åka i flytoveraller till att medföra räddningsstegar och uppblåsbara gummibåtar. För de som ser de riskerna som relevanta framstår det som motiverbart, men kanske inte för så många som inte berörts av den incidenten.

För mig är frågan angående knäskydden självklar. Jag har skydden tillgängliga, de värmer skönt utan att störa när jag åker och de kan skydda mig från allt mellan snabbt övergående obehag till månader av rehab. Varför skulle jag INTE använda dem?

... det är MÖJLIGT att slå knäna, men mindre sannolikt än vid andra sporter då ingen bär knäskydd.

Och vad har riskerna ANDRA tar i ANDRA sammanhang för relevans till vad jag skall acceptera på isen? Det finns alltid nån som är värre.

Var du drar gränsen för vad som är motiverbart är väl din ensak, men jag förstår inte dina invändningar mot att andra gör en annan risk-konsekvens och sannolikhetsbedömning än vad du gör.

 

[Jonas P]

Huvudet sitter ju högst upp på kroppen, så om man faller tar huvudet troligen i backen sist. Då är chansen god att man hinner reagera. Cyklar jag så släpper jag cykelstyret då jag inte längre har kontroll över balansen. Detta sker reflexmässigt innan jag hunnit tänka.

Skolade cyklister lär sig att ALDRIG släppa styret vid vurpa.
Alltså att träna bort den reflexen. Då landar man normalt sätt på axeln/sidan.

Hjälm hjälper ju också bara om man faller åt sidan eller bakåt (vid bakåtfall skyddar f.ö. ryggan bra), men inte speciellt mycket om man faller rakt framåt.

Edit: Ursäkta ennu en urspårning...

Du bör nog läsa på lite mer innan du kommer med sådana påståenden. Har man en hjälm som passar och har den rätt placerad på huvudet skyddar den vid fall framåt!
Med rätt placerad menar jag ganska långt fram (brukar finnas en liten teckning på förpackningen).
Man kan fortfarande slå i ansiktet, men den skyddar.
Jag har provat!

Sen beror det förstås på vilken åkstil man har. Jag har sett många åkare hålla händerna ihop bakom ryggen när de åker - har de ispik eller stavar med sig håller de dessa bakom ryggen också. Och det ser ju avslappnat och behagligt ut, men själv skulle jag tycka det vore obehagligt att åka så. Faller man framåt tar det då säkert dubbelt så lång tid att få fram armar och händer så de kan ta emot fallet och skydda huvudet - och då kanske huvudet hinner träffa marken först.

Det håller jag med om, jag skulle inte våga åka så.
Det hindrar dessutom från att vrida sig i fallet och på så sätt ta smällen på axeln, vilket jag föredrar framför att ta emot mig med händerna.
Handledsfrakturer är jäkla jobbiga har jag lärt mig...

Edit: Ursäkta ennu en urspårning...
[Ändrat av Jonas P 2006-02-27 kl 19:45]