I låglandet förefaller mig avståndsmarkeringar helt överflödiga. Man kan uppskatta avstånden på kartan. I fjällen ger förstås höjdskillnaderna en fingervisning; det som dock inte syns på kartan är block, tät vegetation och andra terränghinder. Man ska vara förberedd på sådana överraskningar, dvs. såpass tränad, eller såpass lätt packad att man klarar av att en etapp plötsligt blir ett par timmar längre än beräknat.
Den största svårigheten med låglandsvandring (om det alls diskuteras här, det är ju ett fjällmöte!?) är vatten. På mina få låglandsturer har jag mest litat till läger vid vindskydd vid sjöar, eftersom det ofta finns platt och bra mark där. En gång tältade jag vid torpet Svensbo i Östergötland och var då beredd att traska iväg till en sjö någon kilometer bort, med läskeflaska. Till min stora glädje fanns 10 minuter bort en frisk källa invid vägen, märkligt nog inte markerad på kartan; ej heller signalerad vid torpet. Fast tvätta sig var lite svårare.
Annars är sjöarnas stränder ofta mycket svåra att bedöma. Speciellt i mina hemtrakter är många sjöar ofta nästintill omöjliga att nå fram till.
När det gäller bränsle så gillar jag arrangemanget utmed Sörmlandsleden där vandrare ofta uppmanas ett gott stycke före ett vindskydd att samla eventuellt bränsle från marken (att bryta grenar och kvistar är förbjudet). Inget jag behövde dock.
Något väsentligt som jag tror fattas på minst ett ställe i Östergötland (Öna)
är tydliga skyltar om när man går in i eller ut ur ett naturrreservat, och vilka reservationer som gäller. De är inte alltid markerade på kartan, vad jag kan minnas.
Jag tycker inte heller om när det är för iordningsställt, men föreslår ändå grusvägar, för att vi alla någon gång måste gå på en led för att komma till den riktiga vildmarken, och då är det bra om det är lättgånget och att naturen vid sidan om inte slits i onödan. Dessutom blir naturen tillgänglig för fler människor, även för rörelsehindrade, ju mer lättgånget det är, och det unnar jag faktiskt dem!
