Gustav, allt det du nämner handlar om erfarenhet, alltså, det faller inom begreppet fjällvana i alla fal för mig. Jag tycker inte att vi har något motsatsförhållande i våra åsikter.
Betydligt mindre fjällvana? Hur mäts fjällvana? Om jag har gått dubbelt så mycket som du, har jag då 100% mer fjällvana? Knappast. Fjällvana handlar kanske mer om hur mycket man klarar att ta till sig och om hur man klarar att tillämpa det man tagit till sig? Eller?
Med andra ord, vissa människor fjällvandrar för första gången - varje gång de fjällvandrar. Andra lär rent otroligt mycket första gången och tillämpar det de lärt sig andra gången samt lär sig ännu mer. Jag tror inte att fjällvana mäts i varken kilo eller längd. Det hela handlar om förmågan att lära av naturen, väder och vind. Vissa kan, andra kan inte. Det innebär att vissa kan ha en stor fjällvana efter bara några få fjällvandringar – andra kan gå hur mycket som helst utan att lära sig någonting (tja, lite kan man ju inte undgå att lära sig även om hjärnan stretar emot).
Tråden gäller begreppet ”fjällvana” – och vad detta är för någonting. Enligt min uppfattning innehåller begreppet väldigt mycket och det hela handlar mest om erfarenhet – samt naturligtvis, förmågan att kunna ta till sig erfarenheter.
Regeln håll dig mätt innebär att du, efter att ha lärt dig tolka kroppens signaler när kroppen används på ett sätt du inte är van vid i en miljö du inte är van vid, alltså tung packning i fjällterräng. Du får lite annorlunda signaler tidvis, i vissa situationer år du felaktiga signaler. Det gäller att tolka dom rätt – detta måste man ha personlig erfarenhet av, teori räcker inte – men är mycket bra att ha så att man är uppmärksam redan från början.
Om du är rädd om dig så får dagsetappen aldrig styra dina behov. Är du hungrig så ät, o.s.v. Det är en viktig regel och det slarvas otroligt mycket mot denna regel vilket gör att människor hamnar i besvärliga situationer i onödan. Sedan finns det en säkerhetsaspekt i detta, du måste, enligt min uppfattning, alltid ha så mycket energi kvar i din kropp att du kan ta dig fram till hjälp. Om din vandrarkompis råkar illa ut, blir akut sjuk o.s.v. så måste du, för att kanske rädda hans liv, när som helst, var du än är, så snabbt som möjligt, kunna skaffa hjälp till honom. Om du är hungrig, utmattad och helt slut, då orkar du inte skaffa hjälp, eller, han förblöder medan du först lagar mat…? Det är alltså en säkerhetsfråga. Du kan även se det hela som så att om du går ensam och är helt slutkörd och hungrig samt råkar bryta ett ben – vilka möjligheter har du då att överleva jämfört med att du var torr, varm och hyggligt mätt?
Det finns de som avlidit av sömnighet när de inte förstått att kroppens signaler är felaktiga – eller att de inte uppfattar signalen. Den vanligaste situationen är när man kommit upp för en lång tung stigning, svettig, trött och varm samt sätter sig ned på backen och lutar ryggen mot en sval skön sten. Kroppen kyls snabbt av och det känns underbart skönt, plötsligt huttrar man till lite och njuter även av den känslan. Sitter man kvar ytterligare en stund till så blir man snabbt sömning (det känns fortfarande skönt), sitter man ännu längre blir man snabbt nedkyld - och det kan sluta med att man helt enkelt dör. Nu brukar man ju gå i sällskap med andra och det medför att situationen oftast inte uppstår – det är alltid någon i gruppen som vill vidare så att man hinner med sin dagsetapp…
Att tolka signaler (som t.ex denna) handlar om fjällvana – enligt min uppfattning.
Att bli varm i fjällen har jag aldrig haft några som helst problem med, det är väl det enklaste som finns även om du blivit rejält kall (bryter mot regeln håll dig varm). Spring en stund. En lagom stund så att du får igång cirkulationen – inte så mycket att du börjar svettas. Vänta någon minut och spring en gång till, då är du varm. Grundregeln är att du aldrig skall hamna i en situation där du fryser. Fryser du så har du alltså gjort någonting fel egentligen.
Att gå i fuktiga kläder bryter mot regeln håll dig torr. Varför gå i fuktiga kläder? Det hela handlar om cirkulation av luft i dina kläder, ventilera ut vattenångan. Det hela handlar om lämplig klädsel, lämplig fart efter omgivande temperatur samt även om kanske tätare raster/vilopauser. Problemet är ofta dagsetappen, man måste gå lite (eller mycket) för fort för att uppnå det mål man satt upp för dagen. Varför sätta upp sådana mål så att man tar med sig storstadsstressen till fjällen? Var det inte lugnet man ville uppnå?
Problemet är väl snarare att man brukar sätta upp en startpunkt och en slutpunkt samt x antal dagar som själva vandringen tar. Jag tycker att de flesta ”fastnar” i att ta sig vissa sträckor (det är naturligtvis upp till var och en hur han vill gå, självklart). Men, jag tror att man skulle få ut väldigt mycket mer av en fjällvandring om man lade upp sin fjällvandring på ett sådant sätt att man fick en möjlighet att verkligen se och uppleva fjällen och dess djurliv genom att ligga stilla mycket mer än de flesta gör. Alltså, sätta upp ett basläger och ”inventera” ett område – inte bara knalla rakt igenom det utan att se mer än bara fjäll (eller stigen du går på). Men, det är min uppfattning, var och en blir salig på sin tro.
Du skriver mig inte på näsan, vi har samma åsikt, det sunda förnuftet kan bara bearbeta den information som det sunda förnuftet redan har. När det gäller fjällen kallar jag det för fjällvana. Andra kallar det fjällvett, fjällerfarenhet, eller annat. Jag tycker att allt det ryms inom begreppet fjällvana = jag är van vid fjällen, dess arktiska klimat och det väder som förekommer i det lokala område jag vandrar i samt är medveten om de faror som finns i områdets karaktär – och jag har lärt mig att hantera de problem som kan uppstå i området. Fjällvana helt enkelt.
Sandskäddan, jag tycker inte att vi har motstående uppfattningar, vi kanske tolkar begreppet ”det sunda förnuftet” lite olika. Jag kallar det sunt förnuft (baserad på erfarenhet) när jag tvingar mig att stanna när jag egentligen inte vill stanna. Alltså, det sunda förnuftet ”slår till sin kontakt” och jag utför det jag måste utföra för att må bra och bibehålla min säkerhet.
Du kallar detta för erfarenhet, jag kallar det sunt förnuft, kanske skall vi säga: sunt fjällförnuft istället?
Thomas
