Höjdrädsla kan det komma med stigande ålder

En sak som jag tyckte var bra, var när jag fick lära mig att klättra på riktigt. Och jag lärde mig att knyta en åtta, klättra med sele, och hur man säkrar. Våran lärare pratade hela tiden att lita på repet.

Här klättrar jag i Sveafallen i Degerfors.
 

Bilagor

  • received_10153885151628423.jpeg
    received_10153885151628423.jpeg
    93 KB · Visningar: 23
  • received_10153885151768423.jpeg
    received_10153885151768423.jpeg
    116.5 KB · Visningar: 22
Eller skidliftar (öppen stolslift). När man åker framåt som vanligt på hög höjd känns det ok, men om det blir stopp och man blir stillastående en stund känns det jvlgt läskigt....
 
När man var ung tränade man modet genom ett medfött program. (Tänk vilda tonåringar som utmanar sig själva genom att närma sig faror.) När man är vuxen lugnar man ofta ner sig och modet vid höjder förfaller en aning om man inte underhåller det. Då kan man träna upp det igen, vilket ofta är enkelt. Man får exponera sig för en lagom obehaglig nivå och stanna kvar där tills obehaget går ner, vilket det brukar göra efter en stund. Det ska vara mer eller mindre ofarligt, och man ska förstå hur liten risken är, eller att det är ofarligt.

Försämrad fysik när man blir äldre gör troligtvis att man inte vill lita på kroppen i samma utsträckning i situationer som liknar friklättring.

Förr värdesattes egenskapen mod. I dagens samhälle hör man sällan det ordet. Dagens unga får inte träna på det i samma utsträckning som sina förfäder.
 
Har ej upplevt någon större höjdrädsla tidigare men nu vid sista etapp upp på Bessegen i Norge började benen lätt att skaka trodde det först berodde på genomvåta känger och frynings skakningar efter ofrivilligt dopp med kläder på vid vattenhämtning 2 dag före i Bessvattnet ca +5 gr C.
Ev fortfarand lite omskakad av doppet mnen troligen höjdrädsla då det var någon meter från markeradd led till några hundra meter stup.
Jag provade 2 gånger med lite rast mellan men bestämde mig för att det var nog.
Jag hade försökt nå toppen på Glittertind veckan före och led gick även då nära minst 100 m stup ner på en Glaciär jämte leden upp några meter ifrån även här.
Då vände jag av rädsla att bli kvar på berget då det blivit sen start och månen var uppe och det börjat bli kvällsdimma till och från och flera timmar ned på blockterräng till tältet.
Denna gång vände först efter andra känsla av att det var dags att avbryta ,jag gick själv och inga andra var på berget ca 1h kvar till solnedgång med sista bit med pannlanpa .
Jag hörde av andra som var på väg ned att det var -5 C natten före och utan vindsäck och varma kläder var det ej någon tanke på att avvakta soluppgpång på berget.
Kan det vara så att du egentligen första gång skakade av köld och din kropp sedan koppalde skakningarna till åsynen "närhet till stup" och numera reagerar din kropp med skakningar vid stup, fast det egentligen är en repris av kyl-rekationen? ett ofriviligt inlärt beteende i din kropp?
Någon psykolog får nog berätta om kroppens muskelminne/psyke kan reagera så.

/Patrik
 
Liknande trådar

Liknande trådar