Nu känns det som tråden kantrat i ett väl svartvitt moraliserande Off Topic, och jag tycker det är lite extra obehagligt att det sker i grupp. Det enda viktiga är väl att som vuxen vara totalt lyhörd och utgå från barnets egna drömmar, motivation och fysiska/mentala förutsättningar - både vid planering och när man väl är på väg.
Och vi har ju ingen aning om vad som gäller i detta fall. Är det den/de
vuxnas mål att "pricka av" Keb-toppen, om det så sker med helikopter och/eller med noll sikt, så känns det såklart bara fel gentemot barnet (skulle ju kännas helt meningslöst för mig som vuxen också, men det är upp till var och en).
Har barnet redan fått pröva på vandring, gillat det, och nu drömmer om att stå på en hög fjälltopp, är det lite annan sak. Jag har varit uppe i högre berg än så med en klätterapa till sjuåring, som annars inte ville gå hundra meter på en skogsstig. Det är den vuxne som ska ta ansvaret för bedömningen av
just det barnets fysiska, och inte minst mentala, förutsättningar. Och sedan ändå ha både plan B och plan C i bakfickan, dvs lägga upp turen så man kan stanna/vänta/vända/anpassa tempo/välja en alternativ väg i princip när som helst. Och vid behov göra just det, utan känslomässig press och besvikna miner.
Barn är olika, precis som vuxna. Det är inte självklart att "snälla" vandringar i hemmaskogen, än mindre långa anmarscher genom videsnåren i i fjälldalarna, funkar som en lockande inkörsport för alla. Den ena traskar glatt på, den andra blir "trött" efter några hundra meter "snäll" vandring - men får oanade krafter av en topp man kan klättra upp på. Jag har två döttrar som varit varandras totala motsatser i det avseendet, och jag har fått tillämpa två helt olika strategier för att få dem intresserade av (någon sorts) friluftsliv. Läs
här