Helikopter upp på Kebnekaises topp? Övernatta halvvägs?

[Almgren]

Tycker förslaget om lättare topp är bra, då får du dessutom en fingervisning om han kanske kan klara det nästa år.

Om det nu är området som drar ta Toulpagorni, tälta nedanför, Kort anmarsch, inte lika långt och högt, men spektakulär utsikt från kraterkanten. (ofta har du bättre vyer från halvhöga toppar blir lite mer tredminensionellt)

OBS, vandra upp, ta inte siluettleden ;-)

Christian

 

[Ralphandersson]

Om det nu är området som drar ta Toulpagorni, tälta nedanför, Kort anmarsch, inte lika långt och högt, men spektakulär utsikt från kraterkanten. (ofta har du bättre vyer från halvhöga toppar blir lite mer tredminensionellt)

OBS, vandra upp, ta inte siluettleden ;-)

Christian

Det verkar vara ett bra förslag, men jag hittar dåligt med info om denna vandring, har någon tips på parkering, karta?

 

[avslutad210712]

Det är samma led (västra) som upp på Kebnekaise så allt är samma som det du hittar om Kebnakaise bara att det är betydligt kortare. Parkering i Nikkaluokta. Utgår från att du har koll på den biten dvs du kan inte köra bil till Kebnekaise fjällstation.

Karta online har du här

https://kso.etjanster.lantmateriet.se/#

 

[ogren.johan]

Håller helt med! Vad är det med dagens föräldrar som måste släpa med barnen på dessa expeditioner? Varför utsätta sina barn för de risker som också finns? Vad gör ni om det inte funkar? Vi var med ett gäng starka 15-åringar och gjorde ett försök men måste vända p.g.a. dåligt väder. De är stora nog att gå själva och att bära sin packning, att förstå riskerna och konsekvenserna men de var ändå besvikna över att det inte gick.

Dania skriver: "fick ge upp mina försök att övertala honom att inte följa med". Det är väl föräldrarna som bestämmer? Vissa 8-åringar klarar säkert av det med men hur känns det för dem som inte gör det? Och om de gör det, vad ska de göra sen när de redan har bestigit landets högsta berg? Är det inte roligare för alla om barnen i lagom takt får träna upp sig och skaffa sig erfarenheter? Små barn är nöjda med små äventyr, stora äventyr kan vänta tills barnen är stora. Men det är min åsikt.

Har en morsa med den attityden, det enda det leder till är att man växer upp med dåligt självförtroende och att man ger upp på förhand. Hade kunnat bli en hyfsad mekaniker om jag inte ständigt blev motarbetad att inte jobba själv på min moppe. Allt ska lämnas in till verkstad!

 

[zebulah]

Jag har sett en pappa (och kanske mamma) med sitt barn (och kanske syskon) på väg upp från Kaffedalen halvvägs till gamla toppstugan. Pojken låg ner och ville överhuvudtaget inte fortsätta och pappan stod där och försökte förklara för pojken hur fantastiskt det skulle bli.

Jag har ett humör som går från noll till hundra på en tusendels sekund - tro mig jag är en levande idiot. Att jag den gången inte exploderade fattar jag inte.

Så jag kan bara hålla med Johan Ögren och Smålänningen - låt barn vara barn och låt dem utvecklas i sin egen takt.

När jag gick upp på Kebnekaise 2009 tillsammans med några arbetskamrater mötte vi en bekant till en av mina arbetskamrater som berättade att

-de tog sig upp på sydtoppen med barnen
-såg Ni något
-nej det regnade hela tiden men vi har varit upp

Säkert skitskoj för tonåringarna. Jag har varit där med min dotter som definitivt inte var tonåring ch det var inget problem för henne (oss) att inse att toppen på Kebnekaise är liksom inte speciellt rolig i regn. Så vi vände halvvägs.

 

[Elvah]

Håller helt med! Vad är det med dagens föräldrar som måste släpa med barnen på dessa expeditioner? Varför utsätta sina barn för de risker som också finns? Vad gör ni om det inte funkar? Vi var med ett gäng starka 15-åringar och gjorde ett försök men måste vända p.g.a. dåligt väder. De är stora nog att gå själva och att bära sin packning, att förstå riskerna och konsekvenserna men de var ändå besvikna över att det inte gick.

Dania skriver: "fick ge upp mina försök att övertala honom att inte följa med". Det är väl föräldrarna som bestämmer? Vissa 8-åringar klarar säkert av det med men hur känns det för dem som inte gör det? Och om de gör det, vad ska de göra sen när de redan har bestigit landets högsta berg? Är det inte roligare för alla om barnen i lagom takt får träna upp sig och skaffa sig erfarenheter? Små barn är nöjda med små äventyr, stora äventyr kan vänta tills barnen är stora. Men det är min åsikt.

Exakt. Men barnen som ska med ut och bestiga berg är inget annat än ytterligare ett symptom för den duktig-förälder-hysteri som råder. Det börjar med baby-potting, sedan givetvis lyckas undvika socker och skärmar för ens barn tills det börjar skolan minst, ha stora och välarrangerade kalas med mååånga barn trots att hälften är introverta, och ha i alla fall 4-5 idrotter i veckan!

Min mamma släpade med min dotter på en rätt avancerad resa med mycket program och det bästa var nån form av soptunna som dottern länge pratade om. Vi åkte till Stockholm och det bästa var en lång rulltrappa i Sundbyberg. Vid en tur till ett vattenfall fick jag inte med henne ända fram, för hon blev helt uppslukad av lek i en liten vattenpöl på stigen.

Jag blir så trött av sånt här.

 

[-Fredrik-]

Barn är olika och vill och kan olika mycket. För mycket pushning av aktiviteter är väl inte bra men om inte föräldrar försöker få med barnen på en del saker så blir det lite väl lätt mest hemmasittning med telefoner.

 

[KohiNoor]

Det har blivit någon sorts inofficiell tävling vem som kan ta det yngsta barnet upp på Keb. Och sedan berättar man i tidningen hur bra det gick och barnet tyckte inte att det var jobbigt alls. Nåja, så kan det säkert vara, men det finns ju även annat att ta hänsyn till, som t ex den lilla detaljen vädret. Eller när någonting går snett.
Det gäller egentligen både vuxna och barn- fjällvärlden är stor och underbar, varför måste man just dit där alla andra är, dvs Keb? Det är inte vare sig den finaste eller bästa turen och allra minst för barn. Keb är olämplig för små barn, även om man förstås kan ha tur och det kan gå bra. Fysiskt sett tror jag att ett barn kan klara av det under bra omständigheter, och många har nog gjort det också.
Att ta helikopter till toppen eller tillbaka ner tycker jag är ok om man har skadat sig ordentligt. I annat fall anser jag att det är tragiskt. Man har ingenting där uppe att göra om man inte tar sig upp och ner på egen maskin.

 

[Stordrulen]

Instämmer, de som använder helikopter för att ta sig upp på fjälltoppar har ingenting i fjällen att göra.
Välj ett lättare mål.

Gå upp eller gör något annat någon annan stans.

 

[pooll]

Instämmer, de som använder helikopter för att ta sig upp på fjälltoppar har ingenting i fjällen att göra.
Välj ett lättare mål.

Gå upp eller gör något annat någon annan stans.

Inte bara för toppbestigningar tycker jag. Jag ser ner på de som även tar helikoptern in i fjällvärlden tex för att sen vandra tillbaka. Många som gör så till Padjelanta. Mycket störande och borde förbjudas.

 

[joanna]

Nu känns det som tråden kantrat i ett väl svartvitt moraliserande Off Topic, och jag tycker det är lite extra obehagligt att det sker i grupp. Det enda viktiga är väl att som vuxen vara totalt lyhörd och utgå från barnets egna drömmar, motivation och fysiska/mentala förutsättningar - både vid planering och när man väl är på väg.

Och vi har ju ingen aning om vad som gäller i detta fall. Är det den/de vuxnas mål att "pricka av" Keb-toppen, om det så sker med helikopter och/eller med noll sikt, så känns det såklart bara fel gentemot barnet (skulle ju kännas helt meningslöst för mig som vuxen också, men det är upp till var och en).

Har barnet redan fått pröva på vandring, gillat det, och nu drömmer om att stå på en hög fjälltopp, är det lite annan sak. Jag har varit uppe i högre berg än så med en klätterapa till sjuåring, som annars inte ville gå hundra meter på en skogsstig. Det är den vuxne som ska ta ansvaret för bedömningen av just det barnets fysiska, och inte minst mentala, förutsättningar. Och sedan ändå ha både plan B och plan C i bakfickan, dvs lägga upp turen så man kan stanna/vänta/vända/anpassa tempo/välja en alternativ väg i princip när som helst. Och vid behov göra just det, utan känslomässig press och besvikna miner.

Barn är olika, precis som vuxna. Det är inte självklart att "snälla" vandringar i hemmaskogen, än mindre långa anmarscher genom videsnåren i i fjälldalarna, funkar som en lockande inkörsport för alla. Den ena traskar glatt på, den andra blir "trött" efter några hundra meter "snäll" vandring - men får oanade krafter av en topp man kan klättra upp på. Jag har två döttrar som varit varandras totala motsatser i det avseendet, och jag har fått tillämpa två helt olika strategier för att få dem intresserade av (någon sorts) friluftsliv. Läs här

 

[dmitrij]

Min dotter i 6 åå varit på toppen på väg från Abisko till Nikka och det var jag som var efter men burit tungt)