Läser tråden med stigande förvåning. Det finns ju ett starkt forskningsstöd för att barn och ungdomar tar stryk, både kognitivt och känslomässigt, om det algoritmstyrda passiva scrollandet på sociala media upptar stora delar av deras vakna tid. Det är alltså innehållet, inte den tekniska plattformen, som är problemet. Ändå hamnar diskussionen ständigt i själva mobiltelefonens, eller kanske snarare uppkopplingens, vara eller icke-vara.
Jag förstår problemet med tech-jättarnas rått kommersiellt drivna, beroendeskapande algoritmer på sociala plattformar m m, men begriper inte känsloladdningen inför själva tekniken. Det går att stänga av mobilen, precis lika lätt som det går att stänga en bok. Eller för den delen läsa nobelpristagare och föra djupa samtal på både papper och skärm. Klankade ni på den fördigitala tiden på uppfinningen av tryckkonsten, om era medresenärer satt och slöbläddrade i porrtidningar och kass kiosklitteratur i stället för att ägna sig åt något "nyttigt"?
På det kollektiva planet får vi väl agera politiskt för att begränsa/reglera techjättarnas aggressiva upplägg (om det nu inte är för sent). På det individuella planet får vi prata, leka, vandra och läsa mer med våra barn och våga prata med främlingar på tåget. Jag lovar att det går hur fint som helst, även med mobilförsjunkna tonåringar.
Att jag själv är en sådan extrem "vara i nuet"-figur som kan tänka sig att glo ut genom tågfönstret i sex timmar utan att ha tråkigt i en sekund, hör inte hit. Det är naturligtvis en förlust om förmågan till en sådan närvaro går förlorad hos våra barn, och den uppkopplade telefonen ökar säkert risken, men de rastlösa typerna hittade ju bara andra tekniska "lösningar" på rastlösheten under den fördigitala tiden. Jag tror att det mer är en personlig konstant än helt orsakat av mobilens inträde. Har två döttrar som bägge vuxit upp med evig uppkoppling, använder tekniken lika intensivt, men ändå har helt olika förmåga att "bara vara" i stunden.
