Ett ofta observerat fenomen är att prylar som ska göra tillvaron lite bekvämare och tryggare strax blir obligatorier. 2006 gjorde jag min första låglandstur, från Bjärka-Säby till Ulrika (i Linköpings kommun). Jag kände för att ta buss hem därifrån men konstaterade att hållplatsen saknade tidtabell. Jag blev tvungen att fråga ortsbor. Lite tidigare eller senare skulle jag beställa biljetter till en releasekonsert och märkte hur mycket krångligare det var utan mobil. 2012 köpte jag min första. Jag satsade på enklast möjliga. Strax därpå fick jag en födelsedagshälsning som det hade varit oartigt att inte besvara, vilket med tryckknappar är oerhört tålamodsprövande. Så rätt snart var det dags att byta till en smartis. Den har jag sedermera måst byta, eftersom minnet, fr a arbetsminnet, inte räckte till.
Jag har för det mesta telefonen avslagen, utom när jag väntar samtal, t ex återringning från VC (vilket visat sig omöjligt att besvara vintertid, gissa varför).
Vad andra gör bekymrar mig inte så länge det inte är i vägen för mig. Men jag har varit med om att en kassakö stoppats av att damen först i kön måste konferera med sin man inför att köp (det vettiga vore väl att lämna kön??). Eller mötande cyklister som cyklar mitt i gc-vägen, eller kör mot rött ljus stirrandes på en telefon.
