Lär ju i så fall inte vara svårare att skaffa ett passer- och nyttjandebevis än om du skulle fiska och skaffa ett motsvarande kort.
Fiskekort är allmänt acceperat. Tyvärr har jag fått hindra och avhysa flera sk. fiskare ändå. Synd att varje paddeltur skall bli en patrullslinga.
Skilnaden är väl ändå uppenbar? Eller så har du en väldigt begränsad, eller begränsande, syn på friluftsliv. Allemansrätten handlar i grunden om färdsel. Åtminstone två populära aktiviteter,
paddling och fotvandring, inbegriper färdsel. I sin bok om Sörmlandsleden påpekar Gunnar Andersson att leden ifråga, c:a 100 mil, berör närapå 1000 markägare. Även en kortare tur, säg, 3-4 dagar, torde alltså röra sig över åtskilliga egendomar. För att genomföra en sådan tur skulle alltså krävas flera skriftliga medgivanden och en mycket rigid färdplan. Vitsen med Allemansrätten är förstås att den tillåter ett relativt rörligt och spontant friluftsliv.
Men sen undrar jag varför diskussionen ideligen måste kantra över i det hypotetiska, i föreställningar som inte har ett dugg med verkligheten att göra. Är det bara jag som bedriver friluftsliv utomlands? Jag har vandrat i nio länder av vilka sex, Spanien, Andorra, Frankrike, Italien, Österrike och Schweiz, mig veterligt inte har någon motsvarighet till vår Allemansrätt. Är det nån som på allvar tror att jag betalat avgifter, begärt skriftliga tillstånd, gått med friluftsGPS och därtill hörande fastighetskartor på dessa turer? För bivack har jag, där det varit motiverat, begärt muntligt tillstånd och förslag på plats som stör minst och så gott som alltid fått generös hjälp. Ibland har det inte varit aktuellt, när t ex herdarna och boskapen inte är på plats eller när jag är så långt från all aktivitet att det kan betraktas som ödemark.
Trådens rubrik är Försvara Allemansrätten. Den tillkom därför att en person mer eller mindre lade beslag på den ursprungliga tråden genom ett slags filibustrande: mängder av inlägg - c:a 580 - med ideliga upprepningar, och huvudsakligen av innebörden att Allemansrätten borde
avskaffas helt och hållet. Då kan väl den tråden få fortsätta i den andan så vi andra kan föra den konstruktiva - och mer realistiska! -
dialogen här?
Men då är jag förstås inte säker på att jag platsar, ty den anonyme trådstartarens urinlägg verkar ta avstånd från varje form av inskränkning (då finns väl inget kvar att diskutera?). Själv anser jag att Allemansrätten tvärtom bäst försvaras genom förtydliganden, alltså inskränkningar. De uppenbara problemen med organiserat friluftsliv i grupp (skillnaden mellan vinstutdelande och ideella arrangörer är totalt ointressant) och bärplockning i stor skala förtjänar att lösas i både markägarnas och seriösa friluftares intresse.
I inlägg #894 har jag beskrivit några av mina förslag; det verkar onödigt att uprepa dem, eftersom jag ändå aldrig kommer att nå upp till 600 inlägg.
Jag kunde ju kommentera en del av de teman som dykt upp här. Det första är nedskräpning. Det förekommer i sådan utsträckning och i så många sammanhang att det omöjligt kan sägas vara en följd av Allemansrätten. Man skräpar ned dels därför att man är beskaffad på ett visst sätt, dels därför att det är relativt lätt att komma undan med det. Att det ibland sker på allemansrättsligt tillgänglig mark har ingen större relevans i sammanhanget. Är man beredd att bryta mot en förordning är man säkert beredd att bryta mot två. Många cyklister bryter, som jämförelse, mot kanske fem förordningar om dagen i stadstrafik.
Som Mezzner redan påpekat; ett avskaffande av Allemansrätten skulle troligen innbeära att bara svineriet blev kvar.
Stängselgenombrott, folk stänger inte grindar efter sig. Vad kommunen kan det bör även den private markägaren kunna. Jag är ofta i Tinnerö Eklandskap, Linköpings största och kanske vackraste naturreservat. Där är massor med elstängsel, med fyra trådar - de fanns inte när jag upptäckte området för 39 år en. Man har sagt mig att det kan vara för att hålla vildsvinen ute.
Men det finns gott om stättor och självstängande grindar. Det är inte så lätt att beskriva konstruktionen i skrift; i ena änden av grindöppningen sitter grinden fast i gångjärn; i den andra pendlar den mellan två stängselsegment i form av ett V. Där slipper ingen boskap igenom; svårligen f ö en vandrare med stor ryggsäck, och en rullstolsburen är chanslös. Det kan ju tyckas diskriminerande, men sannolikt skulle rörelsehindrade ändå ha stora problem att ta sig fram på stigarna med mindre de prepareras grundligt. Ännu har dock ingen föreslagit att de ska asfalteras.