Svårighetsgraden i Sarek kan variera stort vilket naturligtvis påverkar hastigheten. Hur gick/sprang du?
Ajaj, en fråga som väcker den björn som sover igen... Here it goes:
Jag tog färjan över från Ritsem, via Akkastugorna in på Padjelantaleden, ner mot Guophervagge. Efter Guophervagge fortsatte jag mot Skarja och var nästan framme när jag träffade en vandrare som berättade att vadet jag tänkt ta från Rapadalen för att ta mig in mot Pårtemassivet via Noajdevallda var ogenomförbart pga det ovanligt höga vattenläget. Så jag backade tillbaka och vadade över jokken in till Alggavagge, varefter jag korsade den totalt snötäckta (och tokdimmiga) Niejdariehpvagge till Sarvessvagge.
Sträckan därifrån till Noajdevallda var resans värsta, tätt med buskar som jag aldrig tycktes hitta rätt väg genom, där vandring direkt i den iskalla bäcken ofta var det enda rimliga (men tokkalla) sättet att ta sig fram. Men så kom jag fram till Noajdevallda som ju måste vara en av Sareks vackraste platser, och då, för första gången sedan jag steg av färjan, sken solen upp medan jag satte upp tältet!
Dagen efter, min första och enda med sol, utnyttjade jag till max. Vadet direkt över till Lullihavagge såg inte roligt ut, men jag hade fått tips om en snöbrygga över Noajdevagge, så jag vandrade längs den dalen en bit tills jag hittade en snöbro tillräckligt rejäl för att jag skulle våga ta mig över den (alltid lite läskigt när man går ensam). Sedan rundade jag över till Lullihavagge och in i Pårekområdet. Sedan blev det glaciärtungan över till Pårtemassivet, och en lång men förvånansvärt lätt (jag besteg Akka förra året och det var mycket, mycket jobbigare) stigning till Pårtetoppen (dvs Bårddetjåhkkå), den enda 2000-toppen på den här resan. På observatorieplatån på väg upp mötte jag för övrigt hela sju personer (!), vilket var rätt komiskt med tanke på att jag mött endast en enda människa på hela resan inne i Sarek innan dess.
Jag avslutade med att cruisa nedför bergets södra sida, där jag slog läger vid Sähkokjåhkå. Dagen efter följde en kvick marsch -- ja t om lite jogging -- ned till Kvikkjokk, där jag hann äta dagens lunch innan jag tog bussen till tåget.
Nä, men nu blir jag ju toksugen igen! Som tur är bär det av till Sarek till sommaren igen -- jag kan inte få nog riktigt. Men nu blir det en mer traditionell tur med en kompis. Kanske t om med Lundhagskängorna på. Om jag inte hittar en annan lösning på det där med kalla blöta fötter.