Detta är en ganska lång historia, om du inte orkar läsa hela får du gärna hoppa ner till mina frågor längst ner.
För en månad sedan hade jag knappt ägnat klättring en tanke. Jag trodde det enbart var för fanatiska extremsportare som hade tid att träna sju dagar i veckan. Eller för värstingar som tvingades till det enligt domstolsbeslut för att lära sig umgås med andra människor.
Sen var där en kvinna, hon frågade mig om jag ville följa med till Kullaberg (naturreservat i NV Skåne) och prova på klättring. Jag svarade "Ja" trots att det var den sista lördagen på min semester och jag såg fram emot att bara avnjuta en bakfylla på balkongen och varva ner. Kvinnor kan få en att göra mycket har jag märkt
...
Gruppen bestod av: min "relationskamrat" Agneta (vi är inte riktigt så långt att jag kan säga flickvän utan att få svettningar och tics), hennes ex-pojkvän Dan, hennes kollega Li och jag.
Jag var den enda nybörjaren.
Jag kommer ihåg när jag stod inför den första leden med selen på och fick hjälp att bli inknuten, den var väl cirka tio meter lång det kändes som minst fem gånger så mycket när jag stirrade upp... Dan hade ledklättrat och toppsäkrat åt oss andra innan jag tog mina första trevande grepp.
Känslan kan närmast beskrivas som naturlig, jag är en stadsbo, har alltid varit det. Det närmaste jag har kommit naturen är någon enstaka campingresa, men ändå kändes det som att det var detta kroppen var gjord för. Jag satte alla grepp och steg som jag skulle och fick en känsla av oövervinnlighet, en "high" kan man kalla det.
Inte så att jag blev vårdslös för jag var fortfarande rädd men det kändes så bra att det som för någon minut sedan var ett oöverstigligt hinder i mina ögon nu bara var vägen jag hade färdats på.
Jag klättrade tre leder den dagen utan ett fall, lätta givetvis men man måste börja någonstans.
Och för dom som inte testat måste jag även påpeka: Man får en ny respekt för livet när man blir nerfirad tio meter över sylvassa klippor och den som håller i repet som avgör om man överlever är ens nuvarande "relationskamrats" ex-pojkvän
Nu, två veckor, en klättringdag, två fall, en genomläsning av den utmärkta "Stora Klippklättringsboken" av Per Callerberg, och en sjuhelvetes träningvärk senare känner jag bara att jag vill ha mer.
Tack till:
Li vars kommentarer och jävlaranamma inspirerade mig,
Dan vars kunskap och lugna, trygga sätt lugnade mig så att jag vågade försöka.
Och givetvis Agneta, du underbara varelse som lyckades övertala mig att göra något som jag aldrig trodde att jag skulle och tvekade på om jag skulle ens gilla.
Och tack till er som orkade läsa allt även om uttrycket "Preaching to the choir" antagligen aldrig varit mer passsande.
Nu till mina Frågor:
1. Är jag rätt ute om jag tänker att mina första investeringar bör vara (i kronoligisk ordning): Klättringskurs, friktionsskor och sele. Efter det gå på saker som karbiner, säkringar, kritpåse och firningsutrustning.
Jag kommer antagligen främst att syssla med topprepsklättring med personer som har rep, kilar o.dyl. den närmaste tiden.
2. Jag känner mig nu attraherad av den ganska snabba och intesiva delen av klättring som topprepsklättring på korta leder innebär. Betyder detta att normal klättring där man säkrar efterhand som Crag- eller Sportklättring inte är min grej? Jag kommer nog att testa det mesta men kanske jag ska hålla mig till att köpa utrustning för Bouldering. Jag antar att dom flesta började med just topprepsklättring men sedan fortsatte med de mer utrustningkrävande delarna. Eller?
3. Jag är 26 år, otränad men med bra grundkondition och "rätt" kroppsbyggnad. Jag har oregelbundna arbetstider och inte överdrivet mycket pengar. Inte dom bästa förutsättningarna för att bli en bra klättrare kanske men jag har inga planer på att tävla med någon annan än mig själv. Hur gammal var du när du började klättra? Hur mycket pengar spenderar du på klättringen varje år?
Tack på förhand för insiksfulla svar.
MVH Cim
För en månad sedan hade jag knappt ägnat klättring en tanke. Jag trodde det enbart var för fanatiska extremsportare som hade tid att träna sju dagar i veckan. Eller för värstingar som tvingades till det enligt domstolsbeslut för att lära sig umgås med andra människor.
Sen var där en kvinna, hon frågade mig om jag ville följa med till Kullaberg (naturreservat i NV Skåne) och prova på klättring. Jag svarade "Ja" trots att det var den sista lördagen på min semester och jag såg fram emot att bara avnjuta en bakfylla på balkongen och varva ner. Kvinnor kan få en att göra mycket har jag märkt
...Gruppen bestod av: min "relationskamrat" Agneta (vi är inte riktigt så långt att jag kan säga flickvän utan att få svettningar och tics), hennes ex-pojkvän Dan, hennes kollega Li och jag.
Jag var den enda nybörjaren.
Jag kommer ihåg när jag stod inför den första leden med selen på och fick hjälp att bli inknuten, den var väl cirka tio meter lång det kändes som minst fem gånger så mycket när jag stirrade upp... Dan hade ledklättrat och toppsäkrat åt oss andra innan jag tog mina första trevande grepp.
Känslan kan närmast beskrivas som naturlig, jag är en stadsbo, har alltid varit det. Det närmaste jag har kommit naturen är någon enstaka campingresa, men ändå kändes det som att det var detta kroppen var gjord för. Jag satte alla grepp och steg som jag skulle och fick en känsla av oövervinnlighet, en "high" kan man kalla det.
Inte så att jag blev vårdslös för jag var fortfarande rädd men det kändes så bra att det som för någon minut sedan var ett oöverstigligt hinder i mina ögon nu bara var vägen jag hade färdats på.
Jag klättrade tre leder den dagen utan ett fall, lätta givetvis men man måste börja någonstans.
Och för dom som inte testat måste jag även påpeka: Man får en ny respekt för livet när man blir nerfirad tio meter över sylvassa klippor och den som håller i repet som avgör om man överlever är ens nuvarande "relationskamrats" ex-pojkvän
Nu, två veckor, en klättringdag, två fall, en genomläsning av den utmärkta "Stora Klippklättringsboken" av Per Callerberg, och en sjuhelvetes träningvärk senare känner jag bara att jag vill ha mer.
Tack till:
Li vars kommentarer och jävlaranamma inspirerade mig,
Dan vars kunskap och lugna, trygga sätt lugnade mig så att jag vågade försöka.
Och givetvis Agneta, du underbara varelse som lyckades övertala mig att göra något som jag aldrig trodde att jag skulle och tvekade på om jag skulle ens gilla.
Och tack till er som orkade läsa allt även om uttrycket "Preaching to the choir" antagligen aldrig varit mer passsande.
Nu till mina Frågor:
1. Är jag rätt ute om jag tänker att mina första investeringar bör vara (i kronoligisk ordning): Klättringskurs, friktionsskor och sele. Efter det gå på saker som karbiner, säkringar, kritpåse och firningsutrustning.
Jag kommer antagligen främst att syssla med topprepsklättring med personer som har rep, kilar o.dyl. den närmaste tiden.
2. Jag känner mig nu attraherad av den ganska snabba och intesiva delen av klättring som topprepsklättring på korta leder innebär. Betyder detta att normal klättring där man säkrar efterhand som Crag- eller Sportklättring inte är min grej? Jag kommer nog att testa det mesta men kanske jag ska hålla mig till att köpa utrustning för Bouldering. Jag antar att dom flesta började med just topprepsklättring men sedan fortsatte med de mer utrustningkrävande delarna. Eller?
3. Jag är 26 år, otränad men med bra grundkondition och "rätt" kroppsbyggnad. Jag har oregelbundna arbetstider och inte överdrivet mycket pengar. Inte dom bästa förutsättningarna för att bli en bra klättrare kanske men jag har inga planer på att tävla med någon annan än mig själv. Hur gammal var du när du började klättra? Hur mycket pengar spenderar du på klättringen varje år?
Tack på förhand för insiksfulla svar.
MVH Cim
