blev jag tvungen att bena ut det här för mig själv, så nu tänker jag högt:
när man faller omvandlas den lägesenergi man hade innan fallet till rörelseenergi.
rörelseenergin blir större ju längre man faller (upp till ett max - om man inte råkar falla i vacuum, men då har man större problem)
när säkringssystemet bromsar en, så utvecklar man en kraft på systemet som är beroende av på hur kort tid man bromsas in.
ju kortare bromstid, desto större kraft - alltid.
det gäller oavsett om systemet är statiskt eller dynamiskt, eller vilken fallfaktor det blir.
den viktigaste faktorn - i mitt huvud - är alltså inbromsningstiden, som blir längre i ett dynamiskt klätterrep än i ett motsvarande statiskt.
jag vet inte vem som har kommit på begreppet "fallfaktor" - det är inget generellt begrepp, men är ett väldigt påhittigt sätt att specifikt för klätterrep enkelt kunna diskutera dessas bromsegenskaper utan att behöva ge sig in i integralkalkylträsket.
det funkar därför att ett dynamiskt klätterreps töjning är proportionellt mot fallets längd (längre fall - mer rep ute - längre bromssträcka), men är irrelevant för statiska system, där bromssträckan inte alls är lika beroende av hur långt man faller.
nota bene att det är just klätterrep som fallfaktorresonemanget gäller för - om man faller i en tunn gummisnodd så skulle förlängningen bli avsevärd, men ske under så kort tid att systemet mer skulle bete som om det vore statiskt, ur kraftutvecklingssynpunkt.