Lite sent kanske men såhär ser jag på upplevelsen av ensamvandring!
För det första tror jag vi måste definiera skillnaden på ensam och själv. I samhället är vi livrädda för att bli "ensamma".
För mig är ensamt inte självvalt, det är också ett känslomässigt tillstånd. Den pratglada på festen kan vara den mest ensamma människan du träffat trots att personen i fråga befinner sig i ett rum med massor av människor.
Att vara själv är ju "självvalt". Dvs du väljer att befinna dig i ett tillstånd utan andra runt omkring dig. Så jag skulle inte vilja kalla det ensamvandring utan "självvandring".
Jag har gjort flera vandringar själv och de spelar ut lite olika. Jag gick padjelantaleden "själv" men jag tror inte jag pratat så mycket med människor någonsin på en vandring som då, den är ju ganska befolkad.
Jag gick också Nikkaloukta - Riksgränsen själv. Dvs parallellt/korsande Kungsleden, mycket oledat och ett parti såg jag inte en människa på 6 dagar och det gav ett par intressanta upplevelser.
Bland annat började jag "prata" med mig själv. Helt plötsligt blev scenen med Tom Hanks och "Wilson" genast mer begriplig
Man började spekulera om att det måste vara såhär att vara sista personen på jorden, dvs en och annan existentiell upplevelse.
En annan upplevelse var också att naturen kom mycket närmare inpå och var nyfiket. Jag vet inte om det beror på att man är tyst eller om varelser i flock är skrämmande men djurlivet skrämdes inte utan blev nyfiket. Jag hade en havsörn gjorde mig sällskap och landade 5 meter från mig när jag lunchade i Padjelanta. Jag hade en ungräv som slog mig sällskap 2½ dagar mm. Saker som aldrig hänt när jag vandrar i grupp. För mig blev det en mycket starkare naturupplevelse.
Vad vill jag säga med detta? Jag tror "ensam"vandring beror mycket på hur vandringen spelar ut. Går du själv på led där andra människor rör sig blir du i min mening inte "ensam".
Skulle du hamna i situationen där du faktiskt inte träffar andra människor kan du hamna i intressanta tankar om dig själv och din existens, dig själv och din plats/relation i naturen . Såhär i efterhand skulle jag säga en personlig upplevelse som jag inte skulle vilja ha ogjord men just då var den mycket tudelad, ömsom fantastisk ömsom skrämmande. Kanske är det detta som kallas lappsjuka?
Jag rekommenderar alla att prova för trivs man inte med det är det inte långt till närmsta fjällstuga. Enda nackdelen jag ser med att vandra själv är att man inte kan dela sina upplevelser med andra efteråt. Men man kan ju alltid fota mycket och sedan plåga bekantskapskretsen med upplevelserna