Din erfarenhet av ensamvandring

[tomhylsan]

Jag kan rekommendera boken Wild av Cheryl Strayed. Den handlar om hur hon vandrade Pacific Crest Trail ensam. Hon hade ett ganska trasigt liv och vandringen fungerade som en sorts terapi.

En filmversion har permiär om några veckor.

 

[LightDan]

Känner igen mig en massa i inläggen till sachsaren och joanna.

@joanna, andningshål har för mig inte något med gilla eller ogillande att göra.
Jag älskar min vardag och älskar att gå på vandring. Likaså gillar jag sällskap, men gillar också att gå soloturer.
Omväxling förnöjer, utan vardag skulle vandringen vara vardag, och utan vandringen skulle jag inte uppskatta vardagen på samma sätt.
Sällskap är underbart, och perioder i ensamhet ökar uppskattningen av andra människor.

 

[Wolf25]

Jag har inte vandrat själv mer än "några dagar"... eller helt ensammen har jag inte varit för jag har haft hunden med som jag kunnat prata med.
Det är väldigt avkopplande att vandra själv, man har en viss mängd information med sig i huvudet att processa vilket tar en dag eller två men sedan har man ingenting kvar att fundera på. Vandrar jag själv följer jag mitt eget tempo, behöver inte gå sakta eller stanna och vänta på någon, behöver inte känna att någon måste vänta på mig.
Då jag slår upp tältet och det kanske inte finns någon människa inom 10km känner jag mig inte ensammen. Ensammen kan jag känna mig i ett rum fullt med folk, som att sitta på en restaurang ensammen då man är på tjänsteresa. Finns det någon som går på bio ensammen? Inte jag i alla fall. Troligen pratar jag mer med folk en dag i fjällen än jag gör en dag i en stad.

 

[fridaeus]

"As for why one chooses to go alone in the first place, there can be many reasons. For one, it bestows a feeling of sufficiency – that you and your equipment can face any challenge and come out on top, and of completeness – that you are one with the environment on an almost personal plane. Another thing is independence – that you need have no consideration for others, and only take into account what you want, and what you know, not having to make allowances for other wishes and levels of experience, regardless of in whose favor such differences manifest themselves. On a more fundamental level, it may be a wish to create a situation where your thoughts have no restraints, but an endless source of tranquil stimuli, with only Nature itself as your partner. Then again it could be no stranger than not having succeeded in enticing anyone to accompany you, so what are you gonna do?"

Bra citat, med en underbar slutknorr. Jag håller med om allt.

 

[fridaeus]

Har bara varit ute som längst 5 dagar själv.
Gav dock mersmak för längre turer då jag inte tyckte att det var något problem att jag blev rastlös eller kände mig ensam.
Största skillnaden var att jag kände mig försiktigare.
Funderade på att ändra vägval under resans gång men skippade det pga att jag inte hade någon täckning och inte hade sagt till folk att det var den vägen jag tänkte välja.
Annars fann jag turen väldigt meditativ.
Tänkte innan att jag skulle få mycket tid att fundera på livsval osv som gnagt i mig en längre tid men det slutade med att jag allt som oftast fann mig i ett tillstånd där det var omgivningarna som dikterade tankarna.
När jag kom hem insåg jag att jag inte hade ägnat några vidare djupa funderingar kring vad som pågick i livet just då, utan snarare gick funderingarna kring livet som sådant, inte mitt eget liv specifikt.
Men jag hade fått en paus från funderandet vilket var jävligt skönt och bidrog till att jag kunde börja handla i frågorna när jag kom hem.
Tror nog att det är ett bra sätt att stärka sin självkänsla och sitt självförtroende att vara ute själv.
Men då ska man just vara ute själv och inte ensam.
Om ni förstår vad jag menar.

/alex

jag känner mycket väl igen detta resonemang. Första gången jag skulle ut ensam trodde jag att jag skulle tänka djupa tankar om mig och mina relationer och livsval. Det visade sig att jag snarare var extremt närvarande i nuet på ett sätt jag aldrig lyckas vara när jag är ute med sällskap, då kan man ofta pladdra om vilken skit som helst och plötsligt upptäcka att man mentalt befinner sig i storstadens arbetsrelaterade labyrint.

 

[scandiaca]

Några har nämnt en känsla av ökat ansvar när man är ute ensam. Något som jag också känner starkt. Inte bara ansvar för sin egen säkerhet, utan också för naturen och hur man beter sig.

Jag upplever också att det är bra för självförtroendet när man tvingas hitta kreativa lösningar på problem helt på egen hand, och man inser hur mycket man faktiskt klarar av.

 

[dallan]

Glömde att nämna att jag kände mig jäkligt privilegad när jag var ute själv sådär.
Att jag fick ta del av den resan och dom miljöerna jag såg.
Mer än jag gjort när jag har varit ute på tur med sällskap.
Kanske inte ens hade med att jag var själv och göra utan andra faktorer men det var en känsla som följde mig.
/alex

 

[Magnus H]

Jag vandrade Kungsleden (Abisko-Hemavan) ensam i sommras och ska nu skriva en rapport om hur det är och hur man påverkas av att vandra ensam. Under resans gång träffade jag så klart många som kunde dela med sig av egna erfarenheter och tankar kring ämnet men jag känner att jag behöver fler ... för att få en bredare och mer korekt slutsats. Eftersom rapporten ska vara vetenskaplig kan jag inte bara ta mina egna upplevelser utan måste även få information från annat håll. Jag undrar därför om ni kan hjälpa mig genom att berätta hur ni upplever ensamvandring och hur ni påverkas av det. Alternativt om ni vet någon jag kan ta kontakt med, en hemsida eller kanske en bok, så är detta också till mycket hjälp.

Tack på förhand!

På frågan om hur det är så är det vackert i första hand. Har också gått Kungsleden "solo" på 21 dagar. Helt solo blir det ju inte eftersom jag tror att jag såg minst någon person varje dag oftast en hel del folk. Förutom vackert så var det blött stundtals och jag var även väldigt trött ibland efter långa dagar. Men i det stora hela så är det trevligt att vara ute i naturen, maten blir märkligt god och stunderna i bastun höll världsklass. Sen kan jag tycka att det blir lättare tråkigt när man går själv om det inte är vackert.

Vad jag vet så är det inget som påverkar mig nämnvärt att fjällvandra. Varken när jag går själv eller med kompisar. Men det är såklart positivt att ha något att se fram emot, göra något man gillar och sedan ha ett gott minne av turen efteråt. Men det gäller ju det mesta man pysslar med.

Jag cyklade i Kina en gång och talade inte med någon alls på ca 2 veckor. Det påverkade mig i den mån att jag tyckte det var enormt kul att prata med den första person jag sedan sprang på som kunde engelska. Men folk såg jag även där varje dag. Det längsta jag varit ute utan att se någon alls är bara några dagar och det har inte heller påverkat mig i någon riktning.

 

[Patrik_L]

Intressant att TS senast var inloggad 1,5 timme efter att hon skrivit sitt enda inlägg här. Inte för att det minskar mitt intresse för tråden, men likväl intressant...

 

[Oskar R.]

Öh, jo det var intressant...

Återkommer med ett bättre svar imorgon, i ämnet.
Nu sova.

 

[tomhylsan]

Intressant att TS senast var inloggad 1,5 timme efter att hon skrivit sitt enda inlägg här. Inte för att det minskar mitt intresse för tråden, men likväl intressant...

Jag brukar själv fjällvandra ensam, och jag har läst alla inlägg. Är en tråd tillräckligt intressant så är det ointressant vem som frågar och av vilken anledning.

Sen kanske TS läser alla inlägg fast utan att vara inloggad.

 

[Svante S]

Väldigt många skulle nog egentligen vilja vandra ensam av många olika skäl.
Men klokheten och anhöriga tar över och säger NEJ, NEJ, NEJ.

Det är så mycket elände som teoretiskt skulle kunna hända. Om man till exempel gjort en liten avstickare bort från vandringsleden och något allvarligt råkar hända, då kommer förmodligen aldrig någonsin hjälp att komma.

Ofta ser man annonser på utsidan.se: "Sällskap på fjällvandring önskas … … …".
Det handlar nog oftast om att man vill ha tryggheten om något skulle hända.

Jag älskar att vandra ensam och jag önskar att många fler får glädjen att uppleva det.
Därför vill jag varmt rekommendera en satellit nödsändare. Om du får stora problem så kommer helikoptern inom några timmar sedan du tryckt på knappen. Familjen behöver inte längre vara orolig och du själv kan känna dig trygg och det är nu okay att gå utanför lederna.
Ser att priset idag är 2690 kr för en sådan nödsändare som jag köpte.
Det är en PLB, Personal Locator Beacon. Just PLB anses vara säkrare än en SPOT.
Den väger bara 150 gram. Batteritiden är 6 år !!! Den har en inbyggd GPS som skickar koordinaterna till satelliten när man larmar. En helikopter kan ofta inte kan landa precis där du ligger, men din PLB sänder ytterligare en signal på 121,5 MHz som hjälpstyrkan kan pejla på för att kunna hitta exakt var du ligger. Man kan inte sända texter/SMS med en PLB, men det är bara bra faktiskt.

Här några synpunkter om fördelarna med att vandra ensam:

o Det gör gott. Svårt att veta vad som händer, men efteråt mår du så himla bra.
o Du blir extra trevlig mot folk som du möter och du får många "tillfälliga vänner".
o Andra tar gärna kontakt med dig eftersom du är ensam.
o Du slipper att "vara någon till last", om du får skavsår eller andra krämpor.
o Du slipper att drabbas, om någon annan får skavsår eller andra krämpor.
o Du kan när som helst ta en tupplur eller en power nap, om du skulle känna för det.
o Du slipper "vara snäll" och kompromissa när någon annan inte tycker som du.
o Förberedelserna blir säkrare för inget kan "falla mellan stolarna".
o Du gör exakt bara vad just du vill - för du bestämmer ju allt!
*****