Problemet tycker jag i högre grad handlar om socialpsykologi och konformism än om faktiskt slitage. När det gäller slitage har det många gånger konstaterats att både vandring och cykling sliter. Stigar och leder är ju per definition slitage, men det innebär ju inte att det är något *problem* egentligen. Om en stig, eller t o m asfalterad väg, inte används så kommer naturen snabbt ta över. Idag finns t ex ytterst få spår efter det ganska omfattande nätverk av cykelleder, de s k "svältsnörena", som anlades över stora delar av Norrbotten under 30-talet.
Problemet är när olika kategorier ska samsas. Människor identifierar sig starkt med sina intressegrupper och ser kanske inte heller sin egen roll i det hela. Alla som rör sig i naturen utövar någon form av slitage; uppstår ett blöthål på ex myrmark, så bildas snabbt stigar runt om - med språkbruket från tidigare inlägg, så är det tydligt att vandrare tenderar att trampa sönder naturen och skapa bredare stigar på ställen där det inte ens går att cykla. Vem ska avgöra vad som är "lagomt mycket" slitage och har inte vandrare samma ansvar att inte trampa upp bredare stråk runt blötområden, som cyklister har att inte cykla genom lerigare partier? Hur ska man se på användandet av icebugs och liknande metalldubbade skor på klippor?
Det finns ett antal studier på området och gemensamt tenderar de att visa att omfattningen av slitage från vandrare och cyklister inte nämnvärt skiljer sig åt. Däremot så sliter man på olika sätt. Slitage från vandring tenderar att breda ut sig (som i exemplet ovan). Möter man ett blöthål, så går man runt vilket successivt breddar slitaget, jag tror alla har upplevt detta. Slitage från cyklar tenderar snarare att vara smalare, men lite djupare. Cyklar jag och kommer till ett blöthål, så trampar jag antingen igenom det, eller hoppar av och promenerar runt - oftast det senare eftersom det helt enkelt oftast inte går att cykla när det är för blött eller lerigt.
Problemet handlar tror jag snarare om gruppsykologi och jag vet att det finns studier där man kollat på konflikter mellan utövare av olika friluftsaktiviteter och därför tror jag att man i områden med stort tryck behöver kanalisera olika aktiviteter. Vissa stigar/leder upplåts för cykling och vandrar man där får man acceptera de spår som cykling ger upphov till. Man kan även tänka sig att man spångar på ett sätt som gör det cyklingsbart om man vill skydda känsligare områden. Andra leder/sträckor kan vara rena vandringsleder. En del av problemet i Sverige handlar också om att vi är ett ovant cykelland. Jag har varit en hel del i bl a Schweiz och Italien och där jobbar man med kanalisering på ett helt annat sätt.
Men grunden som jag tycker alla bör förstå är dels att alla leder/stigar per definition är just markslitage och att de allra flesta som är ute gör det för att man har ett naturintresse och inte för att man är naturmarodör. Sen handlar det snarare om att skapa modeller för att minska friktionen mellan olika typer av grupper som folk identifierar sig med samt med omgivningen (djur, natur, andra näringar, bofasta osv).