Har upptäckt att mina korta tights har "Dolphin" tryckt i vitt mitt över ändalykten. Snyggt...
Igår 50-min backpass i Ft Tryon Park. Jag hade nästan glömt hur det kändes att kunna ånga på för fullt igen. Under den rätt intensiva träningsperioden förra veckan (mer än 14 löptimmar på tio dagar, mycket för att vara mig!) var det stört omöjligt att få upp tempo i något av passen, och rätt ofta var benen så sega att jag inte fick ut steget riktigt. En halvdålig form, är vad det är. Och nästan inga backar, jag gruvar mig för BAMM om en knapp månad... Om man jobbar tolv (igår) eller elva (idag) timmar om dagen så blir det ont om tid att springa, dessutom. (Idag brände jag ett experiment för många hundra dollar, jag tog fel provrör! Jag ska ALDRIG bli labbråtta!).
Men ikväll gick det åtminstone att ta i. Tryon Pk är ju backig så det räcker, och på slingrande asfaltvägar kan man få ut många steg på den rätt begränsade ytan. Med lite skitmusik i öronen gick det ännu bättre, System of a down lär ju inte sälla sig till musikens hall of fame, men det duger att springa syra till. Jag såg solen gå ned över New Jersey, först med en brun rand ovan skogen och sedan det där dunkelblå ljuset. Det var som att vara "hemma" vid Laisälven igen, de solnedgångar som lyser klarast på insidan av mina ögonlock.
Hemvägen delade jag med först Thåström och Sällskapet, en skiva som ju närmast är att betrakta som ljudkonst. Eftersom min kväll inte var lika mörk som skivan, blev det lite Oh Laura också. Ikväll kändes det mer riktigt med
'cause I'm not gonna turn the offer down
I'm gonna ride with you - I'm gonna leave this old town
I'm out of bounds
I'm off the ground
and I won't come down
boy (girl i detta fall)
you turn my world around.